I dessa prövande tider så känns det tryggt att förlita sig på den klassiska isskrapan Tri-is. Namnet torde anspela på dess tre olika blad. En gummiskrapa, ett plastblad och för den riktiga isbeläggningen, stålbladet. Garanterad repeffekt på köpet dock…
Åh så var det den där förbenade Forden
Någon gång för sådär en vecka sedan fastnade blicken på en sån där grå mus i trafikvimlet. Det var liksom som om blicken fastnade utan att direkt jag kunde säga varför. Ja hade bilen stått i en trädgård, lätt nedsjunken i mossan. Ja då hade det varit naturligt. I alla fall för mig. Ty bilar som står och väntar på nästa anhalt i tillvaron, dem noterar jag. Men här var det ”bara” en vanlig Fiesta.
I trafiken.
Inte i någon poppig metallic-kulör.
Inga tidstypiska ”förstora” alufälgar för karossen.
Inte ens något kul spoilerbehängt sportutförande.
Nej allt annat än sånt man borde notera per automatisk det vill säga.
Det första jag såg var att;
gaveln på ljuddämparen som skymtades under stötfångaren osade nyskick.
de korrekta plastkapslarna till 14-tums hjulen.
En välpolerad solid-röd lack.
Och helt tidstypisk men idag ovanlig 3-dörrars kaross.
Långt senare insåg jag att vagnen borde ha fastnat på min näthinna för länge sedan, ja om jag nu rent statistiskt skulle lyckats befinna mig på vägen längs de 40 talet mil bilen verkar snurra i trakten varje år…. Givet ska ägaren få månadens hälsning och mitt varmaste tack.
Att få arkivera färdigt…?!
Den gode skriftställaren Kjell-Albin Abrahamsson präntade ned en bok i den senare delen av utgivningen. ja kanske rent av den sista han hann med. Titeln verket bar var, ”Låt mig få städa klart”. Jag tror inte att vi har så många likheter utöver tanken på att få bli klar med sitt värv. Kjell Albin brann för att få avslöja kommunismens illgärningar. Jag brinner mer för att få katalogisera Motorisering av nationen Sverige. Ja sett på så sätt kanske även det ett illdåd om man fråga en och annan.
Att jag nått en viss volym i arkvibildningen säger siffran 13 300. ”Nuffran” berättar hur många omslag jag scannat in och lagt i kronologisk ordning efter titel, årtal och nummer. Det är en och annan pappersbit inser även jag.
Nu växer inte volymerna på samma vis som förr om åren. Naturligt är det, då ”kolonnerna” i samlingen såsom Teknikens värld, Vi Bilägare och Motor i någon mån får anses kompletta om än med fåtalet gluggar.
Jo det finns såna än i dag, sist jag kollade var det nog ett 60-tal nummer av tidningen Motor som saknades, men det är på ett bestånd av typ 2300 nummer, Samma sak så är det glest bland Teknikens Värld från 2020-talet. Snabbt höftat så är det säkert ett 40-tal nummer jag borde lägga manken till att samla in för att få det komplett.
Nej nu råder fokus på att bredda med fler titlar. Vad sägs om Motor-Life där det är lätt att få en komplett utgivning med ett nummer! Det fyller ju inte på räknesnurran på omslag med vidare värst. Men samtidigt så ger det ju ännu en komplett titel att lägga till handlingarna. Frågan är väl vad som är värt mest, eller rättare sagt, vad borde rankas högre?
Att det nu handlar om nyanser och att lappa i gluggarna är lätt att komma fram till. Och det roliga i att bygga nya sammanställningar. Sommaren projekt var exempelvis bilkataloger har blivit ett nytt nöje. I hyllorna finns de titlar som givits ut sedan 1960-talet med årgångssammanställningar över bilutbudet. Det blev tydligen närmare 180 stycken som finns i samlingen. Insikten om att jag även borde samla in alla 130 numren av Bilfakta från Jan Ullén och Autograph är ju en ny smärtsam insikt att beta av under vintern…. Men allt som kan läggas i kronologisk ordning föder i viss mån någon form av sinnesfrid. Ja hittills har jag nog lyckats lägga vantarna på något trettiotal.
När jag härom veckan fick frågan vad jag är för typ av katalogiserade arkivarie så kom jag direkt att tänka på bilden nedan som exempel. För har man väl kommit till insikt om att boken ”Allt om bilen” gavs ut i två upplagor och två tryckningar ja då får man minsann skaffa alla fyra, första utgåvans två tryckningar 1976:1 och 1976:2 samt andra utgåvan med tryckår 1979 respektive 1980. Sen bör man ju ha originalet på engelska som referens 🙂
Höstvindar friska – blottlägger savannens färger
Uppenbarligen var vindarna friska för bilkapellet verkar ha gett upp. Klädsamt nog för att låta den safarigula lacken skina i kapp med höstsolen genom diset.
När hösten kommer och tiden gått för fort…
Det är inte utan att vintertidsomställningen för några dagar sedan, deklamerar att hösten verkligen är här. Hösten är för övrigt den tid på året då jag förlänger mina prenumerationer på biltidningar att samla på.
Möjligen känns det hela extra ominöst och ödesmättat när så många mörka saker samlar sig till den perfekta stormen.
Inte nog med det tråkiga vädret, den mörka uppsynen utanför fönstret, då sammanfaller med den glåmighet som tidningsbranschen alltjämt plågas av. Personligen vurmar jag lite extra för publikationerna som OK förlaget har i sitt stall. Det är inte utan att det känns som såväl Vi Bilägares som Klassikers skribenter är en del i vardagen.
Jag har även äran att vara vald som Ägarombud i OK Ekonomisk Förening. Ett ärofyllt uppdrag, om än där jag är en udda fågel som årligen pratar vikten av att förlaget får fortsatta förutsättningar att verka trots höjda omkostnader men framför allt vikande intäkter. Jag är inne på min andra mandatperiod men jag noterar ett illavarslande mönster i bulletinerna som kommer från styrelsen. Synnerligen lugubert ter sig skrivningarna om fortsatta utmaningar och vikande intäkter. Om det var det första gången dem torgfördes vore jag lugnare. Men när dem är med för andra året i rad anar man ett mönster. Eller mönster och mönster, man anar att det kan komma jobba besked i framtiden.
Som inte det vore nog så börjar nu samtalen mellan oss ägarombud antyda att flera av oss ägarombud nu valt att inte ha automatisk förlängning av prenumerationerna.
Det inte är någon större sak att inte ha valt att aktivera automatisk förnyelse. Men som indikator på vart hän det barkar kan vara ett lackmuspapper i alla fall. Som den nyfikne jag är jag är beslöt jag att forska lite . Ett mail till någon i förlagssvängen kammade noll. ”-Inget man följde upp.”
tjänsteleverantören replik. ”Jodå det erbjuds och är en del i uppföljningsverktyget”
Koncernchefen har valt att inte svara.
Om jag väljer att förlänga prenumerationerna? Juryn är ute för överläggning… Möjligt men inte troligt att det blir 24-månaders alternativet direkt.
Fortsättning lär följa
Examensdag – ”Rullo” visar upp sig i Hallsberg
Turligt nog med blankt papper och två år till nästa besök!
M Sverige – allt kommer till sin ända… nu är det över
Det är inte första gången jag tvivlat på det goda i att vara medlem i M Sverige (fd Motormännen). Jag tror det blivit minst ett par tre inlägg där jag vädrat min tvivel såhär om hösten.
Nu har jag till slut fattat beslutet. Det är inte värt att betala 650 kr för att få medlemstidningen sex gånger om året. Bensinrabatten är visserligen god. Men kör man inte mer än ett par hundra mil på ett år så är det inte värt det.
Så jag säger; Ett varmt tack (och hej) M Sverige!
Att utmana komfortzonen
I brist på vettiga idéer för framtiden såhär när 48 års strecket infaller om mindre än 6 timmar – nu i form av att försöka väcka liv i en sedan 21 år sovandes Harley Davidson 883 De Luxe. Ägarlängden omfattade 3 tidigare varav den senaste med 30 års ägarskap.
Lyktborstar?!
När svensk lagstiftning skulle appliceras tänkte teknikerna i Crewe till… Lykttorkarna fick bli borstar istället.
Byt inte bort din Volvo bit för bit…
Nån gång på det glada 80-talet, ja då när biltillverkarna månade om sina kunder. Då damp Volvo-tidningen Ratten regelbundet ned i brevlådan hemma hos oss. Ja även Volvos tillbehörskatalog ramlade in årligen och utgjorde det lilla universum som utgjorde ekosystemet runt en Volvo-familj.
Så här i efterhand har jag förstått att det samma gällde för de flesta bilmärken inklusive Sovjetimperiets satelliter i form av VAZ-Lada. Men där och så så var det bara Volvos sfär som nådde mig.
Ett ständigt mantra som upprepade sig i Volvo’s indoktrinerande hjärntvättande propaganda var just att det fanns inget alternativ till Volvo Originaldelar och Originalservice. Även om den senare kom att få något tillmäle som anspelade på konstlat rabatterade priser. I annonserna fanns ett mantra som löd i stil med, ”byt inte bort din Volvo bit för bit”.
I vår familj var det inte tal om någon märkesservice. nej skruva bil gjorde man på egen hand på uppfarten, oftast en lördag. Reservdelarna beställdes från Linköping. Ty något varuhus från Plojtema hade inte nått gnällbältet ännu. Grannarna gick gärna samman och lade en stor beställning på allt från, tänddelar, kamremssatser, vattenpumpar, lampor, oljor och filter. Därtill gärna någon kul styling finess bara för att ge bilen lite nya features. För näthinnan kan jag se den knappstyrda öppningen av bakluckan på får 244 som annars krävde att nyckeln skulle nyttjas.
Men just det där med, att bilen så smått skulle upphöra att vara en Volvo i takt med att saker byttes. Ja sånt det har fastnat i sinnet. Ja så pass mycket att jag alltjämt idag har svårt att inte leta originalprylarna när det väl handlar om att serva eller reparera en Hisingstraktor. Ja visst det är dyrare – men vem vill byta bort sin Volvo bit för bit?