Det var med en stor kopp av något beskt som eftersmak veckan förflöt efter besöket i Uppsala och titten på den LondonTaxi som gäckat mig i snart 14 månader. Se T Minus

Klart är att;
-bara för att samma ägare haft något länge så innebär det inte att det att denne omhuldade vårdat det hela med något engagemang.

-Rost kommer alltid som ett brev på posten i Vinyltak

-Kartlägg gärna de ekonomiska faktorerna innan man lägger en heldag bara för att sondera terrängen.

-Bara för objektet i fråga har en spännande historia så behöver inte det ha smittat av sig på objektet och nu lysa igenom när man väl får titta på nämnda vagn.

-Skilj på ägare och vagn, bara för den ena har vissa fördelar behöver inte det automatiskt innebära att den andra fått detta.

-Lita på magkänslan, det finns inga gratisluncher.

Ja ska jag vara riktigt rättfram så är det inte utan att jag ännu en gång börjar känna att det här med LondonTaxi det är nog inget för mig att satsa på. Möjligen kommer meningen här innan få till historien som #famouslastwords

Om nu gårdagen varit svårplanerad, så hade efterspelet varit minst lika oformligt

Ja in i det sista hade kurvbollarna formligen kastats mot honom . Allt från kontraorder om var de skulle mötas, Garageinnehavarens snabbt uppkomna förhinder, för att inte tala om att den aviserade motkandidaten till att få bli nästa vårdare till nämnda vagn, visade sig vara inte en utan två gentlemän som anlände i en en Porsche SUV av senaste snitt.

Nej dagen hade verkligen bjudit på uppslag av de mer oförutsebara slagen.Bilen då hörs någon fråga. Jodå en 40 år gammal bil där ganska mycket fått sjangsera. Strukturellt frisk så när som på att taket påvisade stora rostskador under det famösa/infama och fruktade vinyltaket.

Den möjligt största behållningen var att åkdonet för dagen, den 20 år gammal Citroen C3 i prisklassen 2500 kr dubbad till Trikålåren som hade påvisat enorm potential och tillförlitlighet.

Nej av den här taxiaffären bidde det intet, skrockade han för sig själv och lade block och penna åt sidan.

Av gårdagskvällens sena smskommunikation med säljaren hade han blivit dels säkrare dels än mer osäker på vad som verkligen gällde.

Nu var planen inte längre att mötas vid bilen, utan i central lärdomsstaden, på ett av alla dessa namnkunniga lunchställen mitt i smeten. Eftersom vår spekulant mycket väl visste var bilen huserade så var lunchrestaurangen ett sidospår milsvida från bilens uppställnignsplats. Så på så sett var läget än mer oklart än innan. På klarhetskontot fanns i alla fall en tidpunkt och en plats för att sammanstråla.

Nej det var onekligen en vindlande dans som utspelade sig framför hans ögon.  Samtidigt kunde han lite begeistrat tänka att det var upp till säljaren att sätta agendan. Det var väl inte var dag man funderade på att överlåta en bil som köpts 39 år tidigare och som följt med till två kontinenter och minst tre länder? Med ens slogs den potentielle köparen av en annan, ack så mycket större tvivelaktig tanke – tänk om det inte var med just honom som detta ”kromande och krumbuktade” planerats. Den rivaliserade köparen från stockholm kanske hade initierat det hela?

All denna tveksamhet och omständlighet skulle få sin upplösning, ja bara om sådär en 5-6 timmar – förhoppningsvis.

Med termometern på stadiga 31 grader var eftermiddagens värme en faktor att antingen hata eller älska. I den diminutiva bilen fanns en liten enkel termometer vars skala slutade vi 50 grader. Nålen pekade en god bit bortanför där skalan tog slut. Om gårdagen kantats av en väl etablerad aversion och tvivel så hade söndagen hållit känslan vid liv. Inget visste han om när på måndagen det skulle kunna bli av att titta på bilen.

Ja skulle man vara rätt så krass, det fanns inget som direkt talade för att det skulle bli av. Senaste kontakten hade ju varit i fredags och där hade mest säljaren sonderat när det skulle passa. Inget besked om hur denne planerade eller för den delen alls vad planen skulle kunna tänkas vara.

Inte heller fanns det någon indikation om vad priset skulle vara. Han tänkte; – Här har jag försökt att få respons i över 14 månader och så verkar det hela vara mest som ett stoft alltsammans. En kastvind från sidan och allt kan förgås i ett nafs. Han smakade på tanken, visst den var bitter, men samtidigt för ett par år sedan hade han gjort upp att köpa en annan bil, osett som dessutom stod 55 mil hemifrån. Eller osett och osett, han hade några bilder från en gammal annons från 6-7 år sedan. När tanken han att mala klart i den lite köttigt värmemosiga hjärnan så kunde man ju ta fasta på det goda. Han behövde ju inte gå vidare och ta över förvaltarskapet om det nu inte skulle kännas rätt. Men hade man en viss fallenhet för kontrollbehov ja då skavde väl det av just den anledningen, att inte ha full koll.

Nej så hade det inte varit två år tidigare. Ett mail på vinst eller förlust från vår spekulant hade landat i mailkorgen hos en synnerligen sjukdomsprövad innehavare av en uddavagn. Så här i efterhand kunde man ana att det i någon mån varit en skänk för säljaren som under lite egen förvaltning kunde få välja var bilarna i sin samling skulle få landa. Samtidigt hade det gjort så pass ont att backa ur att gå vidare för spekulanten. Blotta insikten att säljaren fått begära permission från hospis för att ta sig hem några timmar, kanske för sista gången i livet för att rodda med en bilförsäljning. Ja då tar man skeden i vacker hand och gör affär.

En kort konversation med garagets hyresvärd, nej inget besked fanns. – Hade möjligen spekulanten någon mer info? Svaret – inte ett ljud sedan i fredags.

Det var dags att bryta upp för att förbereda veckan som komma skulle. alla praktiska bestyr som behöver fixas inför en ny arbetsvecka oavsett om det nu skulle bli en tur till lärdomsstaden i öster i arla morgonstund.

Nej känslan av att inte veta kändes enerverande – att det borde bli en tur det hade han på känn, men om det skulle bli till lärdomsstaden eller möjligen huvudstaden? Ja därom kunde de tvistas, på den sistnämnda orten fanns något helt annat – om än mer udda med tre hjul och ratt?

Lördag kväll;

Ännu en dag lagd till handlingarna, inga direkta framsteg kunde summerade han för sig själv. Att han skulle ha lagt bilen på hyllan, ja det var nog lite prematurt tänkt insåg han när han satt ännu en afton utan att direkt veta utkomsten av projektet.

Om något bestod i alla fall tanken på att ha missat det faktum att han möjligen inte var den enda intressenten som skulle kunna vilja vara med och ta över förvaltarskapet. Det sting av bitterhet som präglat gårdagskvällen sved inte riktigt lika mycket. Kanske beroende på att det fanns ännu en bil på lut, denna än mer udda än objektet som skulle beskådas på måndagen. Ja skulle man vara korrekt så skulle ett försök att titta även på den göras samma dag. Men det var ju bäst att tala tyst om. Men som någon klok människa sammanfattat det hela – bättre att titta när man är i trakten än att åka ytterligare ett varv österöver.

Men på det hela taget, ja magkänslan sa att det fanns en överhängande risk att även detta objekt skulle gå honom förbi. Samtidigt funderade han lite kring varför det skulle kunna bli så. Eller snarare varför var hans förförståelse att det skulle kunna bli just så.

Han tänkte, och tänkte. Var det möjligen den ekonomiska aspekten? Jo visst, det gick inte att undgå att så länge man inte pratat siffror, ja då var de svårt att veta ”hur långt ett snöre” verkligen var. Eller var det exemplaret – ytterst svårt att säga, på tvivelkontot fanns förstås att det var en modell på vagn som inte var den mest attraktiva i alla fall inte i vår spekulants utgångspunkt.

Nej han hyste en större lockelse till modellerna med de svarta otympliga stötfångarna, ja på det hela taget ju yngre desto bättre, på så sätt sett. Strikt teoretiskt så var metallvarianten som vardagstal kallat Kromat, eller rostfritt som det väl mer sannolikt var, var ju mer à la mode i alla fall i samlarkretsar sett. Sen var det ju det här med växellådan, en trött automat kopplad till en minst lika trött bensinmotor, ja det var som att sparka på två döda hästar i alla fall på pappret sett.

Ja oavsett, den här aftonen skulle svaret på den här historieskrivningen bli alla alltjämt skyldig. Men av magkänslan att döma så var det solklart läge att lägga energin annorstädes. Men att lägga fokus på vad eller inte, så här en lördagsafton med två dagar till att någon skulle gå av stapeln, det var verkligen att chansa vilt, det kände även vår spekulant. Nej bättre att streama någon brittisk deckare – vädret verkade ju alla fall svalare på TV än utanför fönstret tänkte han medan han slängde ett getöga på termometern på bordet 28 grader kl 21 på kvällen… det är väl barockt om något?

Fredag kväll;

Säljaren hörde av sig på sms – kort och kärvt, ”när kan du vara på plats?”. svaret, ”kalendern rensad men efter 9 är smidigare” svarade spekulanten. Men det var i den korta följande repliken som gav huvudbry, kontentan var att det skulle komma ännu en intressent som skulle ansluta. Bara den där extra parametern och faktor Z sådde ett frö av tvivel. Just det där måttet av tvivel var nog för att få vår berättare på tankar som inte involverade just bilen som var planerad att beskådas om sådär 66(?) timmar. En rysning i sinnet fortplantade sig ned för ryggen? Skulle nu projektet omkullkastas sånär som på en teknikalitet och konkurrens från annan. Ja frågor som inte kunde besvaras än på ett par tre dagar….

Det var inte utan att beskedet om att fler potentiella köpare skulle ansluta på måndagens visning lade sordin på midsommaraftonsstämningen.

Ja, skulle man vara mer öppenhjärtig och frank så var det lite som så att det hela redan fått honom att kasta in handduken och börjat lyfta blicken mot andra objekt. På ett mer personligt plan så fanns en växande frustration över att ha ägnat timmar av att letat och byggt relation med säljaren. -Ja till vadå, bara för att någon annan ska segla in på räkmacka och dra nytta av allt som gjorts för att kratta manegen, tänkte han.

Ja det var helt klart i moll aftonen hade landat summerade han när att satt där och plitade ned status och tankar.

Redan på torsdag kväll började packandet. Han visste inte om det kom sig av rastlöshet eller om det berodde på någon latent anspänning. Hans hustru, som vid det här laget, alltså 17 år och inköpandet av 51 bilar senare, visste med ens att något var i görningen.

Med hennes unika insikter, som bara en närstående till någon som lider av tvättäkta automani, fanns inte en gnutta av tvivel. Ännu ett bilköpsprojekt var på väg att få sin upplösning. Om det sedan skulle utmynna att en vagn verkligen landade på uppfarten eller inte, ja det var något som endast framtiden skulle kunna utvisa.

Just där och då, denna torsdag innan midsommarhelgen, fanns mer en viljeriktning än just en fastslagen planering klar likt korvspad. Klart var att ägaren till vagnen hört av sig i början av veckan för att sondera om det fanns en lämplig tidpunkt.

Att just ägaren troligt skulle höra av sig hade stått rimligt klart. Om detta hade parten som råkade upplåta garaget där nämnda vagn nu stått skvallrat om. Exakt hur länge vagnen huserat just där ja det fanns det olika bud om, lite beroende på vem man frågat. Åtta, tio eller rent av tjugo år?

Ungefär lika korvspadsklart var vem som egentligen initierat detta sammanträffande de tre parterna emellan.

Hyresvärden hade indirekt ställt på bilägaren att komma med plan. Spekulanten hade jagat rätt på bilägaren när denne varit utlandsposterad under fjolåret för att uttrycka sin fascination för bilmodellen i allmänhet och efter att fått höra bilens historik, objektet i synnerhet. Att spekulanten som i ett led i efterforskningarna om bilen lyckat nosa upp hyresvärden gav den ny dimension. Ja något som liknande ett triangeldrama rent av.

Bilägaren hade, om nu vår spekulant tolkat allt rätt, kommit till insikt om att det var läge att konsolidera vagnparken. Ja här någonstans tar denna historieskrivning avstamp.