Åh så var det den där förbenade Forden

Någon gång för sådär en vecka sedan fastnade blicken på en sån där grå mus i trafikvimlet. Det var liksom som om blicken fastnade utan att direkt jag kunde säga varför. Ja hade bilen stått i en trädgård, lätt nedsjunken i mossan. Ja då hade det varit naturligt. I alla fall för mig. Ty bilar som står och väntar på nästa anhalt i tillvaron, dem noterar jag. Men här var det ”bara” en vanlig Fiesta.
I trafiken.
Inte i någon poppig metallic-kulör.
Inga tidstypiska ”förstora” alufälgar för karossen.
Inte ens något kul spoilerbehängt sportutförande.
Nej allt annat än sånt man borde notera per automatisk det vill säga.

Det första jag såg var att;
gaveln på ljuddämparen som skymtades under stötfångaren osade nyskick.
de korrekta plastkapslarna till 14-tums hjulen.
En välpolerad solid-röd lack.
Och helt tidstypisk men idag ovanlig 3-dörrars kaross.

Långt senare insåg jag att vagnen borde ha fastnat på min näthinna för länge sedan, ja om jag nu rent statistiskt skulle lyckats befinna mig på vägen längs de 40 talet mil bilen verkar snurra i trakten varje år…. Givet ska ägaren få månadens hälsning och mitt varmaste tack.

Att få arkivera färdigt…?!

Den gode skriftställaren Kjell-Albin Abrahamsson präntade ned en bok i den senare delen av utgivningen. ja kanske rent av den sista han hann med. Titeln verket bar var, ”Låt mig få städa klart”. Jag tror inte att vi har så många likheter utöver tanken på att få bli klar med sitt värv. Kjell Albin brann för att få avslöja kommunismens illgärningar. Jag brinner mer för att få katalogisera Motorisering av nationen Sverige. Ja sett på så sätt kanske även det ett illdåd om man fråga en och annan.

Att jag nått en viss volym i arkvibildningen säger siffran 13 300. ”Nuffran” berättar hur många omslag jag scannat in och lagt i kronologisk ordning efter titel, årtal och nummer. Det är en och annan pappersbit inser även jag.

Nu växer inte volymerna på samma vis som förr om åren. Naturligt är det, då ”kolonnerna” i samlingen såsom Teknikens värld, Vi Bilägare och Motor i någon mån får anses kompletta om än med fåtalet gluggar.

Jo det finns såna än i dag, sist jag kollade var det nog ett 60-tal nummer av tidningen Motor som saknades, men det är på ett bestånd av typ 2300 nummer, Samma sak så är det glest bland Teknikens Värld från 2020-talet. Snabbt höftat så är det säkert ett 40-tal nummer jag borde lägga manken till att samla in för att få det komplett.

Nej nu råder fokus på att bredda med fler titlar. Vad sägs om Motor-Life där det är lätt att få en komplett utgivning med ett nummer! Det fyller ju inte på räknesnurran på omslag med vidare värst. Men samtidigt så ger det ju ännu en komplett titel att lägga till handlingarna. Frågan är väl vad som är värt mest, eller rättare sagt, vad borde rankas högre?

Att det nu handlar om nyanser och att lappa i gluggarna är lätt att komma fram till. Och det roliga i att bygga nya sammanställningar. Sommaren projekt var exempelvis bilkataloger har blivit ett nytt nöje. I hyllorna finns de titlar som givits ut sedan 1960-talet med årgångssammanställningar över bilutbudet. Det blev tydligen närmare 180 stycken som finns i samlingen. Insikten om att jag även borde samla in alla 130 numren av Bilfakta från Jan Ullén och Autograph är ju en ny smärtsam insikt att beta av under vintern…. Men allt som kan läggas i kronologisk ordning föder i viss mån någon form av sinnesfrid. Ja hittills har jag nog lyckats lägga vantarna på något trettiotal.

När jag härom veckan fick frågan vad jag är för typ av katalogiserade arkivarie så kom jag direkt att tänka på bilden nedan som exempel. För har man väl kommit till insikt om att boken ”Allt om bilen” gavs ut i två upplagor och två tryckningar ja då får man minsann skaffa alla fyra, första utgåvans två tryckningar 1976:1 och 1976:2 samt andra utgåvan  med tryckår 1979 respektive 1980. Sen bör man ju ha originalet på engelska som referens 🙂

M Sverige – allt kommer till sin ända… nu är det över

Det är inte första gången jag tvivlat på det goda i att vara medlem i M Sverige (fd Motormännen). Jag tror det blivit minst ett par tre inlägg där jag vädrat min tvivel såhär om hösten.

Nu har jag till slut fattat beslutet. Det är inte värt att betala 650 kr för att få medlemstidningen sex gånger om året. Bensinrabatten är visserligen god. Men kör man inte mer än ett par hundra mil på ett år så är det inte värt det.

Så jag säger; Ett varmt tack (och hej) M Sverige!

Byt inte bort din Volvo bit för bit…

Nån gång på det glada 80-talet, ja då när biltillverkarna månade om sina kunder. Då damp Volvo-tidningen Ratten regelbundet ned i brevlådan hemma hos oss. Ja även Volvos tillbehörskatalog ramlade in årligen och utgjorde det lilla universum som utgjorde ekosystemet runt en Volvo-familj.

Så här i efterhand har jag förstått att det samma gällde för de flesta bilmärken inklusive Sovjetimperiets satelliter i form av VAZ-Lada. Men där och så så var det bara Volvos sfär som nådde mig.

Ett ständigt mantra som upprepade sig i Volvo’s indoktrinerande hjärntvättande propaganda var just att det fanns inget alternativ till Volvo Originaldelar och Originalservice. Även om den senare kom att få något tillmäle som anspelade på konstlat rabatterade priser. I annonserna fanns ett mantra som löd i stil med, ”byt inte bort din Volvo bit för bit”.

I vår familj var det inte tal om någon märkesservice. nej skruva bil gjorde man på egen hand på uppfarten, oftast en lördag. Reservdelarna beställdes från Linköping. Ty något varuhus från Plojtema hade inte nått gnällbältet ännu.  Grannarna gick gärna samman och lade en stor beställning på allt från, tänddelar, kamremssatser, vattenpumpar, lampor, oljor och filter. Därtill gärna någon kul styling finess bara för att ge bilen lite nya features. För näthinnan kan jag se den knappstyrda öppningen av bakluckan på får 244 som annars krävde att nyckeln skulle nyttjas.

Men just det där med, att bilen så smått skulle upphöra att vara en Volvo i takt med att saker byttes. Ja sånt det har fastnat i sinnet. Ja så pass mycket att jag alltjämt idag har svårt att inte leta originalprylarna när det väl handlar om att serva eller reparera en Hisingstraktor. Ja visst det är dyrare – men vem vill byta bort sin Volvo bit för bit?

 

 

Tänk – en klassisk pensionärs Opel….

Att varumärket Opel hade en inmutad marknad präglad av ”sistagångs-köpare” var ett faktum under stor del av min uppväxt. Idag har möjligen klientelet fallit till föga och skaffat generiska asiatiska vagnar.

Men tänk va glad jag blev när denna mycket korrekta Astra av 1990-tals snitt stod vid loppisen härom dagen. Jag hade äran att bese ekipaget även när det lämnade etablissemanget. Kabyssen bestod av tre entiteter allesammans minst +70. Länge leve Pensionärsvagnen Opel Astra!

Att planera i förtid?!

I dagarna fann jag mig i en situation inte helt olik hur jag som oftast kan ertappas med att fördriva tid. Ja givet med att kolla flödet av annonser på blocket.

Missionen för dagen, inventera och fundera på om det vore läge att skaffa husvagn. Ja Husvagn är ju ett subjekt som stundom fastnar på min radar. Inte för att jag direkt tror mig vara en husvagnsmänniska. Att hustrun definitivt inte är det ja det tror jag mig vara fullständigt säker på. Men en tidigare hotellvistelse i skåne för någon vecka sedan fick mig i alla fall att fundera.

I raderna av annonser som fladdrade förbi dök helt oförhappandes fastnade blicken på annonsen för en sån där Högbyggd ”dörrstoppsformad” Peugeot upp. Ja du vet en sån där 1007 som rosade marknaden för snart 20 år sedan. Att det möjligen blev lite av att dansa en sommar, eller rättare sagt fyra somrar om man ska vara ärlig. Ja det var ju en helt annan femma. Att pressen var begeistrad men ändå inte tyckte konceptet räckte till verkar stå klart. Ständigt frånsprungna av konkurrerande alternativ i de numismatiska sammanställningarna. Priset för högt, vikten för hög. Ja allmänt mätt på en måttstock som möjligen mer var avpassad för konkurrenterna.

Men ack så praktiskt eftersom vagnen just hade enkelt insteg och ”vuxen” sittställning för en åldrande kundgrupp. Exakt hur 1007:an hittade sina kunder har alltid fascinerat mig. Ty jag tror var och en som skaffade någon just gjorde det av ett särbehov. Vare sig det var ålder, kroppsliga tillkortakommanden, behovet av att kunna manövrera i trånga utrymmen. Eller rent av bara för färgens skull. Det sistnämnda eftersom den fanns i några riktigt kulörta Ljusgröna, blågrå eller rent av saffransgula om nu inte sorbetgul och ferrariröd inte var tillräckligt.

Att habegäret snabbt växte ja det var helt klart. Men insikten att det fanns i alla fall minst två handfull med potentiella kandidater, varav många verkade rosat marknaden sedan snösmältningen varit ett faktum. Ja det tyder väl på att marknaden inte insett hur fantastisk denna vagns potential verkligen är?! Oavsett, en enägarvagn med full servicehistorik och av bilderna att döma välvårdan listade inte i häradet under två skattade månadslöner nu denna sommar 2024.

Och visst, man borde ju slå till nu när de alltjämt finns bilar med lätt insteg, ty vips lär väl knän och höfter snart säga stopp annars. Då lagom till att alla 1007:or förpassats in i bilhimmelen.

 

Semestern är över – 2024 års ledighet är nu till ända

Det hör inte till vanligheterna att jag stänger ”semesterfönstret redan i juli. Nej vanligtvis har ju augusti och bitar av september varit min semesterhalva. Ja ska man vara petig så har jag ju även helgen ledig. Men det räknas liksom inte riktigt.

att det blev på detta viset må skyllas på arbetet. Det faktum att vi ska byta journalsystem för alla vårdförlopp under september gjorde det hela omöjligt att vara ledig som vanan varit.

Det hela har även medfört att årets sedvanliga skruvprojekt fått maka på sig. Alltsammans brukar redovisas under devisen Sommarplågan. Men i år får jag vackert inse att det inte riktigt fanns tid och plats för att låta ett sånt event ta plats.

Men som ordstävet säger, med varje stängd dörr så kanske ett fönster står på glänt. Så även i detta fall. Det finns handfasta tankar om ett skruvprojekt. Om än med fokus på det lite längre förvaltandet. Men mer om det om några månader skulle jag tro.