Samlade tankar och annat nedtecknat om bilen som fenomen i tillvaron sedan 2007
Jag håller som bäst på att migrera ihop mina webbplatser till att bli en plats med där allt får samsas.
Därför kommer informationen att flytta runt en smula. Det finns en liten risk för att vissa sidor kommer visas på ett sånt sätt att det hela upplevs lite galet. Ha tålamod!
Orsaken till detta är att jag vill få allt samlat under en domän Niskakoski.net som är ”min kajplats” sedan tidigt 2000-tal.
I dagarna landade ca 500 biltidningar i min källare. Närmare bestämt Vi Bilägare av de klassiska årgångarna från 1977 och fram till 2006(?).
Det man direkt slås av är formatet på de äldre utgåvorna. Riktigt härligt format i häradet av Norwegian Tabloid skulle jag chansa så där rakt uppochned. Tack vare storleken så är det tidningspapper av lite bättre kvalité. För att klammerhäftningen skulle ha en chans att hålla allt tillsammans så är vissa nummer tryckta i flera delar precis som vissa morgontidningar med aktning. Ett underbart exempel på tidskapsel i tillvaron
Men det som verkligen lyser igenom är hur grundligt man redovisade sina tester, ta bara de underbara bilderna signerade Herbert Müdsam. Herbert måste vara en man med ett stort sinne för detaljer, för att inte tala om att han lär ha varit minst lika formande av generationer av bindgalna bilägares alla uppfattningar om bilarnas beskaffenhet. Det känns lite smått tråkigt att denna skola av allmänbildning tycks ha landat på hyllan… Om Herbert vet jag inte så mycket, men jag tror mig kunna säga att han ha bott i Värmland och att han nådde pensionsålder för 10-15 år sedan. Med lite tur kan jag återfinna det nummer av Vi Bilägare som presenterade denna illustrationsmästare vad det lider.
Som en homage till hur hans flyhänta penna kunde klä av en bil så ger jag exemplet från Vi Bilägares tjugofjärde nummer anno 1981 – här klädsamt visandes Lada 2105 i bara mässingen.
mer finns att läsa här
Lagom som mellandagarna inföll drabbades jag av insikten. Körförbudet hägrade vid tolvslaget på nyåret…
Febrila tankar for genom huvudet. Var det i år som våra vägar skulle komma att skiljas?! Jag mumlade en stilla bedjan till högre makter och inflikade, likt på inandningen att jag dyrt och heligt lovade att köpa hem nya filter för att servera ”henne” såvida besiktningen gick vägen.
Det ska erkännas att mätarställningen lyder i häradet 37 900 mil. Att jag dessutom är smärtsamt medveten om hur mycket omvårdnad den fått. Eller ska jag jag säga hur lite engagemang som lagts på Doris över åren.
Opus bilprovning’s bokningskalender hade ett par luckor dagen efter som skulle passa.
Kl 10 fredagen innan nyår så var dock dags för skiljet. Hustrun var vidtalad, om det nu skulle gå väldigt illa…
Kl 10.10 föll domen. Det blev 1 år och två månader till… Givet med blankt papper!
Så nu väntar jag bara på att en komplett uppsättning filter för luft/olja/diesel och kupé, lite o-ringar och ett par bromsslangar bara för att av korrekt germansk kvalisort ska ramla hem från Reservdelar24.se Priset, tja på sista raden, billigare än Plojtema och garanterat av bättre kvalité.
Det börjar bli en väldigt repetitiv vana att skriva att; ”Ännu ett år har lagts till handlingarna utan att direkt lämna några spår…” Men i år så hände det i alla fall något på bilfronten i form av allas vår Rödingen.
En annan liten skillnad ligger nog i att tidigare gånger så har jag i nästa mening snabbt inflikat att det i alla fall funnits uppslag. I år kändes det inte så…. Men stopp och belägg… Det har ju funnits ambitioner, bara det att dem känns väldigt långt bort i tid. För jag har varit och kollat på en Rover StreetWise i Insjön. En Fiat Seicento någonstans på gränsen mot Dalarna. Därtill har det varit turer till Roslagens famn för att kolla på på tok för dyr Opel Omega. För att inte tala om Honda Odyssey’n som min forna kollega äger, en felstyrd Suzuki Alto i Lindesberg. Om vår bilparks dödlighet har jag även blivit påmind i form av att den kära Pjuck fick respass till de sällare jaktmarkerna…
Så fullt så dött och tomt som det kändes i minnet det verkar det inte ha varit på långt när….
I övrigt så tror jag det enda hjulburna som tillkommit i garaget sånär som på en domkraft modell större är något helt annat….
Den senaste månadens djupdykning i bilimportens villkor (se mer på majks.se) har gett mersmak. Men också en lätt gnagande känsla av att inget är som förut.
Bilar är oftast dyra saker att köpa. Men samtidigt så har priserna inte utvecklats i samma takt som allt annat. Visst konstruktionen har ju blivit annorlunda. Det är mer plast och kompositmaterial. En del lättare metaller och legeringar men framför allt väldigt mycket mer kablar, elektronik och elektromekanik.
I min värld låter det snarast som om bilen borde ha blivit dyrare och dyrare. Efter lite sökande på internet så kan även jag konstatera att bilar är dyrare att tillverka idag än för 20 år sedan. När jag gick på gymnasiet så var tumregeln för kostnaden för en bil ganska enkel; en tredjedel var materialomkostnader, tredjedel produktion och utveckling och den sista tredjedelen säljomkostnader. Jag sprang på en annan källa som hävdar att såhär 20 år senare (2015) var fördelningen materialkostnaden betydligt större del, en del hävdar strax under 50% strecket, andra en handfull procent däröver. Det spännande är att produktion och utveckling inte fallit lika mycket utan landar alltjämt nära men just under 30%. Det innebär att försäljningsledet har allt mer krympande del av kakan.
I sin bok ”Akta dig för japaner” gav generalagenternas okrönte konung Jan Reander sin bild av branschen. Jan hade under sin livstid inblick via att vara importör av Mitsubishi, Hyundai, Fiat Alfa Romeo och slutligen Rover/MG i nämnd ordning. I denna bransch där biltillverkaren sitter på stor mark över om det det ska bli några pengar över på sista raden för importören. Och med makt kommer sätt att påverka med förtäckta eller rent av direkta hot om en den ena eller andra repressaliern om importören inte gjorde som fabriken önskade. I ett av textpartierna så framkommer bilden av hur komplex rollen måste vara för en fristående bilimportör utan bolagskoppling. ”Som importör betalas alltid alla bilar som beställs i förskott eller vid leverans till fabriken och det är oerhört viktigt att inte ligga med överlager av bilar och att ha rätt modeller i lager med rätt design, utrustning och motorstyrka.”.
I ett annat stycke beskriver han riskerna med att göra felbedömningar och ligga med för mycket på lager så här; ”Att ha hundra- eller tusentals bilar i lager i hamn under en längre tid är en fruktansvärd kapitalförstöring och en av de största och farligaste riskerna en importör kan ta. Bilarna är precis som frukt och grönsaker, de blir inte bättre av att lagras länge – tvärtom. Om en importör ligger med för många bilar i lager sprider detta sig som en löpeld mellan återförsäljarna, som bara avvaktar med sina beställningar för att få större och större rabatter.”
Även en annan framgångsrik bilimportör; Urban Larsson med ett förflutet på Skoda beskrev i sin bil ”I förnuftets tjänst” lite om hur prissättningen av bilar går till såhär ” Först jämför man den bil som skall prissättas med 5-6 konkurrenter. Sedan beslutas hur bilen skall prissättas i relation till konkurrenternas pris. Vid starten med Felicia 1995 var överenskommelsen att den skulle prissättas till 80 procent av konkurrenters pris. Priset blev då 74.900. Sedan räknar man helt enkelt baklänges. Bort med skatter och avgifter. Bort med importörens och återförsäljarens marginal och kostnader. Det som blir kvar är fabrikens pris.”. I samma bok beskriver han även vad som händer när fabriken av en eller annan anledning råkar tappa bort förbeställningen för ett helt år som den nystartade verksamheten lagt. Med allt vad det innebär eftersom produktionsplaneringen är gjord något år i förväg.
Nu ska ju påpekas att de båda hade lite olika ingångsvinklar, Reander var sin egen och fristående medan Larsson kom inifrån en etablerad verksamhet med indirekt bolagskoppling men jag ser många beröringspunkter. Båda talar om dels den ekonomiska utsattheten man har i form av långa löptider och förhandsorder, oftast flera år i förväg.
Med risk för att utropa det självklara, i dessa tider så finns det inte plats för höga omkostnader i importörsledet. Det har medfört att de fria, nationella importörerna fått att svårare att hävda sig. Tittar man på intressegrupperingen BilSweden’s sida så ser det ut som om det finns en fristående importör kvar. Men enligt märket Isuzu’s egna hemsida så har man bytt importör till Brittiskägda International Motors från att ha representerats av Olle Olsson Bilimport i Uppsala. Utöver det finns två stora danska drakar. Där den ena,Nic Christiansen har samlat SsangYong, LandRover, Jaguar och Hyundai i sin portfölj. Den andre är K.W. Bruun där Peugeot, Opel och DS (Citroens lyxmärke) samsas. Ännu en utländsk uppstickare finns i form av Suzuki’s representant Nimag som i sin tur är ägt av dem som till Nederländerna importerar Suzuki/Toyota/Lexus. Men annars är det bolag direkt eller indirekt kopplade till respektive bilmärke.
Om du minns vad jag skrev överst, när jag började titta på det här med fordonsimportörsledet i mitten av 1990-talet så fanns det en del vinstmarginal i säljledet. Ett riktmärke kan vara i häradet 13 % marginal hos återförsäljaren och ytterligare en del hos importören. Idag har den kakan krympt och för att väga upp detta bortfall så behöver man tjäna pengar på andra sätt. Svaret stavas EFTERMARKNAD & SERVICE. Det är en av faktorerna till varför alla bilhandlare idag uteslutande även har egen verkstad. För det är i det ledet som man kan skapa intäkter i någon omfattning – såväl på garantiåtaganden som all den regelbundna service som den dyra investeringen bilen behöver. Vips är det då den enskilde bilägaren som står för intäkten, om och om och åter.
Under hösten flyttade även Hyundai’s agentur från en svensk firma till Nic. Christiansen Group. Det var den senaste i raden av agenturer som bytte från svensk till dansk regim. En av de första i modern tid var när KW Bruun som tog över Peugeot på svensk marknad i mitten av 00-talet. Numera har även Citroens lyxmärek DS, KW som huvudman. Likväl som att man är i processen att inkorporera Opel i handelshuset.
Att just danska företag verkar ha en fäbless för att bli stora importörer handlar nog till syvende och sist om hur bilimport ändrat över tid. Innan Sveriges inträde i EG/EU 1995 så hade ”Generalagenten” rollen av att vara representanten för ett varumärke. De olika speciella kraven som fanns för att få sälja bil här, så som krav på avgasrening, krocktest, speciella regler för belysning och en uppsjö andra adaptioner. I och med det så skulle generalagenten ombesörja dessa test och i sin tur garantera att typgodkänt fordon uppfyllde kravet över tid. Dessa administrativa tillstånd var ju värda pengar i sig eftersom det var dessa som gjorde att en produkt fick säljas i landet.
Efter vårt inträde i EU så har förfarandet ändrats. I syfte att ge lite större möjligheter för alla att handla bilar över gränserna – ja den fria rörlighetens lov. Effekten är ju den att om en bil är godkänd i ett EU-land så får den säljas i alla EU-länder. Därmed ska min lokala fristående bilhandlare kunna köpa in bilen från valfri bilgrossist inom unionen. Är man märkesåterförsäljare så är det ju lite andra premisser för då har man jag åtagit sig att köpa in bilarna via märkets ordinarie säljkanaler, alltså från den nationella importören.
Via att Danmark, och även Finland för den delen, har tämligen höga punktskatter på bilar. Så gör det att bilmärken som ska säljas i Danmark tenderar till att säljas billigare av biltillverkaren till den danska importören. Prisrabatten kommer sig av att priset annars skulle bli allt för högt för att kunna sälja bilen i landet annars. Enligt uppgifter från wikipedia så är skatten citat ”Den tas ut som 105 procents påslag upp till 79 000 danska kronor (2010 års nivå) och med 180 procent därutöver. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilaccis ”….
Jag säger inte att det är hela sanningen, men det bör väl finnas ett visst mått av sanning eftersom allt fler av organisationerna blir danska?!
En värld full av möjligheter… och en ständig källa till frustration… Tänk om folk kunde lära sig att vacker skruva bort saker istället för att trasha och förstöra minst lika mycket som man lyckas få loss?!
Delplocken i Örebro
missförstå mig rätt, det finns massor av reseguider. Fler blir de uppenbarligen hela tiden, men fråga är hur i hela friden de tänkt att man ska ha nytta av dem. Vi har ett knippe av dem som handlar om Budapest – och där kan jag förstå att det finns en viss logik i att redovisa massa fakta och långa utläggningar om ”taken på hus si eller så” osv, men för bilturisten?!
När jag växte upp så hade vi EN reseguide som täckte in HELA Europa, praktverket heter Europavägboken och sista revideringen gavs ut i mitten av 1980-talet. Rune Lagerqvist (1921-2011) verkar ha varit en riktig eldsjäl som sammanställt det hela. Visst – nu var väl informationen ganska rudimentär men konstigt nog fantastiskt träffsäker. Hela beskrivningen av hemorten sammanfattas på fem träffsäkra rader; där allt från folkmängd, sevärdheter, stadsbildningens karaktär och kända byggnadsminnen finns med. Perfekt för bilturisten på genomfart mellan G och S som dels får reda på att de kända landmärkena finns antingen vid norra infarten eller i centrum.
Det som väl är ganska speciellt med sättet de lagt upp boken är att man utgår från en vägs sträckning, i hemstadens fall en resa mellan städerna G och S och där betas platserna av i turordning med en och annan hänvisning till platser i anslutning till allfartsvägens meandrande lopp. Här för leden, ja någon gång i våras, råkade jag på ännu ett verk av nämnde skriftställare, den här gången Nya Svenska Vägboken från 1988, jag kan tänka mig att den kommer vara den sista av sitt slag för jag tror svårligen att någon mer kommer ha ansatsen att göra en sådan kartering av hela vårt avlånga land. Här får beskrivningen av Ö än mer plats, ja faktiskt nära på en helsida med stadskartan inräknad. Nu ska det väl tillstås att det kan ha funnits ett eller annat faktafel för kexfabriken nämns som en av industrierna i stan men mig veterligen var dess saga all redan decenniet innan utgivningen av boken. Det verkar som Rune hade den goda smaken att kalla förlaget som stod bakom dessa klenoder, Förlaget Vägböckerna – ett minst lika fantasieggande som förpliktigande namn.
Döm dock om min förvåning när jag i dagarna råkade springa på Christina Falkengårds Inlandsboken som, likt herr Lagerqvist, attackerar en livsnerv, i det här fallet klassiska Inlandsbanan & Inlandsvägen med samma metodik men än mer grundläggande, här finns hänvisningar till allt från natthärbärgen och museer till badplatser längs vägen. Imponerande, och än mer förvånande, hon verkar alltjämt revidera sin utgåva regelbundet, senast 2005! Nu återstår väl bara att försöka förstå hur man ett får idén två lyckas sammanställa ett sånt material, tre drivkraften bakom….
*Suck* – ordstävet antyder ju bland annat att det alltid finns en baksida på allt vad man möjligen hittar på, likaledes öppnar det hela för en tolkning av att det alltid kommer finnas oförvitliga sanningar som man inte heller kan komma undan hur man än navigerar, roterar eller krumbuktar tillvaron. I mitt fall verkar det här med bilar vara en sådan, först tar det en evinnerlig tid för mig att komma mig för att inhandla en bil. När väl det hindret är överkommet så lossnar inköpsspärren och objekten formligen hopar sig och bara måste räddas just där och då. Som ett brev på posten uppkommer då de logistiska dilemmana i form av att garageplats(en), ett är för få, två inte går att nyttja som jag hade tänkt eller som just idag, plats finns, men inte där de borde, för att där jag kan skruva så kan jag inte samtidigt vinterförvara.
Tidigare har det inte varit något direkt problem för jag hade två fullutrustade ”skruvar-” garageplatser och 7-8 parkeringsplatser men bara en handfull bilar. Vinterförvaringen skedde mest vid garaget vid norra filialen och där var det aldrig någon panik rent logistiskt. Nu huserar jag bara inne i Örebro och har jag behöver hålla garaget skruvbart inte bara för min egen skull utan för att även kunna fixa lite saker till husen. Enkelt tänker en och annan, ja om det inte var som så att garageplatsen bara nås via att köra in via min parkeringsplats för två bilar på längden. Det innebär ju att bilarna som jag kan ha där måste vara ”fit for flight” närhelst något ska röra sig i eller ur garaget…. Nå – handen på hjärtat nu, skruvar du klart med varje objekt vareviga dag så de är flyttbara för egen maskin? I mitt fall är svaret ganska solklart nej, jag gillar att riva isär och (be)grunda, rostskydda och bättra helst i ett par dagar eller någon vecka så det får torka emellan.
Så även om jag nu hittat förvaringsmöjlighet för rödingen så tror jag att jag möjligen var lite optimistisk i min förhoppning om att allt var löst?! Speciellt i dessa dagar när kommunen håller på och bygger om gatorna i anslutning till hemmet och även Lottas kära ”Uncle Ben” måste parkeras på ”min” uppfart för hennes plats går inte att nå på grund av uppgrävd gata….. så just nu garageförvaras Rödingen, Diesel-Doris håller vakt dikt an mot garageporten och Uncle Ben får stå ytterst…
Det känns som om jag skrivit det här inlägget förr, ”…efter en lång tid av platsöverskott så är det helt plötsligt platsbrist…”
Jag ber att få återkomma om hur det hela avlöper, kanske får rödingen hitta nytt hem eller så hittar vi någonstans att placera nästa projekt?!
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.