Blocket levererar en legend

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige


Det må vara ett synnerligen smalt ämne, men jag råkar stunden ha ett visst öga för registreringsnummer. Visst det bör ju tillhöra ett fordon som av någon anledning triggar mitt intresse i allmänhet. Sannolikheten att numret tillhörande en medelmåttigt utrustad Volvo v70 är väl lägre. Men råkar skyltkombinationen vara med i artikel om en udda fågel som försökts introducerats på svensk marknad, ja då finns risken.

Här för leden så råkade jag på bilen av en röd bil på blocket. Inget ovanligt med röda bilar till salu. Men objektet i fråga tillhörde väl en av ca 300 bilar som togs in i GM’s sedvanliga försök att återlansera Chevrolet i Europa. Idag återstår väl 250 av dem.


Det speciella må vara att just bilen i annonsen var den bil som tidningen Motor hade som testvagn 1999. Tanken har föresvävat mig att införskaffa nämnda vagn. Men utsikterna att försöka få hem en obesiktad och för mig okänd vagn via att köra ca 30 mil känns som en utmaning även för någon problemlösare som jag.

Men jag får erkänna, det är svårt att stänga dörren helt, det skulle ju vara väldigt roligt att ha den på plats när jag anordnar höstens medlemsmöte i M Sverige här i Örebro. Men jag är rädd att budgeten känns ansträngd och att jag skulle behöva pruta långt än mer än vad rim och reson möjligen tror vara möjligt. Ja helst ned till fyrsiffriga siffror för att verkligen säkra projektet….

 

Ursäkta röran – jag sorterar om!

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Om du råkar på något felmeddelande om att sidan du sökt möjligen inte finns att hitta ber jag om ursäkt.

Jag har valt att justera om lite i sorteringen. Ett och annat matnyttigt kopplat till ”sommarplågorna”. Tipset är att titta på sidan för inaktuella poster som du hittar här Gamla inaktuella sidor; bilar jag haft men inte längre har kvar

 

Bäst före, när då?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Att undertecknad stundom besitter en oförvitlig förmåga att kontakta stackars bilägare om deras vagnar. Det torde vara ställt bortom tvivel för den som råkat följa den här bloggen. Otaliga har breven blivit som sänts till höger och vänster.

En del, till bilar jag endast fått kännedom om dess blotta existens via registersökningar. Andra, vagnar som setts i trafikvimlet stundom på rull, stundom på någon uppfart. Just dem som setts i trafiken har varit fall där det varit ganska lätt att sända hälsningen. Ofta formulerade i stil med, jag råkade på din bil härom veckan i stadsdelen osv.

De andra, registerfynden kräver lite mer förklaring och kanske bakgrund om undertecknad. Jag kan tänka mig att en och annan ägare av en gammal uddavagn hoppar till när en vilt främmande hör av sig. Speciellt om det där objektet råkar står längst in i något uthus eller loge. –Han kanske rent av har smugit runt i buskaget, hör jag skrämda tankar gnaga. Ja bättre förklara en gång för mycket och hoppas på turen att det är en glad entusiast.

Men hur gör man med de där vagnarna som jag råkade se i trafik för 7-8 år sedan. Där ägaren rent av råkar bo på så sätt att någon närstående kan känna till mig via närståendes närstående? Är det OK att skicka en fråga om vad det blev av vagnen som man inte sett på år och dag? Eller borde man, göra som i en linjeorganisation? Väcka frågan med sin närstående som får tala med sin närstående som i sin tur pratar med den bekant vars närstående vet mer eftersom bilen ägs av ytterligare någon närstående? Eller har man rent av försuttit chansen? Har det passerat för lång tid sedan bäst för att fråga och fårgan borde kommit tidigare inpå?

Ja en vacker dag kanske jag kan avslöja vilken väg jag valde. Men för stunden så gäller det väl mest att komma till skott och få ett svar. Bilar blir ju sällan bättre av att vila sig i form i fuktiga garage. Linje eller stabsvägen? det är frågan

Ja gäsingen i den lilla rutan

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Här för leden kom det där samtalet som jag mången gång tänkt på. Något i stil med att det har blivit dags att låta bilen byta ägare. Kanske av personliga själ. Eller som i det här fallet, på grund av att garaget bilen står i ska renoveras och alla kommer behöva parkera ute på stan.

Nåväl det tog en dag så stod jag där. På den plats som inte bara var det där imaginära garaget man lätt projicerar på näthinnan. Vagnen, samma härliga vagn jag sprang på vintern 2021, i den där udda färgen som där i slaskvinter-ljuset var obestämbar. Nu i garagets fluoriserande lysrörsljus lite mer åt antilop-beige.

Habegäret stort. Där och då likaså platsbristen på min uppfart. En överenskommelse om att få återkomma dagen därpå. När väl det var dags för besked, ny hälsning från ägarinnan, vagnen såld till släkting. Tung utandning från min sida, mer av lättnadens suck än frustration. Ännu en vagn som på pappret är roligare än i verkligheten speciellt när sporten parkerings-tetris ska utövas.

Om våndan av att börja dö-städa…

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Att dö-städa tycks ha varit på tapeten de senaste åren. Nu hoppas och tror jag inte att det där terminala tillståndet är fullt så nära förestående för egen del. Men jag tror det kan vara bra att göra avstamp då och då och kritiskt fundera på vad som bör få ta plats i garagets regal.

Å andra sidan, så det är inte första gången jag jag fastnat i denna loop av ambition att rensa ut. Här bör jag rimligen problematisera ett sånt här projekt. Det är lätt att med viss efterklokhet kontemplera över exakt vad som fick stryka på foten och vad som fick platsen i dess ställe.

Sommarens beslut

Så som denna sommar så har en Faltkajak från forna DDR lämnat sin hyllplats. En unik trälår från Vin & Sprit. Ett knippe Kockums emalj handfat osv. Därtill ett flång nytt Höganäskrus som nån gång begåvades mina päron under deras yrkesverksamma år. Frågan man bör ställa sig är väl till förmån för vad? Här känns prioriteringen möjligen skev och haltande, hittills en Knallert och 8 burkar Bromsrengöring….?!

från hittegods till logistiska utmaningar

Råkar man kasta blicken än längre tillbaka blir insikterna pinsamt triviala, ja nära på med viss skämsfaktor. Hur trevliga och välvårdade möbler fått ge plats åt helt andra tre gamla cyklar som monterats ned i molekyler. Ty vad gör man om man under ett år lyckas hitta och sedermera få 3-4 samtida Crescent City Bikes från hittegodset? Att ha dem stå i varierande grader av förfall och tillkortakommanden i cykelskjulet? Nej nedmontering och optimering av vad som sparades kändes rätt där och då. Med nämnda blick i backspegeln och tillika insikten att nämnda samling reservdelar alltjämt utgör ett hinder i städandet av garaget? Just det med att det utgör en utmaning i färdigställandet av ordningen i garaget, det är väl svaret på frågan?

Än värre, vad är allt annat på hyllorna?

Här känns det som logiken spretar. Speciellt när jag betänker att jag nu låter minst 3 hyllmeter med tidskriftssamlare i plast husera på en av hyllorna. Två uppsättningar av den eminenta norska uppfinningen slirskyddet Knipetak, båda med den udda förvaringsväskan av hockeytrunks modell. En uppsättning amerikanska varningstrianglar godkända för bruk exempelvis i specifika delstater(?!). I det här fallet säger delstaternas reglemente att det ska vara 3 trianglar i varje fordon. Följdriktigt så är det tre sånna i en plastbox. Jag vill minnas att den kom med den ambivalente Nissan Pulsar jag ägde för typ tio år sedan. Varför den ju fått given plats i hyllsystemet känns som en tveksam prioritering kontra annat som fått respass.

Slutsnackat i den lilla verkstaden

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Semestern är inne på den femte veckan och det är dags att inse att denna sommar inte blev mer än så här. Inse är en del, det är kanske än viktigare att acceptera att det var det här det fanns plats och tid för.

Summerat så blev det en sommar präglad av Londontaxi. En mycket trevlig visit i Växjö gav massor av input och feedback. Ja dessa rullande brittiska stilelement har en enorm närvaro och även proportioner som förvränger hela illusionen av vagnen i fråga. Så hög och inte allt för bred ger illusionen av att det är en väldigt lång bil. Vi tog till och med fram måttbandet för att säkerställa om den verkligen bara är typ 4,5 meter lång.

Hittills har de inte blivit någon egen bil i garageformat, men väl ytterligare tre i bokhyllan. Som substitut ett alternativ, dock inte fullt så begeistrande som en vagn i fullskala.

Att den lilla verkstaden i form av garaget numera mest utgör ett förvaringsutrymme med plats för väldigt lite ”verkstad” står smärtsamt klart för mig. Alla tillfällen när bil-tetris är påbjudet är smärtsamma indikatorer på att det skulle behöva bli lite ny ordning på saker och ting. Så det är väl läge att gå från tanke till handling. Eller ska jag säga storstädning?!

Om allt håller så lär det bli en och annan tur till sopstationen de kommande dagarna. På återhörande!

Vad är en acceptabel förlust?

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Om jag för 15 år sedan inte gjorde vinst på varje vagn jag sålde så var jag bestört. Visst åkdon som varit med ett eller rent av ett par år må ha varit ursäktade. Men alla dessa vagnar som omsattes med någon månads vistelse i min vård. Ja de skulle ge vinst och därmed basta.

Sedan, ja där någonstans runt inköpet av den lågmilade och lågmälde Sixten. En Opel Rekord med 3950 mil på mätaren, kom hjärtat med i bilden. Från att ha sett bilar som ett sätt att ha sysselsättning utan att det kostade något så skulle det nu finnas ett syfte. Och syftet antar stundom olika former, Att rädda, Att få synas i, Att den vore kul att dyka upp på träff, ja den vore bra att ha. ja kort sagt allt annat än att krasst se att det finns en ekonomisk sida.

Där har jag nog varit nu i snart 6-7 år. Vagnmaterialet har ju då blivit lite annorlunda. Här ett axplock utan inbördes ordning
-LandRover Freelander – som aldrig kom hem i ett styck, skamtaxi redan vid avhämtning. Direktförlust på 8 000:-
-Fiat Seicento – den som aldrig fick köras för då passerade den ju 1000-mil…. Marginell vinst, +1 500:-
-DKW Munga – ja kort sagt, man ska inte störa människor i livets slutskede och känna sig tvingad att slutföra köpet, förlust 12 000:-
-Audi 80 2.0 E Automat – handla inte lågmäldare av grannar som du vill kunna se i ögonen, prisbilen blir lätt skev. När väl den ska säljas lär det blir stor förlust…. Realistiskt 15 000:- säger känslan mig.
-Rover 75 Touring – bara för man sett bilen under lång tid blir den inte mindre rostig oavsett hur fin den sett ut för 5 år sedan, förlust 3 500:-
-Ford Fiesta 1.25 Ghia – här får jag ta ansvaret och säga, kolla vätskorna innan du köper en bil. Det bör finnas olja i motorn, förlust 6 500:-

Vän av ordning skulle kanske fråga sig om varför tre vagnar inte är med i listan, Seaten Jimmy, Mercedes kombin och en röd Ford Mondeo. Svaret är den att Seaten fick jag tillbaka från dottern, som byttes mot mercan som slutligen havererade i Västergötland. Och Mondeon köptes som ett utbildningsobjekt – kan jag lära mig polera lack. Så dessa var redan medvetna förlustobjekt från början.
Kvar finns patienten Roffe – här kan jag säkert göra ett nollresultat med lite tur. Sälja den avställd för 8 eller påställd för 9,5 och då är det +-0.

Men där någonstans är det väl där skon klämmer. När väl engagemanget finns som orsak till att förvärva jag då är i alla fall jag torsk. Då handlar det inte längre om realism och reson när pris ska sättas. Då verkar förnuftet ta semester.

Survival of the fittest

Publicerad denFörfattareVagnparksansvarige

Ibland får jag tillstå att även jag blir förvånad. Men mer om det lite senare.

Men jag tror det är enklare om vi backar bandet en smula och då rekapitulerar lite kända fakta. Lite av det praktiska, jag och hustrun huserar i ett mindre hyreshus i central Ö. Detta hyreshus har ett garage och det hyr vi. Till nämnda garage finns en garageuppfart på ca 9-9,5 meter. Dessa platser brukar vi se som mina. Hustrun har en annan plats i bättre anslutning till huset.

I de bästa av fall kan vi husera fyra bilar, tre utomhus och en fjärde i garaget. I praktiken så blir det väldigt mycket av biltetris. Varje rörelse på bilen i garaget kräver att minst två andra bilar ska placeras ute på gatan. Oftast blir det alla fyra som får flyttas runt eftersom jag inte vill ställa finbilen på gatan så då måste allt roteras.

Vårt bilbestånd just i skrivandets stund består då av Diesel-Doris, farsans gamla VW Passat med snart 40000 mil och ett ganska miserabelt skick. Hustruns Uncle Ben, en Skoda Octavia II med betydligt färre mil och ett allmänt bättre skick… Därtill finns patienter i form av Roffe och Ludovico. Roffe, Ford Escort, i prisklassen under en månadslön. Luvovico är väl sorgebarnet i dess betydligt dyrare prisklass. Därtill är det en vagn som inte riktigt jag kommer in på livet. Det ligger något avståndstagande i hela dess historia och uppsyn.

Även förra året var situationen snarlik, Då var patienterna DKW Jeepen Rikki-Tikki-Tavi och den ultrakorta Seat Arosan Jimmy. Minnesgoda läsare minns säkert att först Rikki och sedan även Jimmy fick respass under hösten.

Där har vi möjligen det lite udda, varför fick Jeepen Rikki, respass före Seaten? Och varför känner jag samma prio-ordning och Ludovico skulle garantera ryka innan Roffe?!

Det kan väl inte vara så Darvin tänkte? En halvgammal Escort borde rimligen få respass innan en tämligen unik lågmilad en-ägar Audi?!
En annan fråga, varför borde någon få respass alls? Bilarna är ju betalda och kostar inget direkt när dem bara står. Men tänker man tanken lite längre, om jag ändå kommer ändra fordonspaletten. Är inte risken att jag snart är tillbaka till samma känsla av tvivel och börjar avyttra nyförvärven? Ja menar DD och Uncle Ben utgör ju grundbemanningen.