Samlade tankar och annat nedtecknat om bilen som fenomen i tillvaron sedan 2007
Efter en veckas häng på diverse Blocket- och Bytbil-derivat runt om i världen kan jag summera att intresset varierat mellan en rysktillverkad Aleko – som dessvärre hann bli såld, en och annan Skoda i diverse valörer, några östtyska vagnar, en Zastava!, en PolskiFiat 126P osv….
För att sedan landa i en LondonTaxi…..
vad det blir får tiden utmynna i….
Over and out
När väl tvivlet sätter in ja då är det inte så mycket att göra nått åt… Eller som min ingifte morbror lär ha sagt nån gång. När man bestämt sig för att sälja, ja då är det lika bra att sätta ett pris ingen kan stå emot.
Nu blev det väl vare sig till ett superlågt pris men för den delen inte heller någon långdragen försäljning om man nu ska vara ärlig. 6 timmar tog det innan pengarna fanns på kontot, även om bilen ännu ej lämnat garaget. Vädret gör det ju inte helt optimalt att förflytta en vagn av sådan kaliber direkt, drivsnö och 4-5 grader kallt…
En reflektion dock, den här gången var det hela spektret av potentiella köpare;
De Lokala som lätt kan komma och kolla men väljer att säga att vi tar väl det nån dag, De Nyfikna och initierade som ställde intresserade frågor och analyserade mina svar,
Den Bildsamlande, som trots 38 bilder på bilen på nätet vill ha ytterligare 20-30 bilder på saker som den kan anta är sämre än va jag sagt,
Tidsfördrivaren som givetvis de som bara ringer för att fördriva tiden och kanske snacka lite bil.
Just den sistnämnda skaran vet jag inte om de själva vet med sig varför de ringer, om det handlar om att har för mycket tid och tror att säljaren gärna berättar historien om bilen tillsalu för femtielfte gången bara för att. Ett tips från min sida om Du nu känner på dig att du tillhör den där skaran, ring Inte dag ett, eller ska jag sträcka mig till vecka ett. Med lite tur hinner vagnen bli såld och jag som säljare kan fokusera på de som verkligen vill köpa. Igår hann jag dessbättre bara med 4 av Er, men ack vad trött jag var på att berätta samma historik, höra samma kommentarer om att ”ja det var ju synd att det inte finns papper på…” ” ja gud va de kunde rosta….” och allt där i mellan.
Rätt ska ju visserligen vara rätt, billös är jag inte, en Pontiac och en Opel vill jag kännas vid, och så givetvis den lilla kinesiska mopeden förstås. Men ändå är det något som saknas mig… Let’s face it, jag har två ypperliga vagnar, ja två av de mest åtråvärda objekten man bara kan råka bli ägare till, Pontiacen med sin enägarhistorik och futtiga 4800 mil på mätaren. För att inte tala om Opel’n, med sin tidskonserverade känsla och trevliga skick – jag lär nog aldrig finna en vagn som den hur mycket jag än kommer leta.
Men samtidigt så grämer det mig, jag har två underbara kontrahenter, den ena som platsar in på både träffpunkt 70 och Träffpunkt 80, det kan ju inte bli bättre säger logikavdelningen på hjärnkontoret. Den andra representerar ju allt som jag vill ha, automatlåda, svart innertak, känd historik, lagom udda och fantastiskt nog lagom billig om än amerikansk.
Det är nog liksom här någonstans som vi börjar komma till pudels kärna, jag har två bilar som jag liksom inte passar in i min egenbild av mitt bilinnehav. Jag har ju liksom alltid stått för det där lite underdog, ägt de där bilarna som man lite lätt fnyst åt, så som tre akterladdade Skoda-vagnar från generationen som välte i TV. Eller som när jag åkte Fiat Uno – den perfekta antibilen, fast än så mycket bil… Eller det mesta andra som funnits i min ägo om man nu ska vara ärlig, ja de är väl bara BMW’n, Lancia K’t och i viss mån Saab 9-5 Griffin som varit i andra ändan av spektret.
Men dessvärre ser det väl ut som om Opel’n kommer få stryka på foten, inte på nått sätt att den är sämst eller för den delen inte ligger mig varmast om hjärtat men den passar liksom inte in, jag vill använda mina bilar och jag avskyr att vara rädd varje gång jag tar ut bilen i fråga, det känns liksom bara som om det kan gå på tok och bli värre om jag ens skulle försöka….
Nåväl, inget är hugget i sten och för den skull, jag tror svårligen att någon skulle få för sig att köpa den i månadsskiftet januari/Februari när snön faller… Men jag kan ha fel….
Vad jag vill köpa istället? Hur kunde Du ana?!
Tja varför inte nått Öst-europeiskt? Men då måste det minsann vara nått välvårdat, jag vill ju inte byta ned mig från Opelns skick,….
Januari är en underbar månad, inte nog med att jul-eländet är över, allt går så sakteliga tillbaka till nån form av normalitet och förhoppningsvis är merparten av landskapet inbäddat i nån form av vit beklädnad som får folk att börja fundera på våren.
I mitt fall har jag drabbats av ännu ett svårt fall av bilsugenhet och ändamålen för min tillbedjan är allt annat än svåra att finna. Eller vad sägs om följande kompott smakfullt tillsalu på blocket i skrivandets stund;
En lågmilad Fiat Uno 70 S, I annonstexten en solklar kandidat att släpa hem, men en snabb flukt i Bilregistret avslöjar obönhörligen att 7 ägare varav den senaste sedan 29 dagar tillbaka givetvis triggar massa tvivel, dessutom ligger det ju långt från mitt favoritmantra; enägar-bil med historik,….
Direkt från Eindhoven, den givetvis omdöpta och aningen omstöpta Daf 66 – eller som i det här fallet, Volvo 66. Vagnen är dessutom en gammal bekant till undertecknad, jag var långt upp i att köpa den av damen som importerat bilen redan 2010. En solklar favvo med all den uddafaktor och underdog som jag sedan ungdomen trott mig representera.
Eller varför inte hisingen möter Douvrin-sexan, en härligt halvsen 264 anno 1980… Men Rost och jag är ingen höjdare direkt, dessutom B27E är ju inte direkt lättskruvat heller, hur kul det än må vara med gt-instrument och överdragsklädseln.
På tal om underdog, Volkswagen Santana med de udda vankelinspirerade fäljarna, kan inte det vara nått, givetvis en 5-cylindrig vagn,….
Japp, jag erkänner, min automani är svår. Så pass allvarlig att jag till och med har svårt att montera en bilstereo i den stackars Opeln. Visst, det har aldrig suttit nått ljudverktyg i den och lockelsen att montera den där 90-tals radion har varit svår, ja stundom olidlig.
Där någonstans landade jag i ett beslut, ja det kan bli stereo, men det får absolut inte vara av fel årsmodell och helst inte heller fel fabrikat. En tysk bil ska givetvis ha en tysk radio – punkt. På tradera inhandlades en Philips, av ganska rätt modell tidsmässigt, men tanken på att Philips är ju inte tyskt så det förslår gnagde…
Tiden gick och på Ebay passerade en och annan originalradio med opel-logga och allt, men det kändes inte helt rätt det heller för de såldes ju inte i Sverige när det begav sig….
Men så plötsligt en dag strax efter nyår uppenbarade sig en Blaupunkt CR. Inte vilken CR som helst, utan den lagom snikiga CR Stockholm, den billigaste radion som Blaupunkt hade med kassettbandspelare hösten 1979. Den såldes i ett gör det själv-paket med två av de nu så eftersökta klassiska klot-högtalarna. Turligt nog fanns högtalarna kvar… Bara att slå till.
Nåväl det hela slutar inte där, för alltsammans har tydligen legat och väntat på att någon ska montera det hela – sedan 1979! Trumvirvel – givetvis i Obruten Kartong!
På köpet kom även två högtalare till hatthyllan – nya i kartong givetvis, en centerhögtalare och den obligatoriska monteringsramen. Lyckan kändes ofantlig när jag sprättade försändelsen för ett par dagar sedan,….
Nu ska ju tilläggas att jag faktiskt öppnat lådan för att se att allt är med och det är det!
Vad det hela kostade – ja det lär jag inte avslöja för min ärade hälft, då får jag nog sova i garaget ett tag…:-)
Opel Rekord 1980, en-ägarvagn med känd historik, vid inköp 3996! mil på mätaren. Avhämtad på Svenska Bil i Akalla och körd direkt till Opus bilprovning i Örebro. Där uppvisad inför en lyrisk besiktningsman som bara stod och häpnade över det underbara skicket sånär som på den repade lacken. Jag trodde aldrig att en besiktningsman ärligt skulle vara så begeistrad över en bil, men som han sa, ”sånna här bilar finns inte idag, det var knappt de ens fanns 1983”
Nu i vintervila med ytterligare 50 mil tillryggalagda i makligt tempo, i stillhet och med ett värdigt lugn:-)
Så här när höstmörkret verkligen tränger sig på så tyckte jag det kunde vara läge att summera vad jag faktiskt ägt i bilväg, det kändes liksom på sin plats
Volvo 15 (480’nroligast men den högerstyrda 760’n är den jag saknar)
Citroen 9 (inga bilar som lämnat något större intryck)
Audi 9 (trevliga bilar som kändes som en del av mig)
SAAB 8 (det går inte att bortse från Griffinbilarnas speciella charm)
Ford 6 (Taurusen och Ambulansen värda att minnas)
Skoda 5 (Från underdog till budget audi, de äldre bilarna älskar jag och saknar)
VW 3 (Tråkigt)
Fiat 2 (80-tals ikoner med massa charm)
Nissan 2 (Exa’n minnesvärd och med personlighet, stanzans motsats)
BMW 2 (Mitt körkort satt alldeles för löst)
Cheva 2 (Nja, det är inte mitt märke)
Pontiac 2 (knappmani och massa gimmick men inget innehåll)
Lada 1 (Tillyxat och grovhugget, känslan av en vagn att korsa taigan med)
Renault 1 (Småfranska på gott och ont)
MB 1 (Stjärnans glans har falnat
Lancia 1 (Som klippt och skuren i Palermo-svart)
Opel 1 (denna har ej landat på gården än men är betald)
Summa 70 st
Minnesgoda läsare må känna sig informerade – ja jag har blivit med Pontiac. Nu ska väl erkännas att det inte är nån dussinvagn för det här landet, vi pratar Pontiac Grand Am GT 1993. Lättare orientering för den som känner att minnet behöver en uppfräschning, Grand Am är den lilla Pontiacen – brukar klassas in som mid-size och det verkar väl ganska passande, 4,75 m lång och ett format som i mångt stämmer överens med första generations Volvo (S&V) 40-serie. Den nya generationens Grand Am hade sin premiär 1992 och hängde med fram till 1998.
*Motormässigt fanns 4 alternativ (1993-års modell);
4 cylindrig 2,3 liter och 8 ventiler vilken gav 115 hk – 5-växlad manuell eller 3 stegs automat (SE)
4 cylindrig 2,3 liter och 16 ventiler vilken gav 155 hk – 3 stegs automat (SE & GT)
4 cylindrig 2,3 liter och 16 ventiler vilken gav 175 hk – 5 växlad manuell High Output (GT)
6 cylindrig 3,3 liter V6 vilken gav 160 hk – 3 stegs automat (SE & GT)
*Karossmässigt fanns den som 2-dörrars Coupé och 4-dörrars Sedan
Just mitt exemplar, en 4-dörrars Grand Am V6 GT, kommer ursprungligen från Ogden i Utah, sannolikt levererad den 16 augusti 1993, till en svensk herre som jobbade i Utah. Att valet föll på just denna Pontiac säger han själv kunde tillskrivas ett par faktorer, ett bilen fanns i hallen, två den är sportig och framför allt den ärade hälften tyckte den passade bra. En svag minnesbild förtäljer även att de övervägde att skaffa en Grand Prix, en bil som vi sett en hel del av här hemma i Sverige, men tursamt nog föll just valet på en Grand Am.
Den andra oktober 1994 skeppades den ”hem” till Sverige från Long Beach Florida för att landa i Sverige med tillhörande förregistrering den 4 november 1994. Den 29 samma månad tas den i trafik och körs ganska sparsamt norr om polcirkeln, runt millennieskiftet kommer den ned till Göteborgstrakten och år 2000 noteras 37553 km vid besiktningen och 4 år senare har ytterligare dryga 450 mil lagts till. I november 2005 ställs den av och har då lyckats samla på sig ytterligare 300 mil så ny står mätaren på 45071 km.
Den fredagen den 13 septemboer 2013 så blir undertecknad ägare till Black Thunder som den döpts till av bonusdottern, inköpt just från samme herre som hämtade ut bilen i Ogden.
Själva hemfärden involverar en rad intressanta upplevelser i form av brustet bromsrör, tveksamma bromsar, dubbdäck i september och fungerande AC! Därtill ett par spindelnät rätt genom kupén och ett underbart kasettband som berättar allt om hur man får ut maximalt av sin nyförvärvade Pontiac Grand Am!
Väl framme i Gräfsnäs möttes jag av denna syn och jag var så gott som såld.
Ett sunt objekt med minst ett brustet bromsrör, ett löphjul eller spännare till multiribbremmen som inte trivs och lite småplock och framför allt ett uppdämt servicebehov.
Nu återstår bara de små formaliteterna som att invänta att säljaren får nya registeringspapper och att jag har tid att åka samma härliga resa genom Sverige beväpnad med gott humör, massa bromsolja, ett otal meter bromsrör med tillhörande verktyg och nipplar innan vi förhoppningsvis rör oss i riktning mot gnällbältet.
Det lär finnas anledning för uppdateringar.:-)
Mitt bilköpande trycks i mångt å mycket ha gått i stå. Inte för att idéer och objekt inte har lyst med nån frånvaro men det har liksom inte fallit på sin plats. Har det inte varit för dyrt, så har det varit för dåligt, eller för tråkigt eller bara allmänt fel.
Sitter just i skrivandets stund och upplever Tågsverige i ett nötskal, kopparstöld mellan Örebro och Arboga som gör att tåget blev minst 30 minuter sent bara på den enskilda sträckan….
Nåväl siktet inställt på en enägar-pontiac där säljaren köpt bilen ny i Utah 1993. Om bilderna håller vad det lovar så kan det tänkas bli affär, om nu tåget tar mig hela vägen till Alingsås i tid till bussen mot Gräfsnäs….
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.