En studie i grått

Efter några minuter i arkivet var min farhåga besannad. Aleron var knappt värd att skriva hem om. Och följaktligen hade nog ingen utsänd till landet i väster valt att offra spaltmillimetrar på en så beige produkt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnarna stod och väntade i frihamnen med målet satt på 40+ i medelchefsträsket. GM’s kampanjstab gjorde nog allt för att hitta avsättning för de 350 vagnar som räknenissarnas prognoser förmanade.

Chefredaktör Carlquist hade nog större förhoppningar än vad nämnda vagn kunde infria. Texten andas möjligen en smula besvikelse, brustna förhoppningar och en aning vemod. Även jag har lite svårt att förstå hur räknenissarna i Detroit fått för sig att det skulle vara en god inropare på europeisk marknad.

Själv blir jag en smula brydd av prisbilden idag. Ty dagspriset såhär 22 år senare, tangerar 12,5 procent av ursprungspriset. Vid det här laget brukar det snarast vara några få procent.

 

Att äta från menyn

Att leva i nuet, laga efter läge, äta från menyn.

Jag får tillstå, det är inte helt enkelt att vara undertecknad. I alla fall inte när det gäller att välja ben att stå på i hänseende att vara fordonssamlare.

Här hemma har diskussionerna stundom gått varma, i alla fall utifrån vad jag suktat efter att äga. Hustrun, som har en mer realpolitiskt nykter syn på fordonsinnehav. Hon hävdar ofta att jag borde välja realistiska bilar. Ur hennes perspektiv så är det inte rimligt att lägga flerfallt mer på en kul entusiastvagn kontra pengarna som lagts på min dagliga transport.

Billiga vagnar inte helt fel

Det är givet ett resonemang jag kunde köpa om jag hade ett realt behov av en vardagsbil. Men när det är mindre än 10 min på cykel till jobbet och parkeringen småningom kommer börja kosta pengar igen, ja då är det inte värt att lägga fyra fem skattade månadslöner på en bättre bil än Doris, eller Jimmy eller Bhzzzz osv.

Nu har abstinensen efter att inte ha något kul att förkovra sig i börjat bli jobbig. Dock är utbudet av spännande moderat prissatta kandidater inget att skriva hem om. Men i dagarna fann jag en sån där särling av amerikansk härkomst – en enägarvagn från millennieskiftet. Priset var inte billigt men inte heller uppe i inkomstklass a la fem månader, snarast en och en halv.

Här någonstans stöter det hela på lite patrull. För gör jag slag i saken och köper 1 1/2 månads bilen så har jag inte 4-5 månaders nivån kvar på kontot. Skulle exempelvis något bättre dyka upp så kommer jag nog ha svårt att kunna köpa den där rätta vagnen istället. Jag tvivlar stort på att jag skulle komma ur 1,5 vagnen utan en rejäl förlust vid snabb affär.

Handla idag – eller sitta och vänta

Kärnfunderingen blir alltså; jag jag sitta och hoppas på att någon av mina ”spana på-vagnar” kommer bli till salu i närtid. Eller borde jag leva i nuet och satsa på det som finns till salu idag, liksom äta från menyn?

Vän av ordning skulle säkert inflika att även om jag väljer en ”5-löningsvagn” från spaningslistan så är nog inte den heller så lätt att realisera i pengar den dag som så skulle krävas.

Så snälla publikum; gör slag i saken och köp den där röda Chevrolet Aleron på blocket snarast – så jag slipper fatta egna beslut.

Tänk att få 90-tals pimpa bilen med lite klistermärken

Nittiotalet var troligen den tid när bakrutestreamers och kampanjdekaler hade sina sista dödsryck. Bakrutedekalen som informationsbärare hade som jag ser det 1980-talet som sitt gyllene decennium, så var och vart annat arrangemang med självaktning givet tog fram en streamer till bakrutan eller bakstöten på div lastbilar. Lägg sedan till alla de mer eller mindre fantasifulla och ofta provocerande dekalerna som fanns i Hobbex sortiment.

1990-talets kampanj-plattform

Den mest framstående kampanjinsatsen höll bensinstationskedjan Statoil i, då i samarbete med det hippa Bingolotto. Här gällde det att dekorera bilen med en kampanjdekal i bakrutan. Budskapet var i stil med ”Vinn med oss”, ”Lugn du vinner”, ”Satsa på en vinnare” och ”Jag kör prisvärt”. Tävlingsmomentet kallades Dekaljakten och hölls åren 1992-1994.

I samma veva så var det dags för folkomröstning rörande om Sverige skulle gå med i dåvarande Europeiska Gemenskapen, numera EU. Här syntes det budskap för eller emot på var eller varannan bil. Valresultatet var väl tämligen tu-delande men det verkar vi ha kommit förbi såhär med mer än 25 års medlemskap i bagaget.

 

Mellan skål och vägg

Kontrafaktiska funderingar om bilköp som kanske (inte) borde ha blivit av.

Den gångna veckan har jag varit i covid-karantän. Ett aber som mången fått gå igenom innan mig. De första dagarna var synbart loja. Hälsotillståndet tog klart ut sin rätt. Men de senare dygnen, när febersinnet övergått i ett mer tristess-präglat dito. Då föll det sig inte bättre än att fjolårets stora förvärv kom i fokus för det inre ögats kritiska blick. Minnesgoda läsare minns kanske den gröna militärpjäsen dubbad till Rikki-tikki-tavi som utgjorde sommarens projekt.

Jag vill poängtera att jag på intet sätt skulle vilja varit utan erfarenheten att få framföra en sådan vagn. Men det kanske borde ha räckt just med att fått köra. Innehavet i sig kändes i viss mån som om jag fick stå mitt kast. Det var ju trots allt jag som jagat upp bilen och därmed stört en svårt sjuk herres sista tid i livet med att vara nyfiket intresserad.

Det som kanske inte riktigt nått församlingen här ännu. Är att det parallellt med inköpet av Rikki-Tikki-Tavi så fördes ett löst resonemang med en annan ägare, till ett helt annat typ av fordon, den bruna. Det hela föll nog på målsnöret beroende på dels att pengarna i fråga var dubbelt upp mot de för gröne. Dels, inte minst, ett styrelsemöte jag inte kunde boka om.

Och just på det där fastnade den inre blicken dagarna som gått.

Det jobbiga med att fundera på hur något hade kunnat utspela sig, är, i alla fall för mig att efterklokheten alltid kommer bita en i ändalykten. För hade jag varit otroligt nöjd med att vara Munga-vårdare, ja då hade den rimligen stått kvar i mitt garage.

Det är lite lättare att förtränga vad det var som låg på minuskontot för det andra objektet såhär något år senare. Visst det monetära i att betala dubbla pengar är lätt att minas. Säljarens besked om att allt inte stod rätt till med transmissionen hade jag glömt. Det är tur att jag sparade konversationen så jag idag kan bli påmind.

Just det faktum att den bruna vagnen i fråga dessutom råkar vara lite av en bastard som fabriks-Frankensteinats för att gå att registrera i landet hade jag förträngt. Därtill verkar ingen vara säker på vad det sitter för komponenter. Än mindre kunna berätta vad som borde passa gör det än mer spännande. Bilen verkar vara byggd flera år/modellvarianter/ innan det som står på typskylten, nästan som om karossen blivit över eller agerat mula åt något annat. Visst, skitkul som historia, kanske inte lika roligt när man helt apropå då har tre teoretiska motorutförande, två växellådor och tre varianter av kopplingsmekanism att jonglera mellan i reservdelsletandet.

Om jag gjorde rätt val då i fjol? Nja – jag gjorde ett bra val i alla fall. Utsikten att ha plöjt ned dubbelt så mycket på något som inte heller var helt kurant köper jag. Sedan går det ju inte att säga om jag hade varit en mer nöjd förvaltare av den bruna än den gröna. Men skulle chansen uppenbara sig igen så får jag ta ny funderare – den bruna har varit på min radar sedan mitten av 2010-talet…

Som att blogga för släckta skärmar

Att man sällan blir profet i sin egen hemstad torde vara fastlagt. I alla fall om ordstävet kan räknas som bevis.

I dagarna så drabbades jag lite av samma känsla. Speciellt när jag råkade låta svadan flöda. Ämnet var vad som firar 50 års jubileum kopplat till trafik-sverige. Och visst kunde jag orera. Bara Ölandsbron är nog värd ett eget inlägg i sig. Därtill bilregistrets tillkomst och hur det mottogs. För att nu inte missa det nya körkortet.

Den tilltänkta mottagaren för min monolog var klart inte lika begeistrad kan jag jag säga.

Men nog om det, här har jag äran att få orera fritt. Inom kort hoppas jag även kunna brodera ut texten i ämnet.

Den ständigt gäckande ’98an

En snabb koll på listan över vagnar jag har lite koll på finns en handfull poster.

Förvånande nog så är årgång 1998 överrepresenterad. Så här i efterhand har jag funderat mycket kring hur det kan komma sig att vagnarna just från det år etsat sig fast. Kanske var det just där och då, 22 år och med fast inkomst som det helt plötsligt var möjligt att sondera bilmarknaden.

Eller så var det dejt faktum att jag då flyttat så pass längt hemifrån att var bara att klara sig själv som gällde.

Just nu finns följande härligheter, Ford Escort, Seat Arosa, Saab 9-3 och en Mercedes w210 inkvalade på listan. Allesammans 1998:or!

Ingen regel utan undantag

Givet så är det inte fullt så enkelspårigt att endast 98or skulle finna på listan. Även en 2006 års Hyundai Matrix, någon sen Chrysler Pt. Cruiser och en Toyota Camry från 1993. Samt en och annan 80-talare i form av Ascona och London Taxi om jag nu kisar hårt för mitt inre.

Statiskt må det icke vara

Denna ”spana efter-lista” är i mångt och mycket en dynamisk sammanställning där vagnarna utifrån dagsformen ibland kvalar in. Eller för den delen lika ofta ut.

Favoritexemplet är nog fjol sommars stora fynd, en röd VW Passat dokumenterad på Willys-parkeringen här i grannskapet. Då hade vagnen en ursprunglig ägare. När nu nämnda pärla verkat byta brukare i det tysta, den nya verkar finnas inte allt för långt från där jag huserar, ja då straffade den ut sig från listningen.

Inklämda poster i ägarlängden

Mycket kopplat till att det ofta handlar om bilar med en brukare sedan ny. Hinner någon emellan i ägarlängden, ja då är det ju inte fullt lika intressant.

Där drivans blommor smälta ned och dö

Om ägaren till denna kulturvagn möjligen har en längtat till landet, ska jag låta vara osagt. Men ”landet” borde i alla fall sända en tacksamhetens tanke till ägaren. Som just har den goda smaken att hålla fast vid en så härlig SAAB.

Såhär i dagar av utmanande drivmedelspriser så känns det väldigt befriande att få spåna utifrån bilar i trafikvimlet. Det blir ju så otroligt mycket billigare att torrsimma utifrån vad som fastnar på näthinnan.

En liten glutt i bilregistret ger en viss vägledning om fordonets väl och ve. I praktiken skulle jag anta att det handlar om en bil som herren i huset kvitterade ut några månader innan millennieskiftet. Bilen, med en tidigare ägare och då dryga året gammal. Nära sju år senare registreras vagnen på en kvinna på samma adress och efternamn.

Mätarställningen, så här snart 24 år efter tillkomsten på Stallbackafabriken, har inte ännu passerat 10000-strecket. Körsträckan enligt statistiken säger 95 mil om året de senaste 7-8 åren. Ska vi chansa på att lejonparten av de snart 10000 milen lades till handlingarna långt innan damen i fråga tog över nycklarna?

Ett sant nöje att få beskåda en härligt flaggblå i senvinterns strålande sol. Hatten av för ägarens kulturgärning!

På parnassen ute på schlätta

Vårsol, torgdag och ännu en överlevare! Väl mött bästa Golf från 1990-talets mitt. Förvånande nog var de så lätt flagande vita plastskyltarna var som nya…. Kanske är det jordmånen där ute på västgöta-schlätta som räddat kvar denna tidskapsel? Ägarlängden skvallrar om ett sentida ägarbyte även om föraren såg ut att kunnat vara den ursprunglige som för 30 år sedan klev in hos den lokale volkswagenhandlaren.

Med fokus i backspegeln på 1972

1972 var uppenbarligen ett motorår som präglar oss än idag, 50 år senare.

-Det nya körkortet i plast! -Ölandsbron invigs. -Det nya trafikregistret med nationella registreringsnummer såg dagens ljus 1972.

Om något så är väl möjligen det ny körkortet det som lämnat minst står i tillvaron. Vän av ordning skulle nog haja till om vi idag skulle ha ett litet häfte med en fastklistrad bild och en öljett för att indikera att det var äkta. Nej det skulle väl kännas som upplagt för ”anpassning” av den som hade såna ambitioner.

Ölandsbron togs i bruk hösten 1972. Prislappen lär ha landat i häradet just 100 miljoner med tillfartsvägar och lite anpassning. Ölandsbron  i sig har dessutom varit ett objekt som gärna förevigats som glaskonst. Hemma hos mig finns inte mindre än 4 olika glasblock med koppling till bron.

Det kanske viktigaste för motorbranschen det nya centrala bilregistret. Nyheten var att registreringsnumret skulle bli nationellt och följa med bilen. Tidigare så fick bilar bytte ägare utanför landskapsgränsen fått ansöka om ny registreringskombination i det nya hemlänet. Det gamla systemet var uppbyggt kring en landskapskod. I Örebros fall T följt av siffror. I takt med att vagnparken växte så fick storstäderna två bokstäver följt med siffror. Exempelvis Lill-Babs gamla Mercedes 190 SL lystrade till BA36444. När svärfar Walter gjorde slag i saken och köpte bilen till Örebro så blev det istället T38800.

Nya registreringsnumren som infördes i etapper från 1972 och framåt. Det byggde på en kombination bestående av tre bokstäver och tre siffror. Den tilldelade kombinationen kom att följa bilen hela dess livslängd.

Ambitionen är att skriva lite mer om respektive begivenhet i kommande inlägg – stay tuned!