Ett två-pack Röd Grand Prix tack!?

Det här med att hitta en vettig sommarvagn har gått i någon form av stå. Uppslagen kommer, analyseras och vissa försvinner bara av sig själv.

Det är dock inte dessa som gäckar tillvaron. Det är de där udda vagnarna som fastnar i sinnet. Och finns de med i sinnet, ja då hänger dem med i tillvaron och tankesfären.

Något av de mer fantasieggande alternativen var en annons jag sprang på för en tid sedan. Att saker har en tendens att dra till sig likar är väl allmänt känt. Ja menar bara titta på mitt tidigare samlande av Audi typ 44, där totalt tre vagnar samsades om min uppmärksamhet samtidigt.

Denna gång hade säljaren fått för sig att skaffa en Pontiac Grand Prix och därefter sprungit på ännu en. Så nu var det två snarlika i garaget. Det kan ju tyckas vara överkurs men jag förstår att det är lätt att smida medan järnet är varmt.

Att ha två liknade vagnar kan ju ha sina uppsidor. Men det ställer ju till det rent logistiskt. Bara en sådan sak som att hämta nyförvärv(en) ställer ju till det, speciellt när de stå 30 mil hemifrån.

Att det även påverkar det smått monetära aspekterna, ett två-pack torde väl kosta mer än ett singelpack? Ja frågorna är många, svaren haltandes.

Ställer man sedan resonemangen på sin spets så måtte det väl vara dubbelt så svårt att sälja två bilar den dagen man väl vill byta spår i sin bilsamling?

Kanske är det läge att hålla sig på mattan och hoppas på att det dyker upp något mer sansat val, helst i singular….

Att gå vilse i dokumentationen

Ännu ett halvtjockt kuvert landade i brevlådan i dagarna.

Ämnet för dokumentationen – en inte helt okänd vit London-Taxi som tidigare varit utställd på bilmuseum i Härnösand.

Lite bakomliggande fakta – I samband med att bilregistret gjorde en tidsrensning av sina inkomna fordonshandlingar i början av 2000-talet. Så valde man att lyfta ur åren 1972-1994 och låta riksarkivet förvalta dokumentationen i fråga.
Vill man titta på vilken dokumentation som finns i riksarkivets rullor så kan man titta via en webbtjänst som man hittar på https://sok.riksarkivet.se/fordonsarkiv

När kuvertet damp ned i lådan så fanns 10 dokument kopplade till nämnda vagns första tid i Sverige. I bland dessa ett antal handlingar som visade införseln till landet. Noterbart var att uppgiften säger att fordonet importerades som fabriksnytt. Likaledes gav det ett uppslag om att försäljningen av London Taxis far så pass seriös att det fanns ett speciellt försäljningsbolag med säte i Malmö.

Firman – London Taxi Marketing (Sweden) AB verkar ha funnits som organisation åren 1985-1997. Jag har för avsikt att om möjligt försöka gräva mer i firmans historia senare. Hittills har jag lyckats spåra två vagnar som de tog in till landet. Det udda i båda fallen är att det handlar om de inte fullt så vanligt förekommande vänsterstyrda varianten på FX4. En vit och en brun, den här texten rör mest den vita.

Oordning i dokumentationen

Det som slår mig när jag tittar på spår av båda dessa vagnars historik pappersmässigt är hur mycket slarv importören gjort. Visst det var formulär som man skulle skicka in med karbonpapper emellan för kopiornas skull. Men någonstans tycker jag att en importör med viss koll borde vara konsekvent i hur man namngav vagnarna.

Här hittar vi såväl Car Body, Car Bodys som Carbodies, det sistnämnda motsvarar i alla fall namnet fram till 1985. Därefter byter verksamheten och bilmärket namn till London Taxi International (LTI) dock missas det helt av Malmökontoret.

Måste varit allt annat än en fröjd att åka in för regbesiktining och övertyga tjänstemannen om att även om det står LTI på chassinummerplåten, Car Body i besiktningsinstrumentet och möjligen Carbodies på något påklistrat emblem så var det rätt bil.Inte utan att jag föt mitt inre hör ett gällt, –det rätt, jag lovar….

Tanka Diesel eller Bensin?

Den vita bilen verkar ha svårt att veta vilket drivmedel som gäller. I första dokumentet så står det drivmedel bensin. Chassinumret skvallrar dock om att Diesel vare mer korrekt. Än idag står det bensin i handlingarna och bilder jag sett skvallrar om att bensin är rimligt. Ska vi tippa på att bilen var en av de udda vagnar som fick motorn utbytt innan den kom till Sverige. Merparten av taxibilarna var normalt dieseldrivna.
Även däckfrågan ställer begrepp på sin ända, om än blott kopplat till om de ska vara 185/75 R16 eller 175R16? Ja pappersarbete verkade inte ligga firman varmt om hjärtat, i alla fall inte stringens och redlighet. Så uppgiften varierar i dokumentationen

Ägarhistorik – finns det någon sådan?

Om vi tittar på just de vagnarna jag hittills funnit så verkar det inte ha varit något större succé för endera av bilarna.

-Den vita; har möjligen en något mer spännande historia. Första ägaren verkar ha varit en firma som möjligen hamnade på obestånd ganska snart efter inköpet av bilen. Firmanamnet var Roys London Cab AB och hade sitt säte i Påarp i Skåne. Pappersmässigt så äger den firman bilen från augusti 1986 och verksamheten verkar upphöra i april 1987. Därefter åter till importören och därifrån vidare till event och lobbyfirman Kreab. Tack vare kopplingen till Kreab så anser jag det belagt att det var just en vita taxin som Carl Bildt hade som turnéfordon under valrörelsen 1990/-91. Därefter ett par år höljda i dunkel innan den hamnar på museum. Sommaren 2021 byter dem ägare och är nu åter i klorna på en Stockholmsfirma, i hostig och eventbranschen. Vem vet kanske för att återkomma i något kampanj eller mediesammanhang?!

-Den bruna; verkar i sin tur haft ett betydligt lugnare tillvaro. Dels togs vagnen in senare, pappersspåren börjar 1987 och först registrerad brukande ägare var Mornington Hotel i Stockholm. Vad jag ska se så vandrar den sedermera vidare till ett annat hotell i Västsverige. Jag springer på bilden när den står som dekor utanför dåvarande Novotel i Göteborg flera gånger åren 2010-2013. 2016 får den en ny privat ägare som än i dag verkar vara förvaltare av nämnda vagn. Det skulle vara ytterst roligt att se spår av vagnens tidiga tjänstgöringsår på Mornington Hotel. Historiskt sett tror jag mig veta att hotellet även disponerat en gammal Rolls-Royce för att vara blickfångare och möjligen göra tjänst om vip-bil.

Här för leden var i kontakt med hotellet som köpte bilen ny. Omdömet från dem som var med när det begav sig, ”Supercharmig och älskad men livsfarlig i hastigheter över 30”… Ja stadstrafik gick väl typ 36 km/h i snitt under 1980-talet…

 

 

Snöglopp och vårkänslor

Våren kommer med stormsteg parat med bakslag. Gårdagens 30 centimeter av blöt nysnö gav nya perspektiv.

Insikt numero uno; väder är lynnigt – lagom som man möjligen kunde ana gatsopning. Nu blev det snöröjning.

Insikt numero dva; är det värt att lägga krut på att köpa en entusiastbil när det uppenbarligen är svårt att planera?

Numero Drei; val av vagn, oavsett entusiast eller daily driver, kanske behöver vara mer allround än något för dem speciella tillfällen?

Ja frågorna hopar sig. svaren känns inte likna givna. Men någonstans verkar det som om grundtanken att välja en alldaglig allroundvagn känns allt mer attraktivt. Ja helst en vagn som faktiskt kan forcera en snödriva eller köra ett lass till tippen.

Möjligen starstruck?

Allt sedan barnsben har jag haft tillgång till en god dos dagdrömmeri. Visst ”då” i betydligt större omfattning än nu på senare år.

Om det i barndomen handlade som långt mer visionära utvikelser. Har dagens tankeexperiment, något mer av av målbildsvision som form. Exempelvis är det inte ovanligt att något spännande bilobjekt från blocket med kända tillkortakommanden och fel upptar ’visionerandet’. Då blir felavhjälpningen i fokus, ja rent av ned på ”så skruvar man isär och dessa reservdelar går åt. Delarna kostar si eller så och beställs från dessa firmor”. Många gånger är det just den fasen av förberedelser som ger en massa roliga kunskaper och insikter. Men minst lika ofta, en tanke om att det där var kul i teorin och affären uteblir.

Ungdomliga visioner

Tidigare dagdrömmeri, i senare delen av tonåren, rörde ofta att få testa vingarna som generalagent och importera spännande bilmärken. För spännande bilmärken fanns i överflöd. Speciellt i det forna östblocket som där och då gjorde trevande försök att bli mer ’västfäiga’. Ett av märkena som jag hade ganska långdragen dialog med var den tjeckiska pamp-limousinen Tatra. Det hela kulminerade sommaren 1996 när jag var på fabriksbesök i Koprivnice och fick se fabriker och tillverkning under ledning av någon uppgiven exportchef.

Någonstans där så landade min hopfantiserade bild av hur allt borde förlöpt och falla ut fick sig en stor törn. Av den grandiosa visionen återstod mest en tumme, eller kanske fallen som en pannkaka. Inte för att jag klandrar någon för slutresultatet. Men när jag tänkt, fantiserat och sett fram emot något i två år så var det mycket som inte motsvarande mina för högt ställda förväntningar. Om det var något jag tog med mig så var det en viss rädsla för att faktiskt genomföra sådant jag drömt om. Drömmar är bra att ha, men då bäst just som drömmar.

Att göra något 7 år senare

När jag idag blickar tillbaka på fjolårets bilprojekt ’Rikki-Tikki-Tavi’ så finns likheterna med Tatra-drömmen. Rikki hade ju funnits i mitt medvetande i många år och ett par ägarbyten innan det blev min tur. Givetvis ringer funderingen kvar i bakhuvudet, ska man verkligen göra slag i saken och köpa de där bilarna man nån gång drömde om?! Kanske lite som att bli starstruck…

Där någonstans fastnar tanken och gör en loop. För vad vore livet utan att få drömma. Det kan väl inte vara fel att förverkliga sina drömmar emellanåt i alla falI. För mitt inre ringer mitt eviga mantra ”Om hjärta och hjärna inte kan komma överens så är det plånboken som får ta smällen”. Den som lever som får se…

Purpose-built

Jag får tillstå att senaste tidens fokus på FX4’ans (London taxin) existens fick mig att fundera på vad an mitt intresse. För att snabbt rekapitulera den oinvigde. Under 1950-talet så fanns en handfull modeller av bilar som byggdes men en ganska nischad marknad i fokus, den klassiska svarta Londontaxin. Även Den minst lika ikoniska gula taxin i New York. Båda utgjorde ett närvarande inslag i trafikbilden på respektive plats i världen.

Dessa två var säkert ytterligheten i sin genre. Anpassningar har förekommit så länge som biltillverkare ägnat sig åt att sälja bilar på ’fleet-level’. Vare sig det kommit av skatteteknik eller direkta behov exempelvis begravningsvagnar, limousiner, militärfordon eller bilar för lagens långa armar.

Allt för en bra tv-produktion

Söker man på Google så kan en och annan iögonfallande kreation fladdra förbi ofta då kopplat till mediabranschen. Man kan ana att behovet av inspelningsriggar till tv-kameror fått en och annan bil att sätta livet till i adaptionerna. Dessa vagnar tenderar nog mer till att bli specialbyggda one-offs. Men även vårt stolta Televerk var inte helt obenägen att få sin vilja fram. I slutet av 1990-talet så hade jag långt gångna planer på att skaffa en Ford Transit från 1985 i förhöjt och framför allt fyrhjulsdrivet utförande. Hela byggnationen visade sig vara hopsnickrad i Tyskland med rattar och mojjar som var långt ifrån Fords ordinära regal.

Vän av ordning kommer säkert knyta näven i fickan och mumla något om att i princip varje tungt fordon är ”built for purpose”. Då av regionala påbyggare som tar fram fordonet som ska matcha åkarens behov och eller plånbok. Jo visst så är det, och dessa är härligt specialiserade ner på millimeternivå.

Taxibilen i särställning

Jag tror dock att Checker-bilarna i New York och fx4:orna i London har en särställning i och med att de var lokala giganter och blev ikoner för respektive metropol. Då på ett sätt som inte en Nilsson-Ambulans lör komma i närheten av. Udda nog så tror jag att firmans Volvo limousiner möjligen hade snarlik status i Östtyskland. Inte för de fanns i så stora mängder men för att deras närvaro kontrasterade så stort och medvetenheten hos gemene man om att dessa tillhörde någon i toppskiktet av den politiska sfären.

 

 

Where to, Guvnor?

Möjligen lite ur synk med utbudet så har vårens försök att hitta ett kul projekt inför sommaren 2022 liksom gått i stå.

Inte på något sätt som så att min engagemang och tankeverksamhet skulle varit på halvfart eller så. Men jag tror lite smått att Ukrainakriget satt världsliga mönster i rubbning. Kanske därmed även fått alla att hålla andan och låta allt man kan påverka för egen del bestå som det är.

Bilprisernas Silly season

Å andra sidan har ju bilutbudet mest liknat silly season där mången vardagsbilist inte önskat bli sittande med svarte petter. Då i mest i form av bränsleslukande sexor oavsett drivmedel. Ty Dieseln har haft det tungt, vare sig det handlat om drivmedelspriser som eventuella prisökning på reningsvätskan Add-Blue. Motsatt effekt verkar dock nybilsbristen fått. Effekten är att begagnatmarknaden att knepigt nog ha märkt av frysta eller rent av stigande priser.

Här någonstans står vi nu vårmånaden april 2022. En begbilsmarknad där hälften av bilarna ökar i pris. De andra, ”de där v6:orna” köps av klippare som är övertygade om att det är bara är att sälja samma eländes vagn med den gamla ansatsen; det är ju en top-of-the-line vagn som ska vara ännu dyrare än den mer ekonomiska bilen som redan ökat i pris….

Att fynda på annonspris – omöjligt

Som budget-bilköpare så finns det idag inget spännande att lyckas bli köpare till. De få gånger som man råkar på ett bra objekt med prisbild à là 2019 så är man rökt så vida man inte lägger dubbla bud osett. Ja – det är helt klart säljaren tider.

Det är inte utan att man undrar varthän det är på väg – where to, Gunvor?

 

I dagar av hotande Dieselbrist och skenande AddBlue-kostnad

Kvällstidningarna var inte sena med att basunera ut meddelandet om en potentiellt annalkande brist på diesel. Upprinnelsen skulle bara att eventuellt Ryssland, som vedergällning för omvärldens sanktioner i för invasionen av Ukraina. Då stoppa exporten av olja i allmänhet men dieseldito i synnerhet.

Någon dag senare kavlades nyheten om  prisökningen på AddBlue. Detta gör nu gör att kostnaderna rakar i höjden för transportsektorn. Priset ska enligt samma källa har mer än dubblerats sedan hösten 2021. Om brist dessutom skulle uppstå så. Ja då skulle även transportsektorn lamslås. Ett modernt dieseldrivet fordon som har tomt på nämnda reningsvätska går ned i serviceläge och då bara har reducerad kapacitet.

Ja utmaningarna är många såhär i Ukraina-apokalypsens kölvatten.

Det är inte utan att jag tycker att Diesel-Doris inte är helt utan förtjänster, sin slitna uppsyn till trots. Behöver ag tillägga att Doris är så pass omodern att Partikelfilter och AddBlue-rening är synnerligen okända faktum.:-)

Årets evenemangskalender

Det finns många uppsidor av att vara en föreningsengagerad själ. Inte minst möjligheten att få socialisera sig med likasinnade.

En smärre nackdel av nämnda engagemang tycks vara att hitta plats i filofaxen. Eller ”the social calander”, som min gode vän ambassadören skulle kalla den. har en tendens att bli ytterligt belamrad vissa veckor med snarlika event.

I dagarna inser jag att första veckan i maj är en logistisk utmaning. Inte på något sätt att jag skulle vilja vara utan så som ledigheten första maj. Eller  deklarationsinlämningen, OK’s medlemsmöte eller Riksförbundets M Sveriges kongress. Det fascinerade är dock att allt lyckas landa i samma korta tidsspann.

När jag läste kulturgeografi så bar detta visa snarlikheter med teorin om agglomerationslära. Alltså att snarlika entiteter har en viss benägenhet att ansamlas i grupper. Inte heller jag är mindre smart än att jag inser att lagar som styr.  Olika organisationsformer kräver att stämmor och möten ska hållas en viss tid efter bokslut osv. Men borde inte räkenskapsåret kunna ha en annan brytpunkt än nyår. Möjligen förskjutet till augusti precis  som i näringslivet?

Mitt polycykliska bilintresse

Jag ska låta det vara osagt om det beror på bristande fantasi. Eller om det möjligen kanske kommer an på att det är lättare att titta bakåt än framåt. Resultatet är alltjämt dock det samma. På vårkanten så väcks intresset för att hitta en Londontaxi. Om sommaren när jag drömmen om en riktig GT-vagn för sensommarens kontinenten-kryssande. Om vintern.. osv

Återfallen gör det hela lite småtråkigt om jag ska vara ärlig. I dagarna så har London taxis varit på näthinnan och upptagit en hel del av min tid. Den största förleden med denna repetioner, är möjligen att det är påtagligt ekonomiskt. Böckerna i ämnet är redan inköpta. Kontaktnätet i klubb-Sverige  upparbetat. Möjligen blir det läge en liten revision av läget och ännu en koll på vad som finns reservdelsmässigt att jaga rätt på om nu rätt objekt skulle göra att undertecknad gör slag i saken…. Hittills har det varit lite tunt på köpimpulsfronten ska tilläggas. Eller ska jag säga, mest i det lilla. Här illustrerat av senaste årets förvärv;

Var tionde år gällde det…

Amerikanska General Motors har varit en viktig faktor allt sedan bilen började bli lite mer av allmänt gods. Här i Europa har de funnits fast representerade via märkes nå som Opel och Vauxhall. Över tid har andra märken kommit och gått. Till och med kära SAAB ingick i sfären från 1989 till slutet av 2008.

Tittar man på GM’s amerikanska ådra så tycks ambitionen att sälja i till Europa vakna med tio års intervall. Gärna då i slutet av respektive decennium. Slutet av ’70-talet, stor lansering av Chevrolet Citation och dess syskon. Citation var i mångt och mycket den perfekta kombon av två svenska bilar djupt rotade i folksjälen. Se den med blicken som en SaAb 900 men med v6, eller en framhjulsdriven Volvo 240?! Dock var detaljlösningarna något mer tillyxade och saknade viss finess. Utrustningsnivån var dock allt annat en basutrustad Volvo 244L. Tänk luftkonditionering, automat och V6:a

’80-talet – knapporgie i bilhallen

stod Corsica, Baretta och dess avläggare i bilhallarna. Ut ett svenskt perspektiv så var marknaden mogen och mer en och annan vagn snurrade runt i trafikbilden. Kanske var suget efter knappar att trycka på och v6 en orsak. Men även en och annan 4-cylindrig manuell Corsica hittade hit.

’90-talets – Oldsmobile Alero – en cheva i Europa?!

stora felräkning bestod av en namntrimmad Oldsmobile Alero, kvickt dubbad till Chevrolet. En vagn som samtida motorjournalister möjligen gillade för en stark motor och komfortabelt väguppförande. Men där utförandet i övrigt kändes sjaskigt och möjligen även förlegad i största allmänhet. Teknikens Värld sammanfattade det bestående intrycket med orden att det var fler frågor efter provkörningen än innan.

’00-talet – Daewoo blir Chevrolet

bestod mest av sviterna av GM’s egna stålbad och renodling så här gjorde bolagets asiatiska gren försök till inbryt med vagnar även dessa dubbade till Chevrolet. Just dessa satsningar på vagnar av mer europeisk/asiatisk karaktär föll inte i helt god jord internt. Opel/Vauxhall var i praktiken interna konkurrenter som såg sin marknad urholkas av mer prisattraktiva vagnar från inom koncernen.

’10-talets – Opel blir en del av — Chrysler?!

slut blev även slutet på GM’s tid som ägare till dess europeiska märken och fabriker. Fabrikaten Opel och Vauxhall som utgjort stommen i närvaron i Europa avknoppades till franska PSA(Peugeot/Citroën). Ett par år senare och lika många sammanslagningar så fann sig nu stolta Opel och Vauxhall under samma paraply som forna konkurrenten Chrysler. Och Fiat och Alfa. Bilvärlden är i konsolidering.

Vem vet kanske kommer GM åter till Europa. Den gången utan att behöva ta hänsyn till interna märkessyskon med allt vad det möjligen inneburit som hämsko i tidigare försök. Ska vi tippa på att det blir nån gång typ 2027-2028?:-)

Såhär i efterhand, så kan jag bara fascinerat konstatera hur GM ständigt lyckats med att leverera så pass ointressanta vagnar så att de i dig blivit något av en nisch. Får nog inse att jag måste lida av väldigt lättstimulerad smak. Ty, jag tror vart och ett av GM’s försök genererat minst en modell som jag spontant skulle kunna tänka mig att ha i en samling…. Och det i sig måste ju vara något av en bedrift.