Tittar man lite hastigt genom min lista över bilar som passerat min ägo, ja hittills finns 69 poster i listan så saknas faktiskt Opel med i förteckningen. Inte för att jag inte haft möjlighet att bekanta mig med produkterna från Rüsselsheim, under några vackra månader 2002 hade jag äran att korsa landet i en Vectra V6 (SEY228) som tillhörde min vän ambassadören.
Och om jag verkligen anstränger de ”små grå” så finns en ständigt gäckande Senator av 85 års modell i nån guldmetallic (CZS???) som jag var fast besluten att förvärva då som nybliven högskolestudent. När väl pengarna fanns tillgängliga ja då var vagnen såld av mannen från Balkan som lovat att hålla bilen.

Kanske var det just denna malör att det aldrig blev nån affär som gjort att Opel liksom inte varit ett realt alternativ, eller så är det bara så att slumpen inte tagit mig i den riktningen.

I somras hittade jag dock ett vettigt alternativ, en en-ägarvagn anno 1980, 3996 mil(!) som dessutom verkar stämma vid alla kontroller. Kruxet eller ska vi säga kruxen för det fanns flera saker som satte stopp för affären, såsom vandaliseringsskadad lack, en milt sagt oengagerad god man som höll i försäljningen med en verklighetsuppfattning som rimmade illa med skicket kontra begärt pris och nu ett försäkringsbolag som nu valt att lösa in bilen i fråga….

De flesta andra hade väl kastat in handduken vid det här laget, men på nått sätt kändes väldigt konstigt att en Opel Rekord 1980 med en så god potential skulle behöva gå till de sällare jaktmarkerna på en teknikalitet såsom repad lack, så jag ringde upp skaderegleraren och pratade bil och till min förvåning, karl’n visade sig vara opelvän och lovade att bilen iaf kommer sparas och säljas till nån seriös bilvårdare!

Då var det dags att summera mitt liv som Opel-ägare.

Och konklusionen kan nog kokas ned i ett sammanfattande ”ganska tråkigt”.
Bilen i sig var ju ett unikum av om omvårdnad bortsett från reporna i lacken. Inte ett märke under den, bultarna i framvagnen bar fortfarande elförzinkningen med en sån glans jag svårligen trodde kunna vara möjlig. Men bilen hade ju levt ett liv i samma garage fram till min avhämtning i oktober i fjol.
Ägandet i sig bjöd inte på några överraskningar alls, vilket kändes lite konstlat tråkigt, inte minsta hostning, eller ens glapp i någon kabel.
Mitt underhåll inskränktes till att jag bytte torkarblad på strålkastarna—-

Så när väl den lycklige köparen väl kom och hämtade vagnen – internt kallad sixten, så var det inte utan att jag funderade på vad jag gjort…. en sån bil lär jag svårligen finna igen… men ACK va tråkig den var….

Ekonomiskt sett så var det väl ett nollsummespel på sista raden, inköp, frakter och besiktningen kostade i runda slängar vad jag fick tillbaka. Men vinsten för mig var väl att slippa en bil som jag faktiskt inte kände mig hemma i