Samlade tankar och annat nedtecknat om bilen som fenomen i tillvaron sedan 2007
Stundom slår det mig hur sällan jag dyker på folk och bilar som jag mött tidigare. Staden på Ö mitt i gnällbältet verkar vara en plats där man sällan springer på något särskilt frekvent.
I veckan som gick hände dock motsatsen. Den trevliga sena Ford Escorten som jag bloggade om 2016 råkade fara förbi. Alltjämt framförd av samma ägare.
bild från vårt tidigare möte 2016
Tradera är enligt mig en frekvent källa till allmänt hitte-på och tveksamma halvsanningar. Men i veckan levererade en ovärderlig upplysning.
En samlarteknisk knäckfråga är ju ofta hur länge något tillverkats/gavs ut/fanns. I mitt fall är det övergången från BilEkonomi till Vi bilägare som varit svår att belägga. På nätet och vi bilägare hemsida så är uppgifterna motstridiga. Uppgifterna varierar från 1963 till 1966. Men ingen har kunnat belägga det hela.
Nu tror jag mig kunna säga att sista utgåvan av BilEkonomi var nummer 1963:12 och jag citerar omslaget ”Sista numret av motortidningen BilEkonomi med stort bildsvep kring 30 års bilism”. Nu återstår väl att belägga att Vi Bilägare finns från och med 1964:1…
Även om jag tror bilden talar för sig själv så får jag meddela att vågen stannade på 511,8 kilo när allt väl var hemkommet. Jag förstår att folk blir förvånade när frågar om jag skulle kunna skicka delar av min samling och jag berättar vad det väger och därmed kostar att få saker levererade till sig… Och det här här bara ca 12-15 löpmeter tidningar…
Ni må tro att frustrationen varit stor i dagarna. Den undsatta ViBilägare-skatten levererade mycket gott men alltjämt så finns det ett irriterade hål i samlingen. Vi Bilägare 1980:7 eller nummer 7 1980 som man så vill.
Det här är tredje samlingen där jag saknar sektion 1 men har sektion 2. Idag gick jag igenom hela 1970/1980-tals samlingen ännu en gång, ja bara för att.
Jag kan konstatera att man blir lite blind och möjligen lite lätt lurad för den rationella funktionen i sinnet stämmer ju av att det är rätt ordning på numren och eventuellt sektionsnummer. Sedan vidare till nästa årgång och på’t igen.
Det var först när jag lade ut hela spannet från 1977 till 1982 som jag noterade något galet. 1979 fanns det ett dubbelnummer 6/7 men även ett nummer 7(?). Kunde möjligen tryckfelsnisse varit i farten?!
Mycket riktigt på omslaget står det klart och tydligt nummer 7 1979 men väl inne i inlagan står tryckår 1980 på Rotogravyr och på ledarplats ser man klart och tydligt Nr 7 1980.
Så till dig som samlar Vi Bilägare – 1980:7 finns! Men kom ihåg, Never judge a book by its cover
I veckan som gick ställde jag ännu en gång farthållaren och rulla norröver. Även denna gång långt norr om Dalälven så det klassas väl som Norrland för en sörlänning som undertecknad. Målet Bergeforsen där Indalsälven mynnar ut i bottniska viken.
Där väntade 47 årgångar av Vi Bilägare, ja årgångarna 1973-2020. Jag har ju avhämtat en och annan samling med tidningar under året som gått men den här uppskattar jag mycket. Efter att ha katalogiserat 2/3-delar så saknas inte mer än 5-6 tidningar vilket är mycket trevligt. Nu är det inte bara det att den är ovanligt komplett som gör det hela till en lite ädelsten utan framför allt att den förvarats plano. De stora tabloidtidningarna från 1970/1980-talen har fått ligga utvikta. Dessa var så pass stora att även posten vek dem på mitten för att göra distributionen hanterbar.
Så ett varmt tack till Urban och Birgitta för att jag fick ta över samlingen!
För mig som gillar att scanna mina tidningar så är dessa vikta exemplar en ständig utmaning att hantera, de är sköra och snudd på omöjliga att veckla ut. Så de ligger inte plant i scannern utan att man får försöka tynga ned omslaget.
Nackdelen är väl möjligen att de kräver andra former av arkivboxar där de får ligga plant vilket tar fler hyllmeter än vid stående förvaring.
En annan effekt av denna utökning i samlingen är att jag beslutat mig för att även scanna omslagen till bilagorna för respektive nummer. Lite mer jobb men i gengäld hoppas jag att bildkvaliteten ska bli högre tack vare de bättre originalen.
“…Vägmannaskap har inget med fart eller körprestationer att göra. Mopedåkande ynglingar med semesterpackning tillhör exempelvis de mest genuina vägmännen.
Men den som låter sin Porsche stå kvar garaget en sommarmorgon när dimmorna lättar och tar inrikesflyget istället, har missuppfattat det hela.
Han saknar något. Man kan kalla det upptäckarglädje, kanske. Eller äventyrslystnad.
I varje fall saknar han vägmannaskap.” Dag E Hogsten i Teknikens Värld 1975:14
Ännu en tidig uppstigning för att lägga 5-6 timmars enkel väg för att avhämta ännu lite fler dubbletter, men förhoppningsvis även ett och annat fynd som glesar ut luckorna i Vi Bilägares backlogg.
Scenario; uppstigning strax efter 04. avfärd snarast därefter, för att snirkla mig ut genom det Örebro där bilen snart är helt bannlyst och inte lär kunna köras. Vidare mot V-ås Sala och Valbo, upp längs E4:an till nästa avgiftsbelagda bro, fortsätt ett par mil och sväng in mot Bergeforsen. Körtid enligt Waze – 5 timmar och lite växel. det blir säkert lite längre än så.
Att avhämta, 47 årgångar Vi Bilägare – många av de där i tidningspapper…. förhoppningsvis finns de saknade bitarna 75-77 och lite av det från 1980-talets mitt… Fingers X-ed.
Rapport och bildbevis på hur fullastad en bil kan bli av lite tidningar kommer förhoppningsvis inom kort.
Ännu en helt osannolik överlevare fastnade på bild veckan som gick. Den här gången en tidig Mercedes E-klass med internkod W210 från andra modellåret 1997. Förvånansvärt rostfri och totalt 12000 mil på mätaren!
Färgen, smaragdsvart metallic kontrasterar bra mot USÖ’s besöksparkeringens väldigt gröna våningsplan.
På senare levnadsår så verkar det som om visheten stundom övertrumfar vissheten. Låt mig få lägga ut texten så kanske det klarnar.
När jag var runt 25 så var 5-7 bilar i olika faser av projektstatus inget som störde mitt sinne. Om sanningen ska fram så var det väl till viss del för jag då bodde så att det gick att gömma och glömma bort en och annan vagn i någon del av trädgården, uthuset, garaget eller carporten, eller för den del bakom något välplacerat buskage på samma nämnda urholkning i naturen.
En oväntad kursändring i vardagen fick mig att göra mig av med nämnda lilla kåk. Eller lilla och lilla, 13 rum och kök var ju aningen större än hur jag bor idag. I och med samma lappkast så var jag även tvungen att göra mig av med mina samlingar av tryckt material, tidningar, böcker och broschyrer. Frekventa besökare här på bloggen vet säkert att jag ägnat det senaste året till att återskapa en god del av det jag fick försaka i alla fall på tidskriftsfronten.
I viss mån har väl även fordonsparken fått breda ut sig en smula. Ja 4 bilar när man bor centralt i stad som gör allt för att dem med fordonsintresse eller behov inte ska kunna ta sig fram förenklar ju inte. I vintras fick den lågmilade Fiaten Pellefant respass – någon sådan där gnagande känsla av att fordon ska kunna nyttjas hade fått sitt fäste och då var det inte svårt att låta den hitta ett bättre hem.
Strax därefter råkade mitt allmänna spanade på tidigare tilltänkta objekt ge utdelning och Rikki-Tikki-Tavi fann ett hem i mitt garage. Såhär typ tre månader in i förvaltandet så hopar sig tvivlen om förträffligheten med en fyrhjulsdriven DKW.
Missförstå mig nu rätt, det är ett solitt objekt, rostfri kaross, lagom patinerad så det går att använda, rimligt billiga delar och massor av uppmärksamhet. Men det känns liksom lite avslaget – kanske är det DKW som märke i sig och klubben i synnerhet. Skulle jag själv sia så är nog klubbens existens hotad på grund av den höga medelåldern dels på bilar, men framför allt åldern på ägarna. Visst man finns på Facebook men de flesta som någon gång ger sig till känna och publicerar något – får noll i respons. Det finns en driftig admin som postar regelbundet med trevliga inlägg men det finns inget momentum i flödet för alla sitter tysta och tittar på.
Om nu DKW’s facebook är en öken så är Mercedesklubben dess raka motsats, massor av inlägg, ja faktiskt till den milda grad att jag valt att gå ur flödet för det var på tok för brett och spretigt… Ja aldrig får man vara helt nöjd kan jag konstatera.
Och så var det här med Vishet kontra Visshet – det är nog dags att skala bort ett och annat. Som jag nämnde så har jag 4 bilar i ruljansen och någon lär få ge vika.Till det kommer två militärcyklar från gröna firman, plus ett knippe andra cyklar varav en prototyp till ersättare till M42/M105 från 1990-talets början. Därtill ett par tusen tidningar i källaren som väntar på att sorteras in och katalogiseras. Visheten säger att det är bättre att stämma i bäcken redan nu – för Vissheten är inte helt klar på att jag kommer ro allt detta i land…. Och sånt mina vänner, det sätter sina tänder i själsfriden;-)
Det känns att vardagen kastas mellan hopp och förtvivlan. Kanske är det försommarsäsongen vånda så här i covid-tider, för det verkar ju inte vara någon idé att planera något.
Jag råkar nu vara medlem i en handfull fordonsklubbar – DKW, Mercedes M Sverige (Motormännen) och OK. Var och en av dessa har historiskt varit aktiva och anordnat träffar till höger och vänster. Men spontant kan jag bara komma att tänka på att det är bara DKW-gänget som har ambition att göra ett arrangemang denna sommar. Ja sommar och sommar, det är faktiskt tidigt i höst om du fråga mig – allt efter tredje vecka i augusti är väl höst enligt skolgångsterminerna?
Nu står jag väl inte och faller med att få träffa likasinnade själar i bilorienterad kontext. Just nu är det nog de förvirrade gräsänderna som stundom barrikaderar vår trädgård som får mest av mitt medvetande. Jag hade aldrig kunnat ana vilka gruppdynamiska utmaningar som ett skock änder präglas av. Vissa av dem tål då rakt inte att vissa råkar ens titta i deras riktning. På samma sätt så finns det charmerade individer som gör allt för att fånga även vi två-bentas fulla uppmärksamhet och socialiserar sig gärna om man råkar vara ute i det gröna.
Om nu gräsänderna är dem som fångar engagemanget så är väl Mungans generator dess raka motsats – även om jag vet att det är där jag borde lägga min energi. I alla fall om jag har ambitionen att faktiskt låta Rikki-Tikki-Tavi rulla några längre sträckor. Det hela faller väl nu mest på att jag gärna skulle vilja mäta mig fram till om det är generatorn eller möjligen den separata regulatorn som spelar mig ett spratt. Blotta vikten på en renoverad generator skapar sina problem – jag fann en modest prissatt och nyservad dito i Tyskland hos en privatperson. Dessvärre hanterar inte privatpaket-speditörerna paket tyngre än 20 kg så den ligger kvar i mellersta fäderneslandet och nämnda Munga häckar alltjämt i garaget vikarierande som avlastningsyta.
I brist på roliga uppslag råkade jag köpa en till militärcykel – den här gången en M/105A, den med det förstärkta baknavet med bromsbackar. Att dessa baknav är lite speciella fick jag snabbt erfara, eller rättare sagt det nämndes redan i annonsen. Bromsen vill inte släppa efter att man bromsat en gång. Nu gör ju inte konstruktionen av Sachs HR 90V det hela så enkelt. Olikt de flesta andra bromsnav jag skruvat med så vill inte dessa dela på sig med mindre än att man måste bryta bort ett dammskydd i plåt. Att dammskyddet i fråga gick ur Sachs tillverkning någon gång under 1970-talet ställer ju till lite problem. Uppslag saknas dock inte, möjligen ambitionen att betala vad som begärs för de restpartier jag råkat hitta. Eller vad sägs om en översynssats för 350 chf (3300 ex moms tull och frakt). Det är ju bara det att det är sju – åtta gånger vad cykeln kostade.
Årets besiktningsrace bestående av Diesel-Doris och Jimmy för min del fick visa upp sig på andra stationer än Opus den här gången. Diesel-Doris på Svensk Bilprovning (SBP) vilket gick sådär. En brusten fjäder och två dåliga bromsslangar gav inbjudan till återbesök. Nu är det avhjälp men lustigt nog – eller snarast skrämmande så det förslår så noterade inte teknikern att ett av bromsrören läckte efter återmonteringen. Jag kan säga att bilen var bättre innan än efter efterkontrollen…. (jodå klart jag såg till att fixa det hela väl hemma igen. Men SBP kändes väldigt trött organisationsmässigt.) Jimmy fick istället visa upp sig hos CarSpect här i grannskapet. Döm om min förvåning när det blev blankt papper och körklart till 31/8-2022. Jimmy visar sig vara en bra slit och släng-vagn, perfekt för irrfärder i sjukhusets parkeringshus.
Ibland blir man ju lite lätt förvånad över att de där sista bokstäverna i VAG’s artikelnummer gör så stor skillnad.
För ett knippe år sedan, kanske 2016 så gjorde jag slag i saken och bytte framfjädrar på Diesel-Doris. Ja övningen i sig är ju mest en halvtimme av skruva och muttra – framvagnarna på Passat och Audi var ju ett under av länk-/ och bärarmar med tvärstag och stabilisatorstag till vänster och höger.
Jag minns att jag fick artikelnumret av min gode bror som råkar ha tillgång till lämpligt system för att matcha i så det blir rätt. Och formatet var väl i stil med 8D0411105AQ, råkar man bara söka på 8D0411105 så finns det väldigt massa passande fjädrar och vid tidpunkten så handlade jag de flesta av mina delar via Ebay.de. Så här i efterhand tror jag mig veta att fjädrarna jag köpte var till en Bensinare och inte en Diesel. De passade och bilen blev mjuk som sammet, en riktigt komfortvagn. Nackdelen var väl att den blev ytterligt låg, ja så pass låg att varje fartgupp och spårig vägbana innebar att det ville skrapa i.
Nu bar det ju sig inte bättre än att Diesel-Doris var inne och visade upp sig hos bilprovningen. Ja det är den tiden på året. Resultatet blev en inbjudan till återbesök med nya fjädrar och bromsslangar – tydligen räcker det inte med att jag köpte hem nya 2019 – det ska skruvas dit också….
Så nu, när jag åter igen fått Dieselfjädrar så är det myyyyycket luft i hjulhusen… hoppas bara vi klarar examen på torsdag.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.