Frukostklubben sammanträdde

Publicerad den

I arla morgonstund är trafiken gles, i synnerhet en söndagmorgon mitt i semestertider.

En av hållpunkterna för året var att frekventera ett av tidningen Klassikers event som anordnas lite varstans i mellan-Sverige numera. Under devisen Frukostklubben träffas man i ottan för att dricka kaffe och sparka däck. Det närmaste eventet är i Norrköping så i arla morgonstund så ringde klockan 04.48 för att stiga upp denna söndag morgon. Ankomst i Norrping kl 07.04.

Jag får nog tillstå att det här med träffar arrangerade av en märkesklubb som är tänkta att vara ”opolitiska” är en svår nöt att knäcka. Kärnan utgörs ju alltid av arrangerande förening och då blir det ju lite jävigt i min smak. Om jag skulle önska något så får gärna Träffpunkt X0-konceptet som Klassiker tidigare haft som sin devis göra en återkomst. Det är lite för eklektiskt för min del när en ZAZ från Lettland ska samsas med en flång ny 911 upplandat med diverse annat för att vara intressant. Men Roffe har nu varit med, om än bara för en stund.

dotting the i’s and crosses the t’s

Publicerad den

Att ett projekt må sa flera faser av olika typer av fröjdefulla moment det står ju klart. Vem minns inte första gången man lyckats starta upp något? Eller kanske första provkörningen efter den där efterlängtade eller välbehövliga fixen osv.

I mitt fall är jag nog lite mer av den där typen som gillar att fixa de där sista småsakerna för att kunna bocka av ett gott skick. lite som britterna skulle säga dot the i’s and cross the t’s. Alltså att verkligen se till att allt är som man tänkt/från fabrik/original eller vad man nu besitter för preferenser för just sitt projekt.

I mitt fall är jag svag för originalutförande, ja helst ned på den nivån att rätt typ av skruv ska vara på rätt plats. I fallet med Roffe så återstår det att göra lite service, inte för att motoroljan skulle snurrat allt för många varv i motorns cirkulation. Nej mer för att jag gärna slår i olja så jag i alla fall vet att den bytts, när det var och med vilken kvalisort och beskaffenhet bilen bjudits. Helst bör ju då även oljefiltret ersättas med helst ett originalfilter, men i brist av det kanske ett filter från någon erkänt etablerat och namngivet fabrikat.

För att inte trampa någon filterguru på tårna så säger jag som så att mina bilar får Mahle/Knecht medan hustruns Mann. Just i Roffes fall har jag råkat springa på lite originalfilter så här blir det fulla bockar på originalskicket.

Var sak har sin tid dock. Den gångna helgen fick Uncle Ben årets service med filterbyte för olja såväl luftfilter och kupe-dito. Dessutom bytte jag alla tändspolar och stift efter fjolårets haveri på en av spolarna.

 

Nygamla insikter från att skruva gamla nybilar…

Publicerad den

Inget är så trevligt son när saker sitter där dem ska, speciellt på bilar på från 1990-talets senare hälft och framåt.

Redan för typ två år sedan så kom jag till insikten om att nyare gammelbilar har en tendens att falla isär. Indirekt då för att någon tidigare part varit framme och skruvat och inte fått ihop allt som det var från början. Patienten Roffe är nog inte allt för sönderskruvad, men väl så har mycket lossnat för det vibrerat loss. Nu senast ett par udda plastclips som ska hålla fast luftstyrningen till kylaren.

Visst det kan tyckas som en skitsak och jag minns att äldre konstruktioner ofta hade bättre, mer återanvändningsbara fästelement. Nu tillhör väl Fordar från 1990-talets slut inte gräddan av konstruktionsmässiga högvattenmärken. Dock känns det viktigt för bilens fortsatta existens att jag lyckas få lite bättre fason på Roffe. Just nu står ju skicket och väger mellan skroten, en slit och släng-bil eller möjligen blivande samlarbil.

Få saker verkar vara dokumenterade som just vilka plastclips som hör till vad. I viss mån förståeligt när detaljerna ofta är så pass små att gjutmärkning med artikelnummer oftast bara är att glömma. Jakten på vilken variant som jag behöver går vidare. Jag har hittat en firma i England som kanske kan leverera. Jag har för säkerhets skull även kontaktat en stor tillverkare i Asien för att få en produktkatalog för framtiden. Kanske en ny spinn-off i sikte, kränga plastclips till bilar vore något?

Det mesta rår nog xxxxx för

Publicerad den

Våren övergick snabbt till försommar. Lika snabbt gick inte bilsökandet. Om maj möjligen präglades av en kvarhängande släng av LondonTaxi-sjuka. Så har symtombilden övergått i att mer handla om mindre bilrelaterat och mer trädgårds dito. Även detta år huserar ett antal förvirrade Gräsänder i villaträdgården.

Nu har väl inte allt trädgårdsanknytning, senast förra veckan så gjordes försök att införliva en Ford Escort av senare snitt. Jag vet inte om det är fel på mig eller fel på bilmärket för Ford har en väldig egenhet att inte vara en bil som funkar för mig. Summerat har ingen av Fordarna av europeiskt snitt fungerat för mig. Den nämnda behagade inte vilja starta trots upprepade försök.

 

Möjligen så har de två amerikanska fungerat bättre…

Nu sätter jag mina förhoppningar till att inspirationen ska landa i att jag hittar något annat spännande att förkovra sig inom… Framtiden får utvisa om min förhoppning infrias…

Ännu en Ford som inte gillar mig

Publicerad den

Som den som råkat följa mitt orerande över tid möjligen noterat – Fordar och jag är inte så kompatibla.

Det mest slående exemplet må vara saligt insomnade P(j)uck, den fullspecade Fiestan i härligt lila som dog redan på vägen hem från lärdomsstaden i öster. Ett förbisett faktum att olja kräves från min sida – till min ursäkt vill jag nog hävda att man hinner inte allt på den dryga timme jag ägt bilen.

Den andra var en urtvättad Mondeo i väloxiderad röd kulör. Här höll det mesta ihop men nerven av att sammanbrottet stod på tur var ständigt närvarande. Jaja en och annan fönsterhiss får man väl acceptera att de säger upp sig – lagom som regnet är i annalkande.

Om det möjligen är någon Ford som varit lätt kompatibel med mig i stort, med ryggen undantagen så är Flexitauren Rex det troliga exemplet. Här var det möjligen ledan och tristessen som var faktorn som fick bägaren att rinna över.

Den trötta men inte enda felande länken

Till listan får jag idag lägga en svart Escort. Såld under devisen i behov av nytt batteri. Sanningsenligt så ja batteriet var sopslut. men trots nytt sådant så snurrande motorn utan att tända. En halvtimme senare och jag kastade in handduken. Så av Forrrden bidde det intet.

 

Taxi-letandet bjuder på lektion i kvantfysik

Publicerad den

(Föga) förvånande nog erbjöd söndagens post om min jakt på ägaren till en London-taxi i förläningen på ännu en dimension. Lagom efter att jag postat texten så kom ett sms. Korrespondenten i fråga var hyresvärden till nämnda bils garageplats. Nämnde gentleman hade råkat ha vägarna förbi platsen och tagit en bild, ja mest som bevis för vagnens fortsatta existens. All heder till en sådan hyvens person som förstår en smått galen bilnörd.

I den efterföljande korrespondensen oss emellan meddelande samme sagesman. Ägaren är minsann på mark destinerad till att kallas Svea rike. Det kändes ögonbrynshöjande. Detta då jag i fredags hade en mejlkontakt med arbetsgivaren till nämnde fordonsägare som ville låta påskina att kontrahentens minsann fanns i ’tjänstgöringsland’ 7-800 mil bort.

Ja jag tror banne mig att det må vara dagens lektion i kvantfysik och läran om närvaro i flera dimensioner samtidigt.

uncle ben – nu dekorerad internationellt

Publicerad den

Internationellt Vagnmärke i nyare utförandet. Då med M i borstad vitmetall. NOS – ja fräscht ska det ju vara

Något trumpen Skoda-logo. ja det ligger på den där listan att ta tag i för framtiden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Få saker är väl så tillfredsställande som när man får ta fram ett NOS Internationellt vagnmärke och dekorera fronten på Uncle Ben. Ja det behöver ju inte vara just Uncle Ben. Endera bil där man får skruva fast NOS-grejor känns ju toppen.

I förvecklingarnas tidevarv

Publicerad den

Att saker kan bli mer än lovligt snurriga det kan jag tillstå. Följande lilla dråplighet, är under upplösning alltjämt, medan dessa rader författas. Rent av kanske ”kluten” aldrig kommer till att nystas upp?

Av hänsyn till alla involverade så kommer jag möjligen vara en smula snål med alla detaljer. Ambitionen är att i alla fall brodera så pass att konturerna finns av vad som hänt.

Vi börjar väl från början. Historien tar sitt avstamp i den där databasen jag sammanställde sommaren 2020. Jag skrev lite om dess innehåll i inlägget om de 15168 registerposterna jag vaskade fram. Ur denna skatt finns det en väldigt stor mängd amerikanska vagnar, en del intressantare än andra. Jag kan konstatera att listan är ganska spännande när man ska leta uppslag på vagnar utöver det vanliga.

För typ två veckor sedan så gjorde jag en nu sortering och blicken fångade en vagn i mängden. Denna gång en Londontaxi. Nu är ju London-taxis på intet sätt någon unikum här i Sverige i allmänhet eller i Storbritannien i synnerhet. Enligt vänner med bättre insyn i FX4-världen så säger man att det handlar om ca 25 bilar i varierande skick. Det som är en smula udda var att ingen i klubbvärlden verkar ha kännedom om just min upptäckt.

När ägaren inte finns i landet

När jag sedan försökte utröna vem som var ägare till bilen i fråga så blev det lite mer förvirrat. Personen har ingen adress i landet. I kombination med utebliven besiktning sedan mitten av 2010-talet kändes illavarslande. Många gånger har mitt sökande upphört i ägaren emigrerat och tagit med sina bilar men inte registrerat in dem i sitt nya hemland.

Turligt nog som hade dock denna ägare angivit kontaktuppgifterna till en person som fanns kvar i folkbokföringen. Nackdelen var möjligen att nämnde person var starkt upptagen så det blev inga svar på mina meddelanden och sms. Ja läget kändes låst. Vad skulle jag nu hitta på? En google-sökning på ägarens namn gav lite gammal bibliografisk info om med vad denne jobbat. En liten intervju i en intresseförenings medlemstidning gav lite mer kunskap om ägaren och dennes närstående.

Twitterfejden som kom av sig.

I artikeln framkom att ägaren har en släkting. Efter en massa sökningar så kan jag säga att denne har en ganska stor närvaro i sociala media ja man skulle nog säga att det rent av handlar om en medieprofil. Vad gör man då som Medel-Svenssonsk rookie utan riktig förankring i sociala medie-världen? Jo man testat att tagga den stackars släktingen i något medieinlägg i förhoppning om att få till en kontakt. Om det funkade – NÄ men jag kan säga att jag försökte om inte annat.

Åter till tangentbordet

Men ägaren kanske finns med på typ FB? Sagt och gjort. Alla personer med samma namn som ägaren, det finns en handfull, fick varsin liten hälsning via facebooks meddelandetjänst. Utfallet så här långt – noll svar. Ridå!

De små framstegens segrar

Lagom i detta så kom i alla fall ett mindre livstecken. Ägarens kontakt i landet hittade lite tid att ringa mig för att i alla fall ge lite underhandsinformation. Ägaren finns liksom bilen. Ägaren inte i landet utan mycket riktigt utlandsposterad men bilen kvar i Sverige. Bilen har rullat en smula under åren men inte besiktats. Så so far so good.

Operation ”vidarebefordra en hälsning”

Utifrån den där artikeln jag nämnde som fanns när jag sökte på ägarens namn så kunde jag dra ännu en lärdom om var denne möjligen jobbar. Mycket riktigt så råkade organisationen ha en viss närvaro på nätet och senast för två år sedan så meddelande dem via hemsidan att ägaren var i tjänst. Dessbättre så gick det bra att hitta en allmän e-post adress som jag passade på att göra en chansning på. Någon dag senare fick jag meddelande om att de sänt vidare min fråga om det var ok för dem att dela ut dennes kontaktuppgifter. Då jag själv nog tillhör den skara om är lite restriktiv. Så kom jag snart på att det möjligen skulle vara bättre att be dem sända vidare en hälsning och mina frågor som jag skulle vilja få svar på. Samtidigt fick jag chansen att brodera ut texten en smula och förhoppningsvis ge bättre bild om vem jag är och hur det kommer sig att jag hör av mig.

Ja här är vi – om nystanet någon gång kommer bli uppnystat ja det återstår att se.