Kontrafaktiska funderingar om bilköp som kanske (inte) borde ha blivit av.
Den gångna veckan har jag varit i covid-karantän. Ett aber som mången fått gå igenom innan mig. De första dagarna var synbart loja. Hälsotillståndet tog klart ut sin rätt. Men de senare dygnen, när febersinnet övergått i ett mer tristess-präglat dito. Då föll det sig inte bättre än att fjolårets stora förvärv kom i fokus för det inre ögats kritiska blick. Minnesgoda läsare minns kanske den gröna militärpjäsen dubbad till Rikki-tikki-tavi som utgjorde sommarens projekt.
Jag vill poängtera att jag på intet sätt skulle vilja varit utan erfarenheten att få framföra en sådan vagn. Men det kanske borde ha räckt just med att fått köra. Innehavet i sig kändes i viss mån som om jag fick stå mitt kast. Det var ju trots allt jag som jagat upp bilen och därmed stört en svårt sjuk herres sista tid i livet med att vara nyfiket intresserad.
Det som kanske inte riktigt nått församlingen här ännu. Är att det parallellt med inköpet av Rikki-Tikki-Tavi så fördes ett löst resonemang med en annan ägare, till ett helt annat typ av fordon, den bruna. Det hela föll nog på målsnöret beroende på dels att pengarna i fråga var dubbelt upp mot de för gröne. Dels, inte minst, ett styrelsemöte jag inte kunde boka om.
Och just på det där fastnade den inre blicken dagarna som gått.
Det jobbiga med att fundera på hur något hade kunnat utspela sig, är, i alla fall för mig att efterklokheten alltid kommer bita en i ändalykten. För hade jag varit otroligt nöjd med att vara Munga-vårdare, ja då hade den rimligen stått kvar i mitt garage.
Det är lite lättare att förtränga vad det var som låg på minuskontot för det andra objektet såhär något år senare. Visst det monetära i att betala dubbla pengar är lätt att minas. Säljarens besked om att allt inte stod rätt till med transmissionen hade jag glömt. Det är tur att jag sparade konversationen så jag idag kan bli påmind.
Just det faktum att den bruna vagnen i fråga dessutom råkar vara lite av en bastard som fabriks-Frankensteinats för att gå att registrera i landet hade jag förträngt. Därtill verkar ingen vara säker på vad det sitter för komponenter. Än mindre kunna berätta vad som borde passa gör det än mer spännande. Bilen verkar vara byggd flera år/modellvarianter/ innan det som står på typskylten, nästan som om karossen blivit över eller agerat mula åt något annat. Visst, skitkul som historia, kanske inte lika roligt när man helt apropå då har tre teoretiska motorutförande, två växellådor och tre varianter av kopplingsmekanism att jonglera mellan i reservdelsletandet.
Om jag gjorde rätt val då i fjol? Nja – jag gjorde ett bra val i alla fall. Utsikten att ha plöjt ned dubbelt så mycket på något som inte heller var helt kurant köper jag. Sedan går det ju inte att säga om jag hade varit en mer nöjd förvaltare av den bruna än den gröna. Men skulle chansen uppenbara sig igen så får jag ta ny funderare – den bruna har varit på min radar sedan mitten av 2010-talet…
Om ägaren till denna kulturvagn möjligen har en längtat till landet, ska jag låta vara osagt. Men ”landet” borde i alla fall sända en tacksamhetens tanke till ägaren. Som just har den goda smaken att hålla fast vid en så härlig SAAB.