Det här med bilar är en stor del av min fritid. Stundom kanske lite för stor del om man rent kliniskt skulle titta på det hela.

Mitt tidigare inlägg om den där lågmilade moderna vagnen som möjligen skulle komma ut till försäljning. Ja den är nu så gott som avfärdad. Det är inte utan ett stort mått av tvivel som jag avstyrt att bli näste innehavare av detta relativt moderna teknikmonster. Jag säger inte att den är i absolut teknisk framkant men de vore ett teknikspång med minst ett par tre teknikgenerationer att växla till denna.

För egen del känner jag att det finns så mycket mer spännande att lägga krut, tid och pengar på. Men förbannar lite smått att jag inte tar chansen att generationshoppa och uppgradera. Jag är dock ganska säker på att om jag tog chansen och tog språnget så skulle nog nämnda vagn hänga på gärdesgården ganska snart, speciellt när det var dags för förestående originalservice i tid och otid. För att inte tala om en och annan illavarslande återkallelse för att förebygga dels att dö av en korrosionsskadad airbag såväl som en bristfällig egr-kylare som tydligen ska få nämnda vagn att övergå till aska på nolltid.

Nej – den passar inte inte in det tämligt enkal tillvaron jag har idag. Bättre lägga krutet på något halvgammalt och betydligt enklare att hålla liv vid

Det är inte utan att det pågår en svår dialog(monolog) i skallen på undertecknad. En vagn som innehas av en närstående kan eventuellt komma upp till försäljning. Prisklass ja 7-8 skattade månadslöner.

På pappret ett kompetent val av vagn av erkänt och namnkunnig fabrikant. I praktiken minst lika kompetent som faktat på tidigare nämnda pappersbit. En björnstark men snål Diesel. Miljöklassad som Euro 6 dock utan att behöva tillskott av Addblue-drickat som numera verkar legio idag.

Mer detaljstuderat så landar ögonen på poster som aktiv farthållare med radar. LED-stråklastare och allsköns av de rattar och mojjar som nu verkar vara allmängods 23 år in på det tjugoförsta århundradet. Därtill en automatlåda med inte mindre än 8(!) växlar framåt.

Ja du hör, det här är en helt annan liga än de tidiga 00-vagnar som hittills frekventerat mitt garage. Nu må den räkna orienterade möjligen klia sig i huvudet och fundera på vad en sådan vagn idag skulle betinga och där får jag bli svaret skyldigt – men jag tror mig veta att priset idag är ca hälften av vad den gick loss på när den rullade ur hallen julen 2014

Men samtidigt, att nu lägga inkomsterna från 8 månaders arbete enkom på att skaffa sig ännu en bil börjar kännas smärtsamt mall placé. Mitt jobb ligger 3 kilometer fågelvägen från bostaden. Så bilen lär inte behövas till just dessa turer.

Inte heller så är väl behöver så skriande för de där allmänna längre resorna – ty Uncle Ben får nog vara med några säsonger till innan den kan avfärdas som uttjänt.

Lyfter man blicken och tittar på de fasta utgifterna som en sån här vagn medför. Den är minst 4500 kronor billigare i skatt än Diesel-Doris. I gengäld är den ungefär lika mycket dyrare i försäkring om året. Ett nollsummespel på sista raden för de fasta kostnaderna med andra ord

Det är inte utan att jag våndas över hur jag borde göra. Det lär troligen inte uppenbara sig en vagn av denna kvalisort i närtid, speciellt inte till det priset. Men samtidigt, om jag gör slag i saker och går vidare med detta projekt, ja då lär lag så ett städa i bilflottan av idag. Men även skrinlägga alla förhoppningar om att skaffa någon rolig entusiastvagn…
Uppföljning lär följa.

Oomkullrunkeligt är möjligen det faktum att åldras – dagen till ära har jag fått det itutat mig att jag har födelsedag. Att det skulle vara så är väl ett faktum man själv har lite svårt att vidimera, man får liksom acceptera den sanning man blivit indoktrinerad att göra till sin egen. Det är ju inte så att morsan, eller farsan för den del är i livet längre så man kan dubbelkolla. Men någonstans verkar villfarelsen ha vunnit för till och med personnumret säger det samma.

Här för leden så fastnade jag och hustrun i att smaka på ordstävet; ”…att det är väl inget att mattas för”. En snabb google-sökning gav ingen träff. Men både hon och jag har hört detta i vardagligt tal här i trakterna av Ö.

Innebörden skulle tolkas som om ett tips från coachen. Ja lite som ett ord på vägen. typ att X  inte skulle vara en faktor att ge upp inför. antingen så att utmaningen man ställs inför inte alls skulle vara oöverstiglig. eller lite som ett konstaterade över någon annans tappade sugar, att det väl väl ingen orsak till att ge upp.

Att detta inlägg ens kommer till är, möjligen för att ge Google åtminstone ett exempel på ordstävet som stundom även far över mina läppar, ibland för att peppa mig själv men även för att mana på andra att inte ge vika.

Sommaren 2023 kommer sannolikt att gå till historien som den varmaste i mannaminne och negationen blir den att den troligen är den svalaste av alla dem som följer. Ja vi står obönhörligen inför stora utmaningar som civilisation

På snarlikt sätt går semestern nu mot sitt slut och och inget nytt sommarplåge-projekt har uppenbarat sig på min horisont. Visst har en handfull alternativ funnits på tapeten. Ett par av olika schatteringar av derivatet Ford. De två hetaste kandidaterna båda ca 35-40 mil från Ö. Båda lika rätt så väl som fel. En seriös tanke på att abdikera från min politiska kompassnåls hjärtpunkt och välja en Trabant. Men även ambitionen att skaffa en arvtagare till min stundom saknade Pontiac Grand AM. Ja mången idé men allt för långt till genomförandet.

När väl ett anatomiskt skelett uppenbarade sig i trakterna av där ett av fjolårets objekt alltjämt huserar så kändes det hela, om inte solklart men väl så oomstigligt. Så här är jag, lagom inmålad i hörnet av vad en sista veckas semester må innebära.

Sååå vad ska man göra, då när ”alternativet inte går att komma runt”? Ja, svaret saknas än så länge, även om jag starkt anar att mantrat ”när hjärta och hjärna inte kan komma överrrens så är det plånboken som får ta smällen” kommer bli allt för aktuellt. Inom en allt för snar framtid är jag rätt för….