Dags att lägga det virala 2020 till handlingarna

Publicerad den

Lika bäst att redovisa det ovedersägliga direkt, låt säga i ett enkla kategorier så som;
-Bilförvärv, direkta och indirekta, två, eller möjligen tre, lite beroende på den matematiska ansatsen.
-Avyttringar; solklart en, men ska samma logik råda som kopplat till förvärven, och de bör den väl, två.
-Ändrad inriktning på samlingar; ähuu jaha ja?! Den är svår men ja, låt enas om flera.
-Bilnyttjningskoefficient; trots avsaknaden av sommarsemester på kontinenten, hög, jag nära på frekvent
-Nöjdhetsfaktor; på det hela över förväntan.

Bilfronten

Ja låt oss börja bena ut det här med bilarna. Köp i eget namn; ett – i form av Flisan, den flagande Skoda Felician. Indikta två eller tre då Seat Arosan Jimmy kom till familjen. Sedermera donerades den till dottern. Som därefter återskänkte Jimmy till hustrun så det blir ju faktiskt två förvärv om än av samma bil. Dottern valde att att låta Jimmy ersättas av Twingon Pelle som numera även får anses stå i undertecknads omvårdnad och förvaltning. När väl lilla Jimmy kom åter så blev platsbristen svår så den Flagande Flisan fick respass. Så fordonsuppställningen är idag ganska översiktlig, Octavian Uncle Ben, Passaten Diesel-Doris, Fiaten Pellefant och slutligen Arosan Jimmy.

Samlandet

Samlingskoefficienten; ja faktorn är nog konstant – det ligger väl i linje med påståendet att summan av alla laster just är konstant. I mitt fall så har jag skiftat från en herrans massa pedalframdrivna velocipeder, nu finns det bara ett ett antal strax under summan av alla fingrar kvar vilket väl är en halvering från försommarens bestånd. I gengäld har nu ett obegripligt stort antal tidningar av de tre pelarna i samtidens motorjournalistisk. Teknikens Värld återfinns nu med varenda nummer som gavs ut åren 1958-2019. För dig som vill kvantifieras så rör det sig väl om 1700-1800 utgåvor. Motormännens husorgan Motor från åren 1960-2017 vilket väl blir i häradet 1250 nummer. Samt Vi Bilägare och här rör det sig om grovt skattat 1000 nummer. Så bytet från 10 cyklar mot typ 4000 tidningar…. plus nästan lika mycket till i dubbletter…

Bilutnyttjningsfaktor

För att inte ha gjort någon bilsemester så skulle jag väl säga att jag kört mer bil än på väldigt många år. Tidningssamlandet har krävt sina mil. Uppskattningsvis landar vägmätarpåslaget på strax över 2500 km men det är förstås en grov skattning. Otvetydigt är dock att följande orter har besökts: Borås, Skillingaryd, Björneborg, Västerås, Eskilstuna, Mjölby och Bromölla. Tråkigt nog, dem flesta var och en som enskilt resmål. Om transportstyrelsens broavgiftsfakturor ska nyttjas som inteckning över sakernas tillstånd så damp en räkning ned i lådan på sex resor över bron i Motala för resor företagna under en och samma vecka! Därtill har jag åkt en hel del till och från jobbet, även om nu detta inte ger särledes stort påslag.

Nö(j)dhetsfaktor för året 2020

Jag skulle nog säga att året gått över förväntan, visst en massa uppoffringar i form av sociala restriktioner. Väldigt mycket inställda planer kopplat till bilevent. Men också en hel del som utvecklat mitt bilsamlande. Utan Covid/Corona så hade troligen inte två av de tidningssamlingar jag blivit ägare till bytt ägare. Troligen hade dessa inte heller annonserats ut på nätet om man nu inte ändrat sina vardagsbanor och häckat mer på sociala medier eller liknande.

 

Motormännens vagnmärke – när var och hur?

Publicerad den1 kommentar

Det har varit lite oklart om Motormännens vagnmärken. I annonser på tradera förekommer en god blandning av sanningshalt i textmassorna. Allt från enkla namnfel, till spekulationer om hur man fick dessa märken.

När var dem i ruljansen?

Här har det varit många intressanta dateringar. Källhänvisningar har varit i princip obefintliga och det försvårar ju ett och annat. Jag har i dagarna suttit och gått igenom tidningen Motor från åren 1960-2000 och har då funnit annonsmaterial från klubben. Av detta kan jag säga följande;

1970-tal

Från annons 1971. Det som jag benämnt som ”Vagnmärke med lagerklans” ska benämnas som ”Seniorvagnmärke”, kravet för att få skaffa ett sådant var 5 års sammanhängande medlemskap och kostade 16,95 kr (128 kr i dagens penningvärde hösten 2020). Det som jag tidigare kallat för vagnmärke K heter internt även Enkelt vagnmärke, dessa var utan kostnad. Förtjänstmärke kunde erhållas efter 10 års medlemskap och prickfri körning, förtjänstmärke med en stjärna vid 15, 20 år gav två stjärnor osv. Dessa saknar prisuppgift vilket får mig att tro att dem var kostnadsfria.

Hösten 1972 tillkommer ännu ett märke, detta med texten Veteran. Kravet för att få köpa ett sådant var styrkt 10-årigt medlemskap och kostade 29,40 kr

1980-talet

Plasten gör entré. Här hittar jag första belägget för det numera klassiska loppisfyndet i form av formgjuten röd plast med dubbelhäftande tejp på baksidan. Kanske inte fullt så attraktivt som ett metallmärke men ack så mycket lättare att applicera på en modernare skapelse på hjul. Detta märke hade även mina föräldrar på husvagnen när vi reste östeuropa runt under det glada kalla krigets skälvande dagar.

1990-talet

Här saknar jag än så länge belägg för vad som var aktuellt där och då. Motormännen genomgår en större organisatorisk förändring under 1993. Det medför en uppdelning mellan medlemsverksamheten och de övriga affärsdrivande verksamheterna. Vid tiden drev Motormännen bland annat teststationer där man kunde göra konditionstest på bilar man funderade på att köpa, Resebyrå där man sålde biljetter för såväl flyg som båt! Finansverksamhet, försäkringsverksamhet och medlemsbutiker. Här hoppas jag kunna göra lite större djupdykningar under vintern.

Även tidningen Klassiker funderar om MLB-skyltarna.

Publicerad den

Minnesgoda vänner minns säkert mitt inlägg om den skenbara Volvon som finns i den spärrande registernummer-serien MLB. Om inte – läs mer här

I det senaste numret, nummer 10-2020, av den eminenta tidningen Klassiker så har man hittat lite MLB-skyltar. Artikeln beskriver man hur man fann dessa till till försäljning på ebay hos en samlare i England! Som undersökande journalistiskt så reder Joakim Bergkvist även ut turerna om MLB805.

Det är inte utan att jag vill tro att jag kanske rent av inspirerat till knäcket… Vill minnas att jag hade lite mailkontakt med herren i fråga i samband med mitt avslöjande för snart ett år sedan:-)

Med blick för det där extra ordinära

Publicerad den

Såhär vid 44 års ålder så börjar jag så smått våga erkänna – jag har blick för det där extra ordinära, och även det extraordinära. Det är väl liksom lite svårt att inte uppfatta dem båda när man väl fått fokuset.

I min värld idag 2020 så huserar en riktigt påvert utrustad Fiat Seicento med gamla lilla stötstångsmotorn i garaget. Vän av ordning, och även den normalt funtade skulle väl inse att varför ska en gammal ”sketen” Fiat ska få stå bakom lås och bom?! Inte jag, för för mig så represterar lilla Pellefant den utrotningshotade svårfunna enklaste och billigaste lokalanpassningen som lär ha sålts i EU under 2000-talet. Säkert övertrumfad av allsköns AMG-specade stjärnkryssare och specialbeställda one-of’s för ryska oljeoligarker. Missförstå mig rätt, jag skulle gärna ha någon sådan vagn också, men det är i Fiatens realism jag kan se tillvaron med nykter blick.

Även tysken kan allt vara påver

Det andra exemplet på basal-fordon i min vagnpark hittar jag i lilla Jimmy. Samma vän av ordning skulle säkert inse att jimmy i alla fall begåvade med den större motorn från fabrik på hela 1,4 liter istället för basutförandets jämna liter-dito. Men jag håller nog den som lika baslinje-nära i och med att den saknar allt utom stolsvärme. På sitt sätt ett sätt att trimma så kompassnålen pekar Norröver i en allt snurrigare omvärld. Nu ska jag väl erkänna att jag lyxat till tillvaron och monterat en Blaupunkt RadioTelefon i Jimmy så, fullt så barskrapad är den inte. Fan tro’t men den är dessutom nån decimeter större såväl på bredd som längd än lilla Pellefant.

Vare sig Skoda Uncle Ben, eller Passaten Diesel-Doris är dock lika sparsmakat utrustade för att jag ska kunna stoltsera med att jag vore asket på heltid. Men ingen av dem är i alla fall någon lyxutgåva med mer än regelmässig utrustning. Så verklighetsförankring finns. Nog ska väl väl av samma ordning som ovan påminna om att såväl Passaten som Skodan är ju lite modernare barn av sin tid och dem representerar väl bara ett lackmuspapper av urvalet som fanns där och då.

Inte för att ambition och praktiserade saknats

Det är väl kanske här någonstans som jag inser att det är med det där nyktra och ganska sparsmakade i sinnet som jag ser tillvaron. Inte för att ambitionerna att röra sig mot det lite mer extrema lyst med sin frånvaro. En halvgammal BMW 7-serie modell förlängd huserade i min ägo. Likväl som en välutrustad Lancia Kappa. Ett knippe top-of-the-line SAAB Griffins. Det fanns även långt gångna planer på en Audi A8L med proveniens hela vägen till den Bayerska trafikministerns kansli. Ja petitessen var väl att jag var typ en timme för sent med pengarna. På tal om det snöpliga i att vara sen så hände mig det samma 1996. Målet var att förvärva min första lyxbil. Märket var Opel Senator från 1985 i härlig guldfärgad beigemetallic. Bilen  hann bli såld medan jag hämtade pengar på banken…

 

Så var vinterdäckens tid inne

Publicerad den

Det har blivit lite av en höstritual, det där med däckomläggningen en söndag på senhösten. I år blev det ytterligare lite mer ceremoniellt för hela hela familjens vagnpark som skulle få nya skor inklusive dotterns Pelle.

Som vanligt så gjordes snabbrepetion med nämnda dotter. Byt ett hjul med hjälp bilens egna domkraft och medsända verktyg. Därefter tog den stora garagedomkraften och mutterpistolen över. Jag tror det är bra att man ibland testar så dels kunskapen finns och framför allt, kolla så grejorna i bilen funkar. Nu hoppas jag dock innerligen ingen så pass illa, att dem ska behöva ens försöka byta hjul med det medskickade i ett skapt läge men ändå. Folk verkar tro att bilar är så väldigt komplexa. Jag vill hävda motsatsen, i alla fall så länge som vi pratar bil med förbränningsmotor.

Frihet tack vare dubbfrihet

Annars kan nu meddelas att Uncle Ben, Diesel-Doris, Jimmy och Pelle numera rullar på friktionshjul. Vän av ordning frågar sig säkert om det är tillräckligt. Frågan har även rådbråkat mig hjärna mer än en gång. Svarat är; hittills JA. Vår vagnpark rullar inte nämnvärt utanför stan. När den gör det så är det uteslutande till andra storstäder längs motortrafiklederna. Det bästa, om jag själv får säga, är den lättare friheten att faktiskt få rulla söder över. Om nu Covid-19 nån gång gör att vi får lämna jämmerdalen…. Erkännas bör väl att jag varit fler gånger i Berlin än jag besökt en svensk fjällanläggning. ja faktorn är väl typ 1200% fler Berlinbesök. skulle det räknas besök i Tyskland pratar vi säkert 6000-6500% 🙂

 

Ett vykort för att underhålla nyfikenheten.

Publicerad den

Jo just så är det. I alla fall i min värld. Ty I takt med att folk byter jobb, eller e-postlösningar, bredbandsleverantör eller bara för att man vill förnya sig så verkar i alla fall jag ha svårt att få kontakt med människor som tidigare haft saker till försäljning. Ja det var ju inte så länge sedan blocket friskt skickade vidare mailadress till annonsör eller intressent åt höger och vänster. Och idag är känslan att merparten även passar på att nyttja anonymiserade telefonnummer så väl hos köpare och säljare.

Nu ska jag väl inte sätta mig på högre hästar, jag är nog inte bättre alls. Men jag har i alla fall kvar mina två privata telefonnummer som jag haft sedan mitten av 1990-talet och en  e-post sedan jag blev stolt ägare till domännamnet där du ni läser dessa rader. Så jag inbillar mig att om någon som varit i kontakt med undertecknad och sparat uppgifterna alltjämt faktiskt kan nå fram. Men erkännas bör att det figurerat minst fem andra telefonnummer och minst lika många mailadresser kopplade till min tjänsteutövning under dessa år.

Vykort verkar inte skrämma

Nåväl under det senaste två åren så har jag istället börjat sända vykort till personer som jag velat komma i kontakt med. Jo jag vet, det känns ju lite bakåtsträvandes men det är rimligt effektivt. Svarsfrekvensen ligger väl runt 50 procentstrecket. Minnesgoda läsare har säkert noterat att jag stundom orerat om utfallen av dessa hälsningar.

Min personliga favorit hände i somras. Jag hade råkat få korn på ett udda sovjetiskt objekt i form av Moskvitch Pickup från mitten av 1980-talet. Ägaren var enligt Transportstyrelsen en gentleman i Skåne med ett förflutet i gestaltningens konster. So svar på min lilla hälsning kom ett synnerligen färgglatt brev med en förklarande text om bilens dråpligt korta sejour i dennes ägo. Vagnens vidare existens var långt bortom den registrerade ägarens horisont. Det mest frapperande var dock att postsverige lyckats hitta min adress utifrån namn och telefonnummer!

I dagarna kommer ännu ett kort att dimpa ned någonstans på ostkusten. Kortet föreställer för undertecknad hemtama trakter i form av Nora stad och kyrkan sedd från Plaskus. Frimärket påvisar allt annat än mina takter då Zlatan och fotboll verkar stå i fokus. Adressaten, en dam i 60-års åldern står som ägare till en av de mer udda fåglarna i den svenska faunan. Och ja den har förekommit bland inläggen här på sidan om än inte i närtid. Men mer om det om jag får någon respons i ärendet.

När dem där udda vagnarna råkar uppta ens sinne.

Publicerad den

Jo jag erkänner utan omsvep. Det finns ett antal bilmodeller som i sig är så fel att dem blir älskvärda och åtråliga.

Ofta är det dem modeller som inte riktigt passar in i sinnebilden av bilmärket. Jag menar säger jag amerikansk Chevrolet så går ju associationerna till stora bilar med stor motor. Minst V6-motor eller allra helst V8 och en trevlig automatlåda. Just den bilden av varumärket Chevrolet måste väl ha varit på näthinnan för dem flesta. Ja i alla fall sedan slutet 1950-talet och en lång bit fram till 2000-talet.

Varumärkestillhörighet i förändring

Att GM sedan valde att döpa om produkterna från deras koreanska varumärke Daewoo till Chevrolet. Då var det i bjärt kontrast till gemene mans illusion av vad märket stod för. Men att märket redan runt 1990 valde att försöka göra samma resa här i Sverige verkar inte riktigt ha fastnar i medvetandet. 1990 så tog importören hem en handfull små Amerika-byggda med 4-cylindrig motor på 97 hk(!) och manuell växellåda. Att det blev manuell det kan jag förstå. En automatlåda kopplat till ett sånt undermotoriserat kraftpaket det borde ju ha varit synonymt med att backa sig in i framtiden. Ja om jag skulle tänka lite på det så är väl en 4-cylindrig lite Chevrolet lite som rönnbär i förhållande till vindruvor, båda växer på växter och innehåller fruktsyra och frön. Dem senare smakar dock mycket bättre enligt mitt tycke….

Vagnen i fråga – lystrar till det europeiskklingande namnet Corsica. Senast jag nu tittade i Transportstyrelsens rullor så skulle hela FEM sådana härliga tingestar återstå. Jag råkade på en av dem när den var tillsalu för lika många år sedan, dvs fem. Och, ja den har, på något sätt positionerat sig i sinnet. Ja inte helt olikt historien bakom min stackars Pellefant. Den upptog dock måååååånga timmar av tankeverksamhet innan den till slut landade i mitt garage.

Minnesfragment och mailrester

Här för leden så råkade jag gå igenom lite gamla mail och hittade konversationen jag försökte hålla liv i med säljaren – men det hela verkar bara ha runnit ut i sanden. Dessvärre så har jag lyckas tappa bort regnumret – bilderna finns fortfarande tillgängliga via bildsidan så nu återstår väl att försöka läsa åter en gammal backup från mailservern. Med lite tur kanske jag kan hitta igen regnumret för att se om den fortfarande finns i registret….

Ett år som medlem i M Sverige – gav det något?

Publicerad den1 kommentar

2023-03-25 – för formsakens skulle – jag är alltjämt medlem och en ganska engagerad sådan i Riksförbundet M Sverige. Texten nedan var och är en lite resonerade post om hur mitt resonemang gick där och då. Idag har jag en mer fasetterad bild av förbundets verksamhet – men för att komma till den insikten krävdes ett stort engagemang hos undertecknad och öppenhet för att söka svar.

Förbundet har kommit en god bit på väg i transformeringen, VD och styrelse har hittat nya former att verka. Nu inne på sitt 101 verksamhetsår så har man vässat retoriken, jobbar med opinionsbildning som många faktiskt märker av. Mycket av man man tycker och jobbar för landar i sociala medier. Som alltid när det gäller algoritmstyrd kommunikation. den siktar in sig på målgrupper och alla får inte allt serverat i sitt medieflöde. Med den insyn bakom kulissen jag har idag så känner jag att medlemsavgiften på strax under 600 kronor är lättare att motivera.

Här är mina tankar från 2020;

Då var mitt påköpet-medlemskap i Riksförbundet M Sverige till ända. 365 dagar går uppenbarligen snabbare än vad man tror.

Nu när räkenskapens tid ät inne så står det och väger. Medlemsskapets vara eller icke vara ligger i vågskålarna. Och det lutar väl emot att det inte blir någon förlängning. Det hade sannolikt vara en helt annan situation om jag inte hade bott har i västra Mälardalen. Här upphörde lokalföreningen någongån på 1990-talet om jag inte är felinformerad. Så medlemsskapet blir ju mest en möjlig dyr prenumeration på en ganska allmän men publiktillvänd tidning i form Motor. Numera ingår inte heller så mycket som ett klistermärke för att dekorera bil. Eller för den delen låta stoltheten över sitt vägmannaskap och medlems-dito lysa upp tillvaron för medtrafikanterna.

Jag bör ju även tillstyrka att jag gjort tappra försök att få bli mer engagerad. Min vana trogen så skrev jag brev till den då nyligen tillträdda VD’n för att veta hur. Men jag tror vi talade förbi varandra för från förbundets sida så verkar man nöjd med hur allt funkar, medan jag efterlyser handling, engagemang och en annan retorik som matchar en medlemsdriven intresseorganisation. Nåväl, nu låter jag mina 540 kr landa i något annat. Men det är ju inte utan att jag knyter näven i fickan och undrar om jag inte kunnat spela mina kort bättre

Jimmy goes DTM – tycker Monotorkare är ”the shit” 20 år försent.

Publicerad den

Här en bild tagen dagarna innan när de två torkararmarna behagade stå åt samma håll…

Lilla Jimmy gillar att testa mitt tålamod – härom aftonen så behagade den lilla Seaten får för sig att man inte behöver två torkare, det räcker gott med en enda. Å visst när värsta BTCC och DTM-stämningen rådde i runt 1995 så var ju var Singeltorkare på var och varannan bil med stylingambitioner…. Nu känns det väl lite väl 1990-tal för att vara vägen framåt. Ny reservdel gick förvånansvärd enkelt att matcha – nu återstår dock väntan på att den ska materialisera sig från Tyskland.

I övrigt så har jag tillbringat lite kvalitetstid i garaget. Om än i syfte att skrota ned en handfull cyklar jag råkade köpa under förra året. Nu blev det dock inget av dessa tre DBS-maskiner jag släpade hem. När nu vaktmästaren i mig fick tummen ur så blev det kvalitativ nedskrotning. Allt i ambitionen att skapa en bra cykel av allt detta – i städivern så fick även ett par andra objekt chans till att återfödas i någon ny konstellation.

I övrigt så har det varit lite stiltje på bilfronten – kanske är det som alltid -det klassiska lugnet före stormen. Ja det tär – men tålamod är ju en dygd.