Är man likt mig, produkten av huvudstaden i gnällbältet och har verkat i denna trakt i lejonparten av sitt liv i den samma så är herr Ehrenmark närvarande. Visst, så länge han var i livet, säkert mer frekvent än nu. Men springer man på loppisar och kollar på hyllan för kåserier ja då finns hans alster där.
Att jag själv känner en aningen större närhet och koppling till honom kommer sig av;
-ett han gav bilden för oss närkingar av världen bortom slätten,
-två han var någon som var mer än bara vår man i världen, ja faktiskt hela Sveriges man på plats i New York, Paris, London eller varthelst OS gick av stapeln.
-tre han gav bilden av de fascinerade galna brittiska öarna och dess egenheter.
Men kanske än mer, jag har hans Autograf. Eller ska jag säga autografer. Ja lite som en bonus så verkar denne fryntliga herre har signerat sina ”årets Ehrenmarkare” i en sån omfattning här i trakten att chansen att någon inpetad hälsning från någon Gunilla via Torsten finns nedtecknad på inlagan känns rimligare än utan. I min bokhylla skulle jag skatta att mer än hälften av dem fram till 1985 har en författardedikation. Dem därefter inte alls, av naturliga skäl.
Det känns som undantaget som bekräftar regeln. Det där att ”man aldrig blir profet i sin egen hembygd”. I praktiken var Torsten från Örebro men bodde en stor del av sitt yrkesliv utomlands. Så även om Matteusevangeliet (13:57) säger att man inte blir profet i sitt fädernes land. Så verkar i alla fall Torstens minne leva varm på Närkeslätten.
Att just tankarna gick till Petmoj’s verk denna afton var enkel. Ett sting av Anglofili gjorde sig påmint. Vad bättre än att gå ned i arkivet och ta fram något passande lektyr. Och bäring på den här bloggen – inte stor. Men för den som läst hans kåserier så vet man att det kan smygas in de mest orimliga associationer i texterna. Alltså en Ehrenmarkare daterad december 2022.
Vill du läsa mer om Torsten och hans författarskap rekommenderas