Ibland får jag tillstå att även jag blir förvånad. Men mer om det lite senare.

Men jag tror det är enklare om vi backar bandet en smula och då rekapitulerar lite kända fakta. Lite av det praktiska, jag och hustrun huserar i ett mindre hyreshus i central Ö. Detta hyreshus har ett garage och det hyr vi. Till nämnda garage finns en garageuppfart på ca 9-9,5 meter. Dessa platser brukar vi se som mina. Hustrun har en annan plats i bättre anslutning till huset.

I de bästa av fall kan vi husera fyra bilar, tre utomhus och en fjärde i garaget. I praktiken så blir det väldigt mycket av biltetris. Varje rörelse på bilen i garaget kräver att minst två andra bilar ska placeras ute på gatan. Oftast blir det alla fyra som får flyttas runt eftersom jag inte vill ställa finbilen på gatan så då måste allt roteras.

Vårt bilbestånd just i skrivandets stund består då av Diesel-Doris, farsans gamla VW Passat med snart 40000 mil och ett ganska miserabelt skick. Hustruns Uncle Ben, en Skoda Octavia II med betydligt färre mil och ett allmänt bättre skick… Därtill finns patienter i form av Roffe och Ludovico. Roffe, Ford Escort, i prisklassen under en månadslön. Luvovico är väl sorgebarnet i dess betydligt dyrare prisklass. Därtill är det en vagn som inte riktigt jag kommer in på livet. Det ligger något avståndstagande i hela dess historia och uppsyn.

Även förra året var situationen snarlik, Då var patienterna DKW Jeepen Rikki-Tikki-Tavi och den ultrakorta Seat Arosan Jimmy. Minnesgoda läsare minns säkert att först Rikki och sedan även Jimmy fick respass under hösten.

Där har vi möjligen det lite udda, varför fick Jeepen Rikki, respass före Seaten? Och varför känner jag samma prio-ordning och Ludovico skulle garantera ryka innan Roffe?!

Det kan väl inte vara så Darvin tänkte? En halvgammal Escort borde rimligen få respass innan en tämligen unik lågmilad en-ägar Audi?!
En annan fråga, varför borde någon få respass alls? Bilarna är ju betalda och kostar inget direkt när dem bara står. Men tänker man tanken lite längre, om jag ändå kommer ändra fordonspaletten. Är inte risken att jag snart är tillbaka till samma känsla av tvivel och börjar avyttra nyförvärven? Ja menar DD och Uncle Ben utgör ju grundbemanningen.

Överdetektivinspektör Lispington råkade min Rover 75 Tourer ha kallats för om blott för en handfull timmar. Mycket snart efter inköpet visade den sitt sanna natur och identitet vilken visade sig vara Major Rost – ja han med rätt att söndra.

Nu bar det sig inte bättre än att nämnda vagn tämligen kort efter hemkomst blev förpassad till de sällare jaktmarkerna allt via Fordonsflyttens försorg. Mer om mitt korta ägande av en Rover 75 finns att läsa här.

Nu var det dock inte Roven det skulle handla om. Utan en lite mer filosofisk fråga; Är det OK att ändra och möjligen återanvända ett (projekt)namn på en bil?

Frågan ställdes på sin spets redan i förvaltandet av nämnda Rover. Principen när jag namnger mina projekt har varit att jag haft någon vision om utgångsmaterialet i fråga och tänkt att det passar väl in. Men minst lika viktigt  – kunna benämna vagnarna för närstående som kanske har lättare att skilja en Roffe från Röding eller Archie. Istället för att hålla ordning vilken av de 6-7 Audi 100 som passerat vår ägo jag pratar om eller så.

Ett par av mina tidigare exempel och hur namnet kom att bli
–Maronne var min bordeaux-röda Volvo 760 med ratten på ”fel” sida (maronne rödbrun på spanska?)
–Eugen min Volvo 145 Express dubbad till nämnda namn av förra ägaren som köpt den är Eugen hade namnsdag
-Vince, var hustruns svarta Volvo S40 Turbo vars första ägare hette något i den stilen osv
-Robin – vår SAAB 9-5 Griffin med RBN i regnumret
ja du förstår säkert principerna bakom.

Nu på senare tid fick DKW Mungan tillmälet Rikke-Tikke-Tavi dels för den trevliga tvåtaktssången och för att det är namnet på en Mungo i Kipplings djungelbok. Att det även finns en viss återkommande projekttyp har jag ju nu löst under temat ”Sommarplågan” där jag samlat en handfull snarlika case där jag vet att mitt engagemang kanske mer varit att skruva för stunden.

Men åter till Major Rost – som för en kort sejour också lystrat till ”Överdetektivinspektör Lispington”. Hur ska man göra i såna fall? Är/Var det rätt att byta namn? Och fråga två; Om det senare i tillvaron skulle uppdaga sig en mer lämpad vagn för nämnda namn – kan jag återanvända det hela?

Tankarna är många, svaren känns haltande. Frågan kanske ska omformas – är det någon som bryr sig eller något att fundera över alls? Det handlar kanske mest om vad jag kan leva med. Det lär ju inte vara många själar som någonsin lagt mina projekt på minnet. Än mindre reflekterat över vad namnet stått för hos vagnen i fråga.

Kanske ser den inte mycket för världen vid första anblicken. Men putsen på denna tidiga C2:a skvallrar om att det här är nog inte ägaren till en i raden av slit och släng-vagnar som förvaltar denna. En koll i besiktningshistoriken ger bilden som väl säger mer än tusen ord även den. En ägare sedan 2008 som då importerade nämnda bil från Belgien av alla ställen. Får jag tillstå att mystiken tätnar i takt med att nyfikenheten stiger…. Hur kom det sig att det blev från Belgien av alla platser? Och dessutom en ganska bas-utrustad variant av allt kul man nu skulle kunna valt? Nästan mest fascinerande; hur kommer det sig att vagnen  i fråga inte hunnit tillryggalägga strax under 2500 mil? varav knappt 850 på de senaste nio åren?