2009 års laguppställning

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Japp då var det klart – operation ”Rättning i Ledet” förlöpte likt en montageanvisning från IKEA. Och slutligen så blev de tre bara en – eller två om man nu ska vara petig.

Petig är just det som jag varit de senaste veckorna, ja språkmässigt menar jag, formligen frossat i de klassiska fällorna  i form av ”det är mindre människor ute och handlar mitt i veckorna” Va?! är det kortare eller smalare i gemen?

Fau-Acht huserar numera i Småland eller om det kan vara Halland -Forshedas geopolitiska plats i tillvaron känns lite vag, jag kanske borde Googla…? Nåväl, hon fick en ny vårdare så sent som för någon vecka sedan. Lite konstigt var det allt att väcka denna best mitt i smällkalla vintern bara för att skifta till vinterdäck – ställa på och ut och låta sig förföras. Visst är Saaben snabb ja på nått vardagsnära sätt, men den förförande kraften hos 286 springvilliga är något speciellt. Okej nu ska man väl vara korrekt och säga att de gärna gör sig mer uppenbara när varvräknaren passerat 3000 och att det är en underbar sång däröver. Den svarta skinninredningens behagliga knarrande, den röda belysningen i den låga instrumentbrädan och en känsla av att sitta lite högt med bra utsikt över landskapet som i gnistrande frostvitt och en lågt stående sol, ja det är underbart och mycket lömskt.

Kvar på farsans garageuppfart står fortfarande kära Maronne – inte för att det saknats intressenter eller så, nej hon väntar på en viss Volvoläkare någonstans västerut som uttryckt intresse för att få vara fortsatt vårdare. Enligt planeringen ska hon få flytta nu till helgen även om jag sannolikt inte får vara med och vinka av – uppgraderingshelg i konsultträsket hägrar och jag lär få slita hund i nån bunker på norska gränsen igen.

Så just nu är de två i uppställningen men som sagt – när det är silly season då kan vem som helst få gå:-)

Årsskifte = skiftbyte?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ja snart står 2009 där och hägrar på just det där magiska sättet som ett nytt bilår bara kan finnas där och jäcka ens fantasi.

För vår del så går årsskiftet i förändringens tecken, på gårdarna står nu tre väldigt olika karaktärer och surar;

Den gröne utböligen – tillika den ende framhjulsdrivne – allas vår Robin –  SAAB 9-5 Griffin V6 t 3.0 anno en tvåa följt av tre nollor. En Sungreen beautie som verkligen visar varför GM pumpat in 25 miljarder i en totalt dödsdömd bilfabrik. Ypperlig men ändå vettig.

Den Sobra Fau-achten eller Vinkel-åttan. En Bayrare som visar varför 8 cylindrar är fler än 6. Jag kan inte annat än förundras hur en 286 hästars V8 från 1994 med Förlängd kaross kan göra jobbet billigare bättre än 200 halvsvenska turbostressade v6-hästar gör? BMW 740 iAL är verkligen en underbar bil även om jag inte helt kan slå mig till ro med det hela, är det monde lite för Konservativt och Brackigt?

Den felvända Maronne – ack så älskad med ändå lite, lite väl 80′ på nått sätt. Jag formligen frossar i Wilsgaards kantighet och på nått sätt folkhemsromantik blandad med tydliga flirtar till 80, Dallas och lite sunt förnuft. Men det är inte så mycket plats för huvudet, stolarna är bra men inte perfekta och visst skulle det kännas roligt med nått som syntes lite mer?

Så nu pågår lite städning och rätning i ledet, någon måste bort och annonserna finns snart ute på blocket…

Åke Borglund – vart blev din anda av?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Åke Borglund – ack du ledstjärna i biltidningsvärlden.

Jag erkänner, jag är torsk på Åke Borglunds rätt krassa inställning till bilar,.Jag hade förövrigt äran att träffa honom en gång runt 1993, han åkandes i en Austin 7 och jag på en smygimporterad Java-moped. Tänk det är väl inte varje dag man rör sig nere på Nora stad och springer på en person man kan placera tack vare de små bilderna i en tidning. Men så var det, personen bakom namnet och den lilla bilden fanns i verkligheten och var liksom där.

För dig som känner dig en smula osäker på Å B, så den korta resumén är den att han var Chefredaktör på Teknikens Värld under 1980-talet och vurmade för en hel del för brittiska uddamärken, Franska missförstådda dito, Tjeckoslovakiska bespottade och slutligen ryska missfärgade och massivt tillyxade. Något av det mer spektakulära var när han styrde ut sina reportrar på diverse upptåg av typen ”köp en bil för 1500 och ta dig till Korpilombolo” typ, kanske inte det mest konsumentorienterade eller flärdfulla av projekt men ändå något som verkligen tilltalar den där genen hos ”Vägmannen” i mig, den där lusten att bara kasta sig ut i landet och bege sig till en plats ”bara för att”.

Ack så saknad…

Vi har blitt me Kappa!

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

För dig som brukar vara in här och hälsa på så har det ju varit tyst ett bra tag. Jo vi har ju flyttat in till handels och sjöfartsstaden numera. Samtidigt så blev det ju lite akut det där med parkeringsplatser. Den första vi fick var ju ypperligt situerad vid trappen upp till parkeringsdäcket men som alltid, fördelen uppvägs av det absurda faktum att platsen har mur på ena sidan vilket skapar manövreringsdilemman. Men nog om detta, det kommer säkert bli en och annan klagosång från mig längre fram.

Jo vi har blivit med Lancia, och inte vilken lustig liten variant som helst, utan Påvens gamla tjänstebil – en Lancia Kappa Le Executive. Okej, just det här exemplaret har nog aldrig signats av någon högre dignitet från Vatikanen men väl någon lycklig själ på Avis biluthyrning i Danmark.

Vårt exemplar upphittades via, som så of

ta, Blocket och fanns nått 80-tal kilometer norr om orten där vi huserar numera. Priset var väl lite väl högt med tanke på de kända bristerna, (en abs-sensor och Avgassystemet) enligt säljaren skulle delarna betinga ca 6000 att frambringa vilket skulle göra affären än mindre fördelaktig. Men men, magkänslan var tyvärr helt rätt, båda dimljusen var hela, vilket brukar borga för en välskött bil, Vinterdäcken i princip nya och skinninredningen underbar….

Nåväl det blev affär och hemtransport för egen maskin med vissa småaktiga defekter… Värmen var bristfällig eller snarast obefintlig, motortempraturen sydlänsk och i princip på kokning hela tiden, ABS’en ur funktion och vädret, snörstorm! Så det var ju bara att konstatera, biljäveln hade säkert blåst toppen….

Fortsättning följer….

The VW JETTA-story

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ja, jag vet att jag är impulsiv. Själv brukar jag se det som en skön krydda i min personlighet även om nära och kära ibland känner sig en smula akterseglade i mitt handlande. ”Men du sa ju att det var den bästa bilen du haft och så sålde du den just som bläcket torkat på ägarbeviset…”

Den här gången så hittade jag en Jetta, just en sån där snygg med de fläskiga kofångarna och den snygga färgen vit. Jo vitt är fantastiskt snyggt när det är vitt och inte rostbrunt eller asfaltsprickigt. Plus att det är en underbar färg att bättringsmåla om man hittar nån lackskada eller så. I annonsen stod högtidligt, ”pålitligt bil som startar i alla väder, går billigt 0,6l, sommar och vinterdäck, ABS-bromsar c-lås mm” Just det där med ABS-bromsar och 0,6 liter milen lät och låter fortfarande som en ljuv melodi i mina öron. Vår trotjänare Audin saknar ABS-bromsar och gillar att dricka soppa och 0,9 är ju 50% mer än 0,6 alltså hög förbrukning.

Kruxet var bara att den stod i KALMAR och jag finns ju i Nora. Säljaren Marcus lovade storstilat att den visst hade ABS-bromsar för det hade Hanna sagt, (flickvännen och bilföraren i hushållet) och tillade att på sidan xx i instruktionsboken stod det ju så… Någonstans där insåg jag att jag var torsk, äntligen en bil med ABS igen, dessutom var ju marken täckt av sån där hårdpackad mjölkvitt massa som bidrar till lågfriktion när man ställer sig på hejdaren. Sagt och gjort tänkte jag och sa, jag tar den, jag kommer med tåget 16.54 till Kalmar central.

Just det här med att ta sig till Kalmar involverade just tåg och tåg är ju ett sätt att färdas om känns väldigt segt. I just det här fallet så var det dessutom en ”tre tågs” historia med två byten följaktligen. Från Örebro till Mjölby, därifrån till Alvesta med sista bytet till Kalmar. Men resan gick väl som den borde, lagom med väntetid så man hann med nästa tåg och platsbiljett så jag slapp fundera på när jag skulle bli av med sittplatsen.

Nåväl, klockan blev 17.00 och jag var framme i en stad som jag inte besökt på en herrans massa år, 22 kanske. Bilen lokaliserades och snart infann sig även säljarna. Snabb kontroll, startade bilen, kollade belysningen skrev papperna och betalade hela kalaset.

Jag kommer två tre hundra meter… innan jag inser att jag glömt att säkerställa att det finns just en sån där snygg Bosch-grunka under huven… Stannar vid vägkanten, öppnar huven och blir bara trött, inte ett spår av en pumpenhet och styrblock…. japp återigen torsk.

Ska jag tillägga att den inte blev långvarig i min ägo….?!

Höstuppdatering

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Sommaren formligen flög förbi, även om den stundom gått i billöshetens tecken. Som du ser nedan så blev det en Kappa som skulle få bli vårt nya åkdon, även om den villfarelsen snabbt togs ur mig. En underbar bil med den stora bristen i form av att AC-n inte ville vara med. Kondensorn såg visserligen tät ut men den satt inte fast alls… Förra ägaren hade en viss fäbless för Ståltråd modell halvgrov:-)

Så en vacker junidag dök Magnus upp som en räddande ängel och befriade oss från The Italian Stallion, inte helt utan tårar och separationsångest. Lancians och min relation kom aldrig riktigt ur den där fasen när man testar varandra om var gränserna går, besiktningen gick väl halvbra med anmärkning på ett hjullager fram, vilket byttes men med följd att abs’n fick spel och sen var AC’n nynning, ja det kändes som om problemen verkade stå så smått på tur.

Sååååå då var det bara lilla Maronne kvar…. igen…. Billöshet är ju något fantastiskt i sig, det går ett att leva utan bil, två det kommer ut minst 2500 nya potentiella kamrater på blocket varje dag så vill man så finns det alternativ helt klart..

Semester! Till Side i Turkiet på ”inspirationsresa” för fy *fnutt* va Fiat Doblo det finns där, och de är ju så snygga i sin kantiga form.

Hemkomsten från solen och värmen väckte Billöshetsångesten igen och därvid vidtog operation blocket… här skulle hittas bil, kravspecifikation de tre A:na; Airbag, ABS-bromsar och AC. En baggis tänkte jag eftersom jag faktiskt hittat Lancian på så sätt bara några månader tidigare. Vi tittade på Skoda, Seat Saab, Fiat, Audi och VW i förbannelse. Alla var de moderat prissatta i deluxe-prisklassen sådär 8 gånger dyrare än vad jag brukar lägga ner på mina åkdon. Över lag var de även hälften så välvårdade och med uppdämda servicebehov – Ridå!

Juli förflöt med allt vad regn innebär, till och med Svärfars stackars stjärnbeprydd Stuttgart avkomma behagade inte vara med längre, vindrutetorkarmekanismen sa upp sig i hällregnet. Så nu var bilbehovet akut, en expresstur till Dalarna för att titta på en moderat prissatt SAAB 9000 CDE 2.3T vidtogs. Tyvärr verkar det som om gemene man numera tycker att rökning är ett bra bilvårdande element ty fy va inpyrd detta härke var, dock snabb och ganska välvårdat yttre.

En chansning på vägen hem och en svag förnimmelse om att det fanns en annan SAAB dock en röd 9000 CSE i grannbygden togs. Hittade en välvårdad enägarbil med bra lack, fungerande AC och en lustig egenhet att solskydden konstant var på väg ned… Provkörde runt kvarteret, överlade med Regeringen och stegade segervisst in på säljarens kontor, drog ett djupt andetag och sa ”Den där tar vi”, säljaren svalde och tittade lite i taket, harklade sig och sa ”Den är såld tyvärr……..”

Det är väl då själva *fnutt* att när jag väl hittar en bil, den klarar mitt granskande öga och dessutom faller min sköna fröken till sambo på läppen, dessutom lagt upp en försvarlig summa surt förvärvade kontanter på bordet och verkligen förträngt all kognitiv dissonans, ja då, just då då är man tvåa på bollen och inte med i matchen.

Yankee Go Home – eller nått sånt

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Som alltid, alla resor startar med ett steg oavsett om de går till Ica eller till Sidney… Lagom som klockan slog 16, och jag varit på resande fot i 9 timmar och 40 minuter stannade bussen på Nordmalings bussstation, eller station och station, det var mest en grusplan vid Frasses mitt emot Systembolaget och Försäkringskassan. Världsvant likt Humprey Bogart steg jag av bussen, stapplade några steg, lutade mig mot det faluröda staketet, tog upp telefonen och tryckte ”ring up”.

I den andra änden svarade Erik på ett omisskänligt sätt, det var ju tredje gången som jag hade honom på tråden. Jag förklarade hur omgivningen såg ut, ha sa, Ja kom om ett paar minuter, stann där du å. Likt en hund som fått sitt kommando stod jag där och blickade ut över denna helt nya vy, liksom funderande, insupande och livsbeakande.

En vit Volvo 240 anno 1982 stannade till vid min sida, ur denna stegade en grånad man i varselkläder. Handslaget var fast, blicken utforskande och lika aktiv som den passivitet en norrlänning har när den pratar.

Vi satte oss i bilen och började prata, resan gick över ömsom grus ömsom asfalt, på vägar som vindlade sig ut likt små blodkärl i lungorna, ut i periferin. Dryga 20 minuter senare svängde vi in på gårdplanen framför Eriks hus, där snett till vänster stod hon, eller han eller vad nu kallar en halvmacho medelstor Amerikanare som varken är femenint pimpinett eller maskulint muskelbilsämne.

Arla Morgonstund #2

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ja som du kanske förstår så är det ett halvlustigt projekt signerat M som gått av stapeln,

Lite bakgrundsfakta, upphittat en Pontiac Bonneville SSE 1991!
Placering; Nordmalings kommun, resväg ca 70 mil enkel

Inköpt på telefon, givetvis. Tack Erik för att du höll bilen i ett dygn

Så i går morse, redan vid 3 snåret vaknade jag, resdagar ska starta tidigt av någon anledning… Utfärden bokad till 06.25 från Centralen, med ett dubbeldäckartåg, som faktiskt gick hela vägen utan mankemang:-)

därifrån till V-ås där ett klassiskt mjökltåg

väntade för att ta mig till Uppsala, där väntar X2k för vidare befordran till Sundsvall… Landsvägen tar vid i form av buss

till Örnsköldsvik med byte till en snarlik rackare som tar mig till Nordmaling.

Om allt går som det ska, så kommer den här rackaren

bli den som tar mig hem tillbaka till normala breddgrader, vi får väl se om allt går som det är tänkt

I backarna runt Lerum – eller våndan av att köra bil med trasiga ventiler

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Det finns ju saker man gör i livet som kanske inte är helt logiska. För en massa år sedan, nära 13 i alla fall så råkade jag lida av Skoda-feber. Tiden var ju 1994-1995 och bilmärket hade varit borta i 6 år från den svenska bilmarknaden. Det var ju liksom Östeuropa som var i luften, liksom hippt på nått sätt. Jag och min kompis Vesslan plöjde allt vad gamla Teknikens Värld hette, lusläste minsta test och drömde hett och passionerat om Skoda.

Bland de hett eftertraktade maskinerna stod ju Coupé modellen högt på önskelistan, bara slagen av den brittiska Cab-varianten och en eller annan fabriksbyggd Rallybil. När det väl var kom till kännedom att det stod en 120 Garde, den första Coupémodellen dock med den mindre motorn (58 hk/1200 cm) och bara 4-växlad låda, i Göteborg var ju ha-begäret starkt…

Ägaren, en kille vid namn Ola – säkert en av Sveriges första utexaminerade Miljöekonomer, var benägen att sälja. Praktik i England stor på tur och jag tror han insett att bilen inte var direkt något att ta med över pölen så att säga. Sagt och gjort, ivrigt påhejjad av min dåvarande flickvän Paulina tog vi tåget ner till Götet. Ola mötte upp och körde oss i sin brors Saab 90 till hemmahamnen. Och där stod den ’nästangula’ Skodan och väntade. Priset var redan diskuterat och avklarat så det var ju bara för mig att leka mekaniker, i praktiken så finns det ju inte så mycket att göra mer än att sticka in huvudet under motorluckan i aktern och se allmänt kompetent ut – ungefär som att vara konsult som jag är nu när man tänker efter.

Friskt vågat hälften vunnet?

Nåväl efter en viss felsökning och allmän prövaranda beslutade vi vi oss att våga testa hemfärd, motorn gick ju trots allt runt för egen maskin men lät ju aningen besvärad. För säkerhetsskull förtogs en provtur runt kvarteret med förtroendeskapande resultat. Min kära flickvän, som alltid varit något av ett affärsmässigt geni, ledde prisförhandlingarna allt medans jag provkörde och det hela kom att slutligen falla på priset för en stereo. Ja Ola ville prompt ha 500 kr för radion vilket kan anses varit ett överpris och vårt bud om 300 ansågs löjligt lågt av honom. Men för att bryta dödläget uppfann ”min” rådiga kvinna det ultimata lösningen. Fullt pris för stereon men vi prutade 200 på bilen:-) summa summarum samma pengar men med lite olika fördelning på kontot.

Nåväl pengar bytte ägare, bilen likaledes. Vi sjönk ned i den ljuvt lila inredningen med de höga ryggstöden med integrerade nackstöd. Maskineriet spann och hostade om vart annat. Till saken hör att Götet är en backig stad, ibland går det medförs. men minst lika ofta motförs. Invaggade av en viss tilltro om bilens goda hälsa koms sig av att första partiet från säljarens adress var givet nerförsbacke. Stärkta av den initiala frirullningen invaggades oss i att allt var frid. Men den som åkt ut ur denna kära västliga metropol med siktet ställt mot öst,vet mycket väl att backarna i Lerum lämnar vissa minnen. Så ock för detta resesällskap, från fullfartsattack i 70 till att få gå på 3:ans växel, ladda på med 2:an och slutligen gå ner på den sista 1:an och bara hoppas på att hastighetsmätaren skulle stanna uppe på 10-15 km friska. I ivern att hålla varv och liv i denna starkt reducerade motorklump så konstaterades att chocken max-utdragen gav viss förbättring, en teknik som kom att få användas flitigt under resan.

Nåväl, backarna forcerades efter bästa förmåga och dryga 5 timmar senare stod hon där, ’nästangul* med aluminiumfälgar på tomten hemma i Nora. Personligt hastighetsrekord löd 105 i medlut och bottennoteringen löd väl 10…

Väl hemma hade motorn knappt kallnat innan verktygslådan dök fram, topplocket lossat och förklaringen till bilens prekära hälsostatus blev uppdagad. Domen två avgasventiler såg ut som något helt annat. ena var halv och den andra saknade en tårtbit. Därtill hade den omilda behandlingen fått grenröret att spricka av de heta avgaserna som pumpat ut under 30-talet mil.