Griffin – en SAAB modell grövre

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

När jag var 13 år gammal  satte jag upp ett par livslånga regler, ja något av en hederskodex att följa i vått och torrt.

1. Skaffa aldrig Flickvän – ujj ujj vad man bedrog sig själv, 3 år senare var ju den regeln liksom bruten och förbrukad.

2. Skaffa aldrig Moped – ja vanans makt kombinerat med ett otal historier från allsköns grannar satte ju effektivt den bastionen på fall. Vill minnas att en 1957 års Victoria MS51 får kallas min egna första. I garaget stod även en sen Crescent Compact i någon obskyr champagnekulör men mer om den senare.

3. Skaffa under inga omständigheter en SAAB. Det höll i nära på 30 år tills jag ramlade på en 1993:ans SAAB 9000 CDE GRIFFIN strategiskt placerad i Gävle.

3000 kr bytte ägare och en tågresa senare stod den på gården i Nora och sken som en sol. Kanske är det en av de få bilaffärer som min bekantskapskrets fortfarande har svårt att släppa. För en bra affär var det, även om det blev en Borgward Isabella av det hela, alltså ”vi dansade en sommar”. Risken att bli av med körkortet kombinerat med att svart skinnklädsel i solsken ger brända skinkor sådde törnefrö i sinnet. Vi skiljdes åt och jag blev 7000 kronor rikare och fick behålla körkortet ännu ett tag

Maronne – min ”felstyrda” 760

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige1 kommentar

Ja helt bilfri är jag ju inte, på gården hemma hos farsan tronar en väldigt aristokratiskt lagd Volvo 760 GLE anno 1990.

Exakt hur hon kommit att stanna i min ägo det är ett mysterium för mig, inte för att den på nått sätt skulle vara dålig efter en hel vinter i garaget med renovering av bakbromsar och dylikt… Men det är ju liksom inte en typisk bil för mig…

Införskaffad i augusti 2006, en form av 30-års present till mig som redan haft en massa skumma saker. Hemkörd av undertecknad med hjärtat i halsgropen från Uppsala, det var första gången jag suttit och kört med ratten på fel sida så att säga.

Kombinationen med automatlåda, 147 hästars V6 (B280F) och lagom mjuk men ändå nivåreglerad kaross visade sig vara beroendeframkallande, sånär som på att även Statoil lär göra sig en hacka på mina irrfärder.

Billöshet – nått som går att bota

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ja så var man där igen, ja alltså utan riktig bil att våga åka med.

Det är ju bara att erkänna, att vara utan bil är för mig som att vara halv eller kanske avklädd på nått sätt… Utlämnad åt tillvaron och elementen, förvisad till den passiva skaran människor på avbytarbänken eller den där soffan längst bak i bussen, där de var så häftigt att sitta när man var 12 och åkte med klassen till badhuset, men nu när man är 30-ish ett pinsamt nederlag att behöva entra…

När man är 30 så borde man ju vara stadgad och belevad på nått sätt, kommit till klarhet vad man ska leva av och för. Kanske rent av bitit i gräset och skaffat den där japanska familjebilen på någon slavkredit till XZY-finans. Ty vem vill att ens familj ska behöva åka just den där bussen så fort man ska in till stan….

Nej fy *fnutt* för bussar, billöshet och ångest över att vara degraderad till ett liv i kollektivistisk tanke

Sammanfattning – Ladas svenska väl och ve

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Hej alla inblandade!

Först vill jag tacka för att jag fått störa er alla med mina frågor och funderingar kring Lada’s väl och ve i landet, var och en av dessa pusselbitar har varit guld värda för en stackars nyfiken insnöad bilintresserad it-tekniker som undertecknad.

När jag började mitt nystande så låg utgångspunkten i att försöka få svar på Lada Sweden’s roll i det hela, det var ju lite förvirrande att man bröt ut Lada’s del ur dåvarande Matreco och än mer förvånade för en utomstående att verksamheten faktiskt kom att avvecklas trots allt. Jag kan nog inte säga att jag förstår helt och fullt mekanismerna bakom trots mitt forskande. Men jag skulle väl sträcka mig till att det med ganska stor sannolikhet var en mix av alla de orsaker som jag fått mig berättade.

Nåväl ju mer jag nystat i alltsammans så har i alla fall en bild av ett antal kämpande och engagerade människor under respektive era avtecknat sig. I vissa fall har problemen varit gemensamma och då kopplade till själva produkten, dess kvalité och tillgången eller brist på. I andra fall har utmaningarna verkat ligga i att man fått göra vägval som alla var för sig i någon mån påverkar dagens (bristande) verksamhet. Lustigt nog verkar ni samstämmiga om att det dock funnits ett gemensamt ljus i tunneln i form av NIVA-modellen, denna snart 41 år gamla produkt som alltjämt verkar vara det som hållit verksamheter flytande, eller åtminstone trampandes vatten.

Jag har nått mitt grundmål, dvs att försöka förstå VAZ/Lada-trådens flödet från 1972 fram till modern tid. Och för mig har det varit en spännande och lärorik tid att få rådbråka er alla i jakten på info. En liten brasklapp är på sin plats, den firma som idag säger sig vara den svenska representanten har inte velat/kunnat/eller varit intresserad av att bidra med sin syn. En faktor skulle kunna vara, i alla fall om man ska tro initierade rykten, att man förlorade sin agentur för något år sedan. Enligt uppgiftslämnaren, som är verksam i generalagentsvängen så hade denne fått erbjudandet om att ta över representationen från fabriken.