Den som följt mitt orerande på denna blogg vet att jag ibland kommit fram till att drivet bakom att byta bil inte alltid drivs av behovet. Nej stundom så är det just det där detektivarbetet med att leta delar och kunskap om hur man borde lösa vissa kända eller möjligen okända tillkortakommanden hos ett visst objekt.

På samma sätt så får jag tillstå att det hänt att jag ryckts med i processen och ibland köpt hem delar redan innan förvärvet varit ett faktum. Mer famösa av sådana felkalkyleringar från min sida omfattar en Pontiac kallad akvariet. Det händer regelbundet att jag funderar på vad bromsklotsarna fram och bak till nämnda vagn ska komma att hitta någon bil att monteras på. Till mitt försvar vill jag dock tillföra att dem kom med i samband med att en del annat skulle köpas hem från USA och fraktkostnaden var opåverkad, Ergo, släng med bromsdetaljer för några hundralappar och spara frakten.

Jag har dock lite att erkänna kopplat till mer aktuella händelser, ja faktiskt så sent som idag….

Får jag presentera mothållet till kopplingsarmen på sena Londontaxis, ja dem ur serierna FX4R och FX4S, ja då med bensin motor och manuell växelllåda….. Nu återstår väl mest att hitta resten av bitarna som jag tror skulle behövas för att väcka mitt fantasiobjekt till liv.

Frågan kan ju te sig lite udda, men handen på hjärtat. Om något varit tveksamt fixat men ändå fungerat, är det då läge att göra om och göra rätt?

Min fundering kommer sig av patienten på uppfarten – då i form av familjens slitna släpkärra som kommer fylla trettio om något år eller två. Nämnda kärra har haft samma förvaltare i i alla fall 25 av de 28-29 höstar som väl ligger på kärrans samvete. Visst, över tid förstår jag att det är lätt att gena för att hålla något på rull.

Men när jag nu volonterat till uppgiften att fixa lite besiktningsanmärkningar och noterar en rad saker som kommer försvåra mitt felavhjälpande, kan och bör jag fixa dessa?

Ska jag fixa bromsstocksjusteringen till så som den var från fabrik, eller ska jag taska ihop det hela – igen? Risken är då överhängande att vajrarna inte fått behövliga slack. Sedan hur gör jag med det där hjullagret som är sopslut men som besiktningen lyckats undgå att notera – när det mitt problem?

Frågorna många, Tidsåtgången blev rejält mycket större. Samvetet inte nämnvärt rymligare… Så, ja det är alltid tid att göra rätt, speciellt om säkerheten blir bättre.

Hösten är en ständig källa till impulser som får i alla fall mig utvärdera saker.

Vare sig det må vara om vädret kommer slå om och riktig kylig höst kommer bli ett faktum. Om bilinnehavet kommer överleva ännu en vända i saltlake, borde utemöblerna stå kvar framme, det är ju trots allt 13 grader varmt idag? Ja tvivlen äro många.

Än mer tvivlande blir i alla fall jag när inbetalningskorten för kommande säsongs olika medlemskap ska förnyas. Är det vettigt att vara med i en märkesklubb när jag inte har någon sådan bil? Är verkligen tanken på att tillhöra det inbitna skrået kopplat till märket, eller bilarna i sig som lockar?

Lägger man sedan till att tidningsprenumerationerna likaledes förfaller till betalning lagom till årsskiftet. ja då är paletten av fundering snart fullklottrad.

Jo jag är inbiten Print-vän eller Print-nörd det går inte att bortse från. Och visst, jag gillar tanken om att OK Förlaget och dess publikationer utgör någon form av underdog mot resten av branschen. Primärt då mot Egmont och Bonniers stora produktkataloger.

Men är det verkligen värt att lägga dessa 6-700 per titel bara för att. Vi Bilägare är nog svårare att släppa. I alla fall med tanke på att jag har så många i min samling. Men hur länge kommer entusiaster som jag ha råd.  Att då ha intresset av att subventionera det oundvikliga förfallet av Print som media? Att förlagshusen gör allt för att kunna hitta nya Specialutgåvor/one-offs det är klart. För vilken märkes-vän med självaktning kan säga nej till specialnumret om sitt hjärtebarn? men den där stapelutgåvorna, the bread and butter?

Ja frågan ställs säkert på sin spets ju närmare förfallodag som respektive räkning kommer. Dagsformen säger att minst en tidning inte kommer få förnyat förtroende. Likaledes försvinner säkert ett märkesmedlemskap där till.

jag tror intresset för mitt orerande med koppling till att förvara tidningar må vara snudd på obefintligt. Men hur som det finns mer att läsa här: https://www.niskakoski.net/tidningssamlandet-en-samlingssida/staende-eller-liggande-smaken-ar-som-baken/

Jag får erkänna, jag har ingen som helst aning om hur det kom sig att den blå plastmappen med ett antal omsorgsfullt stencilerade papper hamnat i mitt arkiv. Skulle jag rekapitulera och chansa på i vilket av alla tidningspartier det kom med så skulle min slant sättas på ett parti Vi Bilägare från en herr Charles i Skillingaryd.

Nåväl, jag rensade en smula i högen av udda saker som liksom inte passar in i samlingen och där var den.  Det ska tillstås, det var nära att hela härligheten landade i återvinningen – mappen i brännbart och pappren i tidningsreturen.

Men nyfikenhet fick mig att slänga ett getöga och lite förstrött bläddrade jag mellan sidorna. Just saker som omfattar tidningarna Motor och Vi Bilägare är alltid av intresse, Därtill om Motormännen och KAK slängs med på ett hörn. Ja då har vi en mix som i alla fall triggar mitt intresse.

Ganska snart broderades historien om Herr P som köpt en ny bil av den nya modellen Volkswagen Passat Variant anno 1975. Redan ganska snart lär det ha stött på mankemang, ty i ett av dokumenten in brevväxlingen mellan Herr P och Svenska Volkswagen så refereras till en fråga sänd till kvällstidningen Expressens Rådbyrå den 26 juli 1976.

Sedan följer en lång och för bilägaren tröstlös och säkert frustrerande kamp mot den stora importören. Brevväxlingen kommer att pågå i tre år till och då 1979 är det ännu ett brev till Allmänna reklamationsnämnden som står som mottagare.

Att döma av övrig skriftväxling så tycks bilägaren sökt stöd hos såväl Motormännen som KAK’s tekniska och juridiska expertis. Av övrigt material och i viss mån skriftväxling att döma verkar det inte som om Herr P känt att ha fått det gehör han hoppats på. Kanske i någon form av att söka eget stöd så finns här ett antal andra pressklipp kopplade till verkstädernas dåliga jobb, Motormännens egna tillkortakommanden och allmänt sådant som kanske gett stöd till uppfattningen om att det fanns en större agenda mot att herr P skulle få rätt. Tråkigt för honom alldeles säkert, jag kan inte annat än känna medlidande för dennes kamp och ambition att få rätt. Än tråkigare är väl såhär med möjligheten att kunna skåda i backspegeln. att han inte accepterade det initiala budet att få köpet hävt.

Intressant är också att ta med sig ifrån klippsamlingen bilden av Riksförbundet Motormännen vars renommé verkligen tycks ha fått en törn. Inte kopplat till Herr P och deras ställningstaganden i det fallet utan de inre stridigheter som verkat prägla 1970-talets senare hälft. Där förbundsordförande lägger publiceringsförbud på en medlemsundersökning kopplad till nybilskvalitén 1977, där en enskild journalist hoppar av på grund av påtryckningar från en tillbehörstillverkare vars produkt fått kritik och en landshövding som verkar varit i beroendeställning gentemot branschen i övrigt.

Om sensmoralen ska vara någon så må den vara att det är inte alltid enkelt att hamna i konflikt om något man köpt. Där och då, för snart 50 år sedan så satte man sitt hopp till offentliga instanser, idag skulle nog att väcka opinion i sociala media vara vägen mången valt. Och tänk, vem dokumenterar idag alla Twitter-fejder och Facebook-battles som som utspelar sig idag för att kunna beskådas om 50 år?

Jag erkänner, mitten av 1990-talets udda färgklickar triggar stort ha-begär hos undertecknad. Men tänk va svårt det ska vara att få kontakt med säljarna nu för tiden. tacka vet jag när telefonnummer fanns i annonserna!