Lördag kväll;

Ännu en dag lagd till handlingarna, inga direkta framsteg kunde summerade han för sig själv. Att han skulle ha lagt bilen på hyllan, ja det var nog lite prematurt tänkt insåg han när han satt ännu en afton utan att direkt veta utkomsten av projektet.

Om något bestod i alla fall tanken på att ha missat det faktum att han möjligen inte var den enda intressenten som skulle kunna vilja vara med och ta över förvaltarskapet. Det sting av bitterhet som präglat gårdagskvällen sved inte riktigt lika mycket. Kanske beroende på att det fanns ännu en bil på lut, denna än mer udda än objektet som skulle beskådas på måndagen. Ja skulle man vara korrekt så skulle ett försök att titta även på den göras samma dag. Men det var ju bäst att tala tyst om. Men som någon klok människa sammanfattat det hela – bättre att titta när man är i trakten än att åka ytterligare ett varv österöver.

Men på det hela taget, ja magkänslan sa att det fanns en överhängande risk att även detta objekt skulle gå honom förbi. Samtidigt funderade han lite kring varför det skulle kunna bli så. Eller snarare varför var hans förförståelse att det skulle kunna bli just så.

Han tänkte, och tänkte. Var det möjligen den ekonomiska aspekten? Jo visst, det gick inte att undgå att så länge man inte pratat siffror, ja då var de svårt att veta ”hur långt ett snöre” verkligen var. Eller var det exemplaret – ytterst svårt att säga, på tvivelkontot fanns förstås att det var en modell på vagn som inte var den mest attraktiva i alla fall inte i vår spekulants utgångspunkt.

Nej han hyste en större lockelse till modellerna med de svarta otympliga stötfångarna, ja på det hela taget ju yngre desto bättre, på så sätt sett. Strikt teoretiskt så var metallvarianten som vardagstal kallat Kromat, eller rostfritt som det väl mer sannolikt var, var ju mer à la mode i alla fall i samlarkretsar sett. Sen var det ju det här med växellådan, en trött automat kopplad till en minst lika trött bensinmotor, ja det var som att sparka på två döda hästar i alla fall på pappret sett.

Ja oavsett, den här aftonen skulle svaret på den här historieskrivningen bli alla alltjämt skyldig. Men av magkänslan att döma så var det solklart läge att lägga energin annorstädes. Men att lägga fokus på vad eller inte, så här en lördagsafton med två dagar till att någon skulle gå av stapeln, det var verkligen att chansa vilt, det kände även vår spekulant. Nej bättre att streama någon brittisk deckare – vädret verkade ju alla fall svalare på TV än utanför fönstret tänkte han medan han slängde ett getöga på termometern på bordet 28 grader kl 21 på kvällen… det är väl barockt om något?

Fredag kväll;

Säljaren hörde av sig på sms – kort och kärvt, ”när kan du vara på plats?”. svaret, ”kalendern rensad men efter 9 är smidigare” svarade spekulanten. Men det var i den korta följande repliken som gav huvudbry, kontentan var att det skulle komma ännu en intressent som skulle ansluta. Bara den där extra parametern och faktor Z sådde ett frö av tvivel. Just det där måttet av tvivel var nog för att få vår berättare på tankar som inte involverade just bilen som var planerad att beskådas om sådär 66(?) timmar. En rysning i sinnet fortplantade sig ned för ryggen? Skulle nu projektet omkullkastas sånär som på en teknikalitet och konkurrens från annan. Ja frågor som inte kunde besvaras än på ett par tre dagar….

Det var inte utan att beskedet om att fler potentiella köpare skulle ansluta på måndagens visning lade sordin på midsommaraftonsstämningen.

Ja, skulle man vara mer öppenhjärtig och frank så var det lite som så att det hela redan fått honom att kasta in handduken och börjat lyfta blicken mot andra objekt. På ett mer personligt plan så fanns en växande frustration över att ha ägnat timmar av att letat och byggt relation med säljaren. -Ja till vadå, bara för att någon annan ska segla in på räkmacka och dra nytta av allt som gjorts för att kratta manegen, tänkte han.

Ja det var helt klart i moll aftonen hade landat summerade han när att satt där och plitade ned status och tankar.

Redan på torsdag kväll började packandet. Han visste inte om det kom sig av rastlöshet eller om det berodde på någon latent anspänning. Hans hustru, som vid det här laget, alltså 17 år och inköpandet av 51 bilar senare, visste med ens att något var i görningen.

Med hennes unika insikter, som bara en närstående till någon som lider av tvättäkta automani, fanns inte en gnutta av tvivel. Ännu ett bilköpsprojekt var på väg att få sin upplösning. Om det sedan skulle utmynna att en vagn verkligen landade på uppfarten eller inte, ja det var något som endast framtiden skulle kunna utvisa.

Just där och då, denna torsdag innan midsommarhelgen, fanns mer en viljeriktning än just en fastslagen planering klar likt korvspad. Klart var att ägaren till vagnen hört av sig i början av veckan för att sondera om det fanns en lämplig tidpunkt.

Att just ägaren troligt skulle höra av sig hade stått rimligt klart. Om detta hade parten som råkade upplåta garaget där nämnda vagn nu stått skvallrat om. Exakt hur länge vagnen huserat just där ja det fanns det olika bud om, lite beroende på vem man frågat. Åtta, tio eller rent av tjugo år?

Ungefär lika korvspadsklart var vem som egentligen initierat detta sammanträffande de tre parterna emellan.

Hyresvärden hade indirekt ställt på bilägaren att komma med plan. Spekulanten hade jagat rätt på bilägaren när denne varit utlandsposterad under fjolåret för att uttrycka sin fascination för bilmodellen i allmänhet och efter att fått höra bilens historik, objektet i synnerhet. Att spekulanten som i ett led i efterforskningarna om bilen lyckat nosa upp hyresvärden gav den ny dimension. Ja något som liknande ett triangeldrama rent av.

Bilägaren hade, om nu vår spekulant tolkat allt rätt, kommit till insikt om att det var läge att konsolidera vagnparken. Ja här någonstans tar denna historieskrivning avstamp.