Att det finns en smärtgräns för det mesta är väl allmänt känt. Att gränsen är möjligt en smula elastisk ska tillstås dock. Jag menar, vore det 25 grader kallt så skulle det vara lättare att acceptera kostnaden för att ta sig till jobbet med bil. Men nu, med kvicksilvret runt 0:an och 7-8 minuters cykling på snöfria gator… Ja då är den i mitt fall definitivt passerad.

Smärtgränsen jag pratar om är förstås om det är värt att offra 23,32 litern för diesel för att ta sig till jobbet. Kontra, som i mitt fall, ta den sedan 1990-talet slutbetalda cykeln och på kuppen bränna några överskottskalorier upplagrade just för framtida kroppsövningar.

Nu tror ju inte jag att soppapriset kommer falla inom överskådlig tid. Eller rättare sagt råoljepriset lär vara fastnaglat över 100-dollars strecket. Möjligen kan statens skatter falla en smula speciellt ett valår som detta. Kanske rent av troligare eftersom en skattesänkning på bränsle kanske är lättare att smälta än exempelvis att gå med i Nato. Och då kan det vara mer lättsmält att bjussa på skatteintäkter istället för att surra sig vid masten för en förändring av vår säkerhetspolitiska doktrin sedan anno dazumal.

Ja 2022 lär visa prov på mången utmaning!

Att journalistik i mångt och mycket handlar om att väcka frågor och förhoppningsvis även ge svar det ligger i dess dna. Wikipedia sammanfattar det att typiska ansatser för journalistik ofta är Vad, var, när, vem, hur och varför?

Jag kommer ofta åter till ett biltest som i mångt och mycket sammanfattar allt ovan med ett motpåstående. Artikeln är daterad dagarna innan jag skulle fylla 12. Intressant nog så har konklusionen man kom fram till hängt med som ett mantra i mitt sinne sedan dess.

Om man nu ska bena lite hårdare i det så visst, jag befann mig i den sweet spot i livet är jag var just på väg att byta från mellanstadiet till högstadiet och hela livet låg framför mig. Där och då var jag en stor fisk i en liten damm för att ta lite österländsk filosofi på tillvaron. Några år senare skulle hela världsordningen kastas omkull och spelplanen för allas vår bild av efterkrigs-Europa och dess intressesfärers utsträckning omdanas fram till dags dagar.

Åter till den helige skrift, vi talar förstås om Teknikens Värld – denna katalysator för min världsåskådning ur ett motorperspektiv. När jag i dagarna fastnade med den där fråga i huvudet så var de läge att ta bra nämnda artikel ur arkivet. Objekten som TV valt för sin provkörning var två lika men ack så väsensskilt olika vagnar. Den ena – gräddtårtan – en välspecad Honda Legend Coupé med V6-motor och i princip fullkryssad tillvalslista. Den andra – knäckebrödsvagnen – en undermotoriserad 4-cylindrig Mercedes 230 CE – alltså Coupévarianten på samtida E-klassen.

Utgången var väl inte helt given även om det på pappret var solklart att Hondan skulle vinna. Där någonstans såddes fröet till konklusionen som följt mig sedan dess. Kan man tänka sig att äta gräddtårta till frukost år ut och år in? Eller är det kanske bättre i långa loppet att satsa på det något mer allroundalternativet och satsa på den lite mer jordnära Kläckebrödslinjen?

Svaret kommer bli mer livsåskådning än passion för bilar. I mitt fall så är det knäckebrödet som hägrar. Det känns lite tryggare och stabilare med det lite mer nedtonade och inte fullt så effektsökande. Men i gengäld – ibland ska de vara fest också….

Vem skribenten var hör jag dig fråga – lite otippat får jag svara Michael Åhman som sedermera kom att vara redaktör för en annan långkörare i min samling – Bilkatalogens senare del och därefter engagerad i förlaget Egmonts produktioner.

Då har det gått ett långt, corona-präglat år sedan jag råkade på en underbar Hyundai Matrix i trafikvimlet. Erkännas bör väl att min interaktion med vagnar av nämnda modell inskränker sig till att hittat en på saligt avsomnade Delplocken hösten 2021. Här bäst illustrerad i form av emblemet från vänster bakskärm. Huvudinlägget hittar du här

Erkännas bör, modellen ifråga, har retat näthinnan flertalet gånger det gångna 365 dagarna. Flertalet gånger har köpinpuls funnits. Var gång har jag dock tänkt att det möjligen är fjolårets vagn jag borde sukta efter.

*Stiliserad av brunsocker på pinne = en ordlek på designhusets namn Pininfarina / pinne + farinsocker

Förlåt om jag möjligen är en smula dystopisk. Det känns dock som om det börjar dra ihop sig till den perfekta stormen. Med skenande energipriser. Högtryck i ekonomin, krigshot och en avklingande restriktionscirkus. Därtill fastighetspriser och fordons dito som verkar vara som tagna ur kontext och reson.

Att nu även räntebanan förväntas behöva bli allt brantare, ja det är nog den perfekta annalkande stormen. Ja för vad händer när folk måste börja spara för att ha råd med sitt högt belånade dyra boende? Lägg där till att mången valt att finansiera sin bil med någon form av leasing. Ja då är det lätt att avbrutna kontrakt kommer kosta bilhandlaren marginalkronor som behöver återfinansieras på en bilmarknad som troligen blir allt mindre.

Om man sedan lägger till att i postpandemin så kommer säkert resandet minska. Ja jobbpendling för tjänstemän lär ju vara en faktor på utdöende. Så då lär bilbehovet kanske krympa för den där massan som normalt genererat de där trevligt underhållna förmånsbilarna med tre avskrivnings-år på nacken kommer från.

Hur sedan omvärlden kommer te sig ett post-ukrainskt perspektiv, ja det står ju skrivet i stjärnorna. Men troligt lär vara att energimarknaden kommer få genomlida stora påfrestningar. Ty, vad händer om Ivan stryper gasen till central Europa? Min förförståelse säger att det lär kosta flis att låta hjulen snurra, så väl på el som petroleum i dess olika former.

Ja med den bilden på näthinnan så är det kanske ingen idé att sukta efter en ny vagn i garaget? Kanske får jag förlänga lidandet och låta Diesel-Doris få förlängt förtroende. Det är ju trots allt bara sex år till innan hon är skattebefriad?!

Februari visar sig från sin mest ogina sida. Vädret – i den mån det om det nu vore något väder i kombination med samhällets covid-härjningar ger en feeling av grått.

I långt mer personlig kontext så råder teknisk svartflagg, eller rent av svårartad dito. Ty, nu finns inget direkt mer för mig och scannern att katalogisera. Att även väggs ände nåtts bokstavligen. Ja alltså vad möjligheten att få in fler bokhyllor. Utsikterna för att fler spännande tidningsfynd kunna införskaffa känns alarmerande begränsande.

Långa serier – långa bokhyllor

I viss mån kan jag förbanna min fäbless för att samla hela utgivningar. Speciellt när objekten kanske omfattar 10/20/50/70 årgångar. Det blir snabbt många löpmeter. Fördelen ligger dock i det vilsamma för sinnet. En hel vägg av samma publikation ger ett homogent intryck.

Kanske borde man fokusera om och istället leta upp de där korta utgivningarna. Tänk att ha alla tidningar av svenska Car från mitten av 1980-talets mitt? De borde kunna rymmas i en 12-cm box med lätthet. Samma gäller den gäckande Allt om bilen. Den kanske mest känd av att namnet var en byline i teknikens världs logo under många år. Men den gavs ut som egen titel en handfull år under 1960-talet.

Att Sveriges största annonssajt så sakteliga verkat tvättat bort telefonnumret som kontaktväg känns inte helt oproblematisk.

Visst, jag tillhör skaran som ofta valt att skicka meddelande när jag varit ”ljummet” intresserad av ett objekt. Ett meddelande känns lite mindre förpliktigande än ett telefonsamtal. I alla fall i min värld ska tilläggas.

I helgen ställdes det hela på sin spets. Objektet med stort O dök upp på eftermiddagskvisten. I normalfallet så hade jag slängt mig på telefon, men tji fick jag för det fanns inget nummer att ringa. Ett frekvent försök att nå kontrahenten på meddelandetjänsten inleddes. Och visst – jag hade nog själv sorterat bort ”michael – 60 mil bort” som mindre aktuell köpare. Då spelar det säkert inte så stor roll om jag lovar att swisha pengarna direkt men komma och avhämta nämnda åkdon om en vecka. Någon timme senare fick jag ett pliktskyldigt ” bilen är såld nu” när det hela rann ut i Öresund.

Ja vad det var för fordon? Man ska ju inte gråta över spilld mjölk men ”Dinosaurie-kombi” från andra sidan Atlanten kan jag väl säga.

Men jag börjar bli lite fundersam på om dessa ”integritetsstärkande” övningar som såväl Blocket som Facebook market’s verkar pådyvla oss numera verkligen stärker oss konsumenter. För allt i en värld kontrollerad av allt fler algoritmer få sin världsbild anpassad in absurdum börjar kännas tveksamt.
Vad var det egentligen för fel med ett rakt flöde där jag själv fick välja?

Eller våndan av att få lite mer än vad man hade tänkt…

Senhösten 2021 så stötte jag på en annons på facebooks marknadsplats. Bilden föreställde två nummer av tidningar av tysk härkomst. Den ena, Auto Motor und Sport kände jag till. Den andra heter Sport Auto och är för mig alltjämt ett ograverat blad i mitt sinne.

En kortare dialog med säljaren gav väl visionen om att ja, det kunde vara ganska mycket tidningar men att det inte fanns några garantier för att det skulle vara komplett. När säljaren, efter en liten tid, hörde av sig och meddelande att priset var gratis mot avhämtning, ja då var point of no return så att säga passerad.

Från billigt till kostsamt

Att sedermera själva avhämtningsprojektet kom att resultera i fem transportresor a 26-27 mil, var gång med bräddfylld kombibil och att Mercan hamnade på skroten i Götene. Det ger väl en bild av vilken galenskap detta involverar.

Tidningar av dessa kvantiteter brukar inte vara så svårhanterligt. I alla fall inte på pappret. Tyska AMS har likt svenska Teknikens Värld en utgivningscykel på 26 nummer/år. Dessa brukar kunna få plats i en 8 centimeter bred arkivbox fram till millenieskiftet. Därefter är det lämpligt med en 12 centimeters dito. AMS ville mer och tryckte därmed gärna tjocka tegelstensnummer på uppemot och inte sällan mer än 280 sidor. Ergo – en årgång AMS vill ha TRE 8 centimeters boxar… förståeligt så tar ’stortysken’ fyra bokhyllor i anspråk medan ’lagomsvensken’ klarar sig på drygt en och en halv. Vikten per årgång likaså, svensken ca 4 kilo och tysken upp mot 17(!) kg så jag förstår att Mercan inte mäktade med.

Ett samlande föredöme

Mer fascinerande och svindlande är hur någon svensk entusiast lyckats samla ihop en tidningssamling med tyska tidningar från 1951. där bara totalt sju nummer av de lite drygt 1850 tidningar gavs ut dessa år saknas, alla före 1965!?

Jag råkade knappa in frasen ’att bereda plats’ och hittade bland andra följande synonym: att husera. Får tillstå, just nu känns det som om samlingen nått bristningsgränsen. Väggmetrarna i mitt rum i källaren är slut. Husera känns nu som en passade term för att förvara och förvalta dessa löpmetrar med samlad samtidsanalys satt på tidningspapper

Det ska tillstås att jag är en smula nyfiken av mig. Ett bevis är att jag gärna kollar till och från vilka sidor som besökt.

Trafiken är tämligen konstant, men olika sidor har olika ”högsäsong”. Så fort snö och is finns på vägarna så är Snowgrip på tapeten. Ett växande antal besökare hittar in till sidan om när jag bytte kupéfläkt på dotterns Twingo. Ja ska man vara krass – förvånansvärt många… Men idag fastnade väldigt mycket trafik på sidorna om Lada?! Troligen har någon länkat till mitt innehåll från något forum.

Gamla magneter attraherar än

Även sidan om Budapest har sin stabila besöksskara men där verkar det klinga av att mer. Kanske till följd av reserestriktioner och virus. Men sedan ska väl sägas att det var några år sedan jag gjorde någon uppdatering. Det är ju lite svårt att vara aktuell när man inte varit där på lång tid.

Majks.se – ny titel

På min andra webbplattform, den kopplat till alla tidningar i arkivet så hände det stora saker i helgen. Äntligen kom ett stort antal tidningar från Auto Motor Sports tyska utgivning in på nätet. Ja 56 årgångar eller strax under 1500 nummer om man ska vara specifik. Det kan bli kompletteringar inom kort, om sorteringsarbetet går som planerat.

Nej – det är inte av stolthet som alla bilder i skrivandets stund håller på att få domännamnet mitt i bild. Som du säkert förstår beror det på att folk inte har vett att fråga om det är ok att låna bilderna till sina annonser på tradera, blocket och diverse -torg runtom i landet…

Det känns ju lite konstigt när person a hör av sig om ett objekt de sett på tradera och undrar lite praktiska saker. Uppenbarligen var det lättare att ta min bild på snowgrip än att lyckas knäppa ett eget kort….

Som alltid så kontaktade jag annonsören som inte verkar bry sig och nu ligger en anmälan till annonssajten på upphovsrättsbrott. Nästa steg blir advokaten men det känns ju surt att veta att det landar ett krav på 5500 hos en trött latmask.