Samlade tankar och annat nedtecknat om bilen som fenomen i tillvaron sedan 2007
Här något tidigare i år…
Föga förvånande så klarade hustruns trotjänare UncleBen årets besök hos Opus Bilprovning.
Dock blev jag lite förvånad över att priset för att avlägga visit hos dem stigit till 495:- istället för 449 som jag gav strax innan nyår…
Fram tills för ett par år sedan så hävdade den enda(?) biltidningen som inriktar sig på modernare entusiastbilar ”Klassiker” att gränsen gick vid 1990. Smått obemärkt verkar detta organ ha darrat en smula på manschetten och flyttat fram gränsen till millennieskiftet. Omformulering verkar ha infunnit sig lagom till januariutgåvan 2014 så det var ett halvt decennium sedan.
Vän av ordning skulle säkert basunera att det finns ju bilar som är klassiker redan från födseln och prompt peka på Ferraris F-modeller eller Bugatti EB110 eller Veyron. Och visst jag instämmer, dem är fantastiska bilar. Men de är ju liksom skapade i det något sådant som en självklar del i sin målvision. Men i min värld så är det mer intressant att fundera på när exempelvis en Toyota Corolla CS från 1990-talets början fick sin kultstatus. Eller när Lancia A112 gick från något man skrattade en smula åt. För att idag lätt tråna efter om än i smyg.
Bilar av idag är ju så mycket mer än bara mekaniska saker som ska fungera. Över tid blev de ju mer av elektro-mekaniska väsen. Till att idag vara helt elektroniska eller rent av helt datoriserade tingestar som troligen kommer vara mysteriösa projekt att hålla liv i. Skräckexemplen lär väl vara någon av de stjärnbeprydda härken som lär ha ett antal datorer. Där de gör det bästa för att sköta allt från stolar, till luftkonditionering. Men även något så basalt som att tända backlamporna.
Ur den kontexten så lär många av de tidigare så bespottade vagnarna från Östeuropa utgöra en fantastisk motpol. Ta en Trabant med sin tvåtaktsmotor och kaross klädd med detaljer av ”Duroplast”. Duroplast var östeuropeisk ”organisk” variant på glasfiberkarosseri. Här med en blandning av kortfibrig sovjetisk bomullsfiber indränkt med Fenolharts som pressades under värme till slutgiltig form. Här kan vi prata om klassiker bara av sin existens…
Men någonstans här finns väl min fundering. När blir en teknisk ”mainstream” produkt en klassiker? Är de när fabrikanten lagts ned? Eller ska den ha varit synonym med något annat med kultstatus? Eller måste det finnas en nationell koppling? I så fall varför tog det så lång tid innan Tjorven (Kalmar KVD 440/441 blev något att spara om man frågade de bredare folklagren? Den borde ha mött alla kriterier? Folket hade ju mött denna i trafiken under större delen av 1970-talet i postverkets trogna tjänst, fabrikaten hade fått bita i gräset och den var ju svensk?!
Ja det är inte lätt att hitta just de där parametrarna som bestämmer ödet för en bil. Det fanns en gammal härlig beskrivning som de på de där galna öarna strax väster ut snickrat ihop, att om produkten i fråga är tillräckligt dålig direkt från fabrik så kommer det garanterat bildas en märkesklubb av sig själv. I och med det så är ju i alla fall halva målet nått för då finns det ju några själar som vurmar och tar eländet i försvar…
Örebro i mars 2019
Givetvis så ska väl det här handla om det där som man innerligt hoppas skola hända… Jo så är det väl…
Men dessa rader tar sina första trevande steg i elektronisk form flera månader innan. Eller om man så vill, likväl efter det att historien har sin början.
Den historiskt varma sommaren 2018 så fick jag korn på en blå Fiat som skulle vara till salu. Säljaren var en polack som bor i Spanien men som har ett sommarhus i Ställdalen av alla ställen. Förutsättningarna var väl inte som upplagda för att det skulle bli affär. Bilen gick inte helt bra, eller om ska jag säga, rent sagt dåligt. På det personliga planet så var inte heller sysselsättningsnivån på topp. Mitt frilansande gav väl inte full så mycket ”efterrätt” de här månaderna och jag kände mig väl lite nödbedd att lägga ett bud på ca 65 % av utgångspriset. Responsen från säljaren var allt annat än lyrisk. Men jag lyckades, efter lite tjatande, få komma och kolla.
Titten gav väl inte heller full köpkänsla. Mycket berodde nog på att tidens tand gjorde den allmänna uppsynen lite ”trött” med matt lack och allmänt solkig. En större repa på passagerarsidan fick mig genast att tänka på den underbara Opeln Sixten som fick lämna vagnparken just på grund av liknande lackskador. Nu ska väl sägas att i Sixtens fall så var det det väldigt omfattande skador
Ja priset var i häradet av en skattad en månadslön. för pengarna fick man alltså en 16 år gammal bil med en äldre avliden burkare i Polen. En arvinge som valt att ta bilen till Sverige som arvegods runt 2011. Denne hade inte kört bilen mer än från Warszawa via bilprovningen i Stockholm till viloplatsen i norra länsdelen där den nu stod. Vägmätaren skvallrade om att miltalet var just under 1000-strecket varav en tiondel var väl transporten från södra Polen till parkeringen i bergslagens skogar. Ingen hade väl egentligen nyttjat bilen sedan sent 00-tal.
När någonstans så körde väl det hela ihop sig. Några dagar efter jag varit och tittat på bilen så skulle ägaren flyga hem till Spanien. Men det skulle komma några tändstift strax dessförinnan så dessa skulle testas och utfallet återrapporteras till mig… Väntan kändes årslång. Annonsen försvann innan något svar kommit och förhoppningarna om att bli ägare till denna Pellefant landade i minnets mörka vrå… På sms fick jag sedermera svaret att tändstiften nog inte löst problemet till fullo och nu var ägaren på resa hem söder över.
Som så ofta när jag och min tveksamhet slår till så sås ett frö av tvivel eller kanske ha-begär. Gränsen dem emellan är nog hårfin i vilken av fållorna som objekten må hamna. I det här fallet så har det nog gått mot begär. Lätt omedvetet så har i alla fall de senaste reservdelsbeställningarna fått med en eller annan ”bra att ha”- produkt… Allteammans med en teoretisk plats i ett kommande Fiat-projekt. Det började så smått med ett ”kvarglömt” luftfilter i varukorgen när jag skulle ha delar till Diesel-Doris, jag lovar det var helt omedvetet. Och i veckan som kommer så lär det även komma ett och annat oljefilter och tändstift inblandat i varorna som Uncle Ben behöver för att klara besiktningen….
Jag skulle nog tro att den avgörande faktorn till varför jag alltjämt hoppas på att få bli ny ägare beror på Ian på HubNut.org som envisas med att köpa och köra de mest ordinära vagnarna från 80/90 och 00-talen. Han verkar faktiskt tycka att dem är bland de bästa. Att han dessutom råka hävda med emfas att det är bättre med mindre motorer (!) för dem kan man verkligen nyttja fullt ut på fullaste allvar gjorde väl att det var som upplagt för en Fiat… Nu återstår väl bara förhoppning om att Pellefant verkligen kommer bli till salu till sommarn, men det kanske vore läge att sända att sms?!
Så statusen är väl att historien om Pellefant har inte börjat riktigt än, men inte heller tagit slut?! Så fortsättning kanske följer… Om inget annat kommer emellan?!
Den senaste tiden har jag så sakteliga låtit mitt sinne invaggas i youtube-dimman. Det finns givetvis en uppsjö av Youtubers, en del seriösa, en del sensationsorienterade och en handfull där man kan känna sig trygg i sitt eget tillkortakommande som bilskruvare.
I mitt fall ser min korta lista ut enligt följande;
-för seriöst bilskruvande med trevlig lärofaktor så har jag fastnat för Eric O på South MainAuto. Eric är alltid på topp och dessutom får man många bra tips på verktyg som löser biffen på enklaste sätt, inte utan att man blir lite avis… 280 000 följare!
-De rättframma diagnosernas mästare finner vi i form av Ivan på Pine Hollow AutoDiagnostics. Att karln dessutom gjort till sin grej att försöka fixa många saker utan komponentutbyten är njutning för en hemmafixare som mig. jag och 52 000 själar har fattat galoppen.
Men kanske den intressantaste av dem alla är Ian Seabrook alias HubNut. denna härlige britt som verkligen gillar de där alldagliga bilarna som ingen annan fattat tycke för, allt från den brittiska invalidbilen Invacar, via Malaysias stolthet Proton till Lexus och Jaguar. Att bäste herrn dessutom vågar prova att skruva med bilarna om än med varierade grader av framgång gör det hela än mer trollbindande. Här är väl kanske inte garagets standard som lockar men våghalsigheten att faktiskt prova att renovera det ena eller tredje fängslar snart 25 000….
Reflektion: Poverty-spec, ett nedlåtande namn på den eftersträvansvärda Basmodellen…
I brist på att Blocket ska leverera ett eller annat spännande uppslag så rådbråkade jag mitt sinne.
Och vips dök ett och annat minnesfragment om tänkbara eller otänkbara kandidater upp för mitt inre. Kanske en sån där udda stapelmodell från Ford’s amerikanska verksamhet… Ja namnet lät ju bekant Escort men av en senare årsmodell än när karosspressarna i Europa spottat färdigt. Meeen säljaren har ju inte svarat på meddelanden sedan hösten 2017….
Eller kanske en lika bantad Chevrolet Corsica om än svensksåld med ett par lagerår i frihamnen, lagom basutrustad med 4:an och grundmodell… Men ack var det inte som så att säljaren sa att hon helst hade sett ett bud i 6-siffriga tal?
Ja – det lutar väl åt att det fanns en orsak till varför aldrig blev någon affär trots allt?!
Jo jag ska väl tillstå att jag ibland är en aning förhastad – i alla fall vad det gäller att bjuda på saker på tradera.
Det senaste i raden av överraskande snedbud som gav utdelning var budet på en batteridriven kaffebryggare från verktygsfirman Makita… Och i ärlighetens namn, jag vet vad som gav mig impulsen att bjuda. I en smärre evighet så har jag närt tanken på att bygga en ”microcamper” eller kanske en ”Microsleeper”. Konceptet som jag tänker på är en liten hantverkarbil eller möjligen familjebuss som får fungera som natthärbärge för någon av alla imaginära resor på kontinenten som jag dagdrömt om …
Just kaffefrågan om man nu vore ute på vift är just en sån knäckfråga som skulle kunna stjälpa hela projektet. För hur tusan förväntas man försmäkta i skåpet på en Kangoo utan en fräsch kopp bönjuice att inleda dagens strapatser med?
Som en gudasänd gåva som kom insikten till mig… en batteridriven kaffemakare vore ju det ultimata,,, något som liksom bara fanns där insatsberett utan att behöva tära på bilens batteri…
Nu börjar väl insikten om att det kostar ju på att komma vidare. Bryggaren var ju i prisklassen räknefels-pengar men att få tag på lämpliga 18-volts acc’ar med tillhörande billaddare verkar desto kostsammare…. Jag får nog skrinlägga projektet en tid. Iallafall tills jag kan förtränga investeringskostnaden. Eller kanske legitimera den via att skaffa fler verktyg från tillverkaren så batteriinköpet verkar mer logiskt….
Jag håller som bäst på att migrera ihop mina webbplatser till att bli en plats med där allt får samsas.
Därför kommer informationen att flytta runt en smula. Det finns en liten risk för att vissa sidor kommer visas på ett sånt sätt att det hela upplevs lite galet. Ha tålamod!
Orsaken till detta är att jag vill få allt samlat under en domän Niskakoski.net som är ”min kajplats” sedan tidigt 2000-tal.
I dagarna landade ca 500 biltidningar i min källare. Närmare bestämt Vi Bilägare av de klassiska årgångarna från 1977 och fram till 2006(?).
Det man direkt slås av är formatet på de äldre utgåvorna. Riktigt härligt format i häradet av Norwegian Tabloid skulle jag chansa så där rakt uppochned. Tack vare storleken så är det tidningspapper av lite bättre kvalité. För att klammerhäftningen skulle ha en chans att hålla allt tillsammans så är vissa nummer tryckta i flera delar precis som vissa morgontidningar med aktning. Ett underbart exempel på tidskapsel i tillvaron
Men det som verkligen lyser igenom är hur grundligt man redovisade sina tester, ta bara de underbara bilderna signerade Herbert Müdsam. Herbert måste vara en man med ett stort sinne för detaljer, för att inte tala om att han lär ha varit minst lika formande av generationer av bindgalna bilägares alla uppfattningar om bilarnas beskaffenhet. Det känns lite smått tråkigt att denna skola av allmänbildning tycks ha landat på hyllan… Om Herbert vet jag inte så mycket, men jag tror mig kunna säga att han ha bott i Värmland och att han nådde pensionsålder för 10-15 år sedan. Med lite tur kan jag återfinna det nummer av Vi Bilägare som presenterade denna illustrationsmästare vad det lider.
Som en homage till hur hans flyhänta penna kunde klä av en bil så ger jag exemplet från Vi Bilägares tjugofjärde nummer anno 1981 – här klädsamt visandes Lada 2105 i bara mässingen.
mer finns att läsa här
Lagom som mellandagarna inföll drabbades jag av insikten. Körförbudet hägrade vid tolvslaget på nyåret…
Febrila tankar for genom huvudet. Var det i år som våra vägar skulle komma att skiljas?! Jag mumlade en stilla bedjan till högre makter och inflikade, likt på inandningen att jag dyrt och heligt lovade att köpa hem nya filter för att servera ”henne” såvida besiktningen gick vägen.
Det ska erkännas att mätarställningen lyder i häradet 37 900 mil. Att jag dessutom är smärtsamt medveten om hur mycket omvårdnad den fått. Eller ska jag jag säga hur lite engagemang som lagts på Doris över åren.
Opus bilprovning’s bokningskalender hade ett par luckor dagen efter som skulle passa.
Kl 10 fredagen innan nyår så var dock dags för skiljet. Hustrun var vidtalad, om det nu skulle gå väldigt illa…
Kl 10.10 föll domen. Det blev 1 år och två månader till… Givet med blankt papper!
Så nu väntar jag bara på att en komplett uppsättning filter för luft/olja/diesel och kupé, lite o-ringar och ett par bromsslangar bara för att av korrekt germansk kvalisort ska ramla hem från Reservdelar24.se Priset, tja på sista raden, billigare än Plojtema och garanterat av bättre kvalité.
Det börjar bli en väldigt repetitiv vana att skriva att; ”Ännu ett år har lagts till handlingarna utan att direkt lämna några spår…” Men i år så hände det i alla fall något på bilfronten i form av allas vår Rödingen.
En annan liten skillnad ligger nog i att tidigare gånger så har jag i nästa mening snabbt inflikat att det i alla fall funnits uppslag. I år kändes det inte så…. Men stopp och belägg… Det har ju funnits ambitioner, bara det att dem känns väldigt långt bort i tid. För jag har varit och kollat på en Rover StreetWise i Insjön. En Fiat Seicento någonstans på gränsen mot Dalarna. Därtill har det varit turer till Roslagens famn för att kolla på på tok för dyr Opel Omega. För att inte tala om Honda Odyssey’n som min forna kollega äger, en felstyrd Suzuki Alto i Lindesberg. Om vår bilparks dödlighet har jag även blivit påmind i form av att den kära Pjuck fick respass till de sällare jaktmarkerna…
Så fullt så dött och tomt som det kändes i minnet det verkar det inte ha varit på långt när….
I övrigt så tror jag det enda hjulburna som tillkommit i garaget sånär som på en domkraft modell större är något helt annat….
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.