Just nu skisserar jag på två undsättningsövningar. Det handlar även denna gång om ett knippe biltidningar som vore bra att ha i samlingarna. Likaledes råkar dem förstås finnas 45 mil från mig, givetvis i olika riktning….
Rapport kommer, men jag kan hinta om att det innebär uppstigning i arla morgonstund. Eller om man så vill, om 15 och halv timme för första legget söderut. Över och ut.
Januari håller skriftställaren sysselsatt. Dels den lilla Jimmy och oljeproblemet. Dels tidningssamlandet som gått i stå även om framsidorna nu är scannade.
Som lök på laxen så fick jag nu meddelande om att säkerhetsprogrammet här på siden noterat skum aktivitet. Så pass skum att den valt att blockera ett IP-nummer med hemvist i öster.
Hmm, jag är lite brydd. Lilla Jimmy gillar bevisligen inte den kylslagna omvärld som ny omger oss. Med nattemperaturer i häradet av -15 så var väl läget inte helt enkelt.
Men jag har aldrig tidigare råkat ut för att bilar larmar för lågt oljetryck! I Jimmys fall tjuter ett larm och så börjar oljetryckslampan blinkar till man startar om bilen….
Jimmy fick ny olja och filter i somras. Planen är nu att prova en flaska Engine Flush från Liqui Moly. Återkommer med status när vädret möjligen ger tillfälle att ligga ute och skruva
Januari brukar ju kallas för årets fattigaste månad. Jag kan tänka mig att förlustelsens och hänryckningens tid runt Jul och Nyår får en och annan att göra ekonomiska snedsprång.
Historiskt sett så har jag haft turen att istället vända detta till min fördel och nyttjat möjligheten att fynda udda objekt på bilfronten. Den klassiska Taurusius Flex här bredvid var just ett sånt objekt, men det var ju 10 år på dagen sedan den 23 januari.
Kanske lägger dock Covid/Corona sina hindrande tentakler på det hela men jag börjar så smått att vässa korpgluggarna. Blocketappen är apterad med allsköns bevakningar. Kassakontot är – om inte välfyllt så åtminstone inte barskrapat. Så fyndblick påslagen och alla kanaler såväl öppna som ofiltrerade. Facebook Market – måste ju avspanas likväl som ”xyz-torgens” alla vindlingar och vrår…
Givet, lovar jag att hålla er, min publik underrättad så snart jag fått korn på något av vikt. Kanske en Twingo med tygtak? En fryntlig Ford, en generiska Daewoo, eller en basspecad SAAB, EN vulgär amerikansk pimpmobil. Eller en het Rover med K-motor? Ja tankarna är många. Men jag vet med mig, det går aldrig att planera vad som månde tänkas kunna bliva. Det är bara att vässa det där öppna sinnet och hoppas på det bästa.
Minnesgoda vänner minns säkert mitt inlägg om den skenbara Volvon som finns i den spärrande registernummer-serien MLB. Om inte – läs mer här
I det senaste numret, nummer 10-2020, av den eminenta tidningen Klassiker så har man hittat lite MLB-skyltar. Artikeln beskriver man hur man fann dessa till till försäljning på ebay hos en samlare i England! Som undersökande journalistiskt så reder Joakim Bergkvist även ut turerna om MLB805.
Det är inte utan att jag vill tro att jag kanske rent av inspirerat till knäcket… Vill minnas att jag hade lite mailkontakt med herren i fråga i samband med mitt avslöjande för snart ett år sedan:-)
Det har blivit lite av en höstritual, det där med däckomläggningen en söndag på senhösten. I år blev det ytterligare lite mer ceremoniellt för hela hela familjens vagnpark som skulle få nya skor inklusive dotterns Pelle.
Som vanligt så gjordes snabbrepetion med nämnda dotter. Byt ett hjul med hjälp bilens egna domkraft och medsända verktyg. Därefter tog den stora garagedomkraften och mutterpistolen över. Jag tror det är bra att man ibland testar så dels kunskapen finns och framför allt, kolla så grejorna i bilen funkar. Nu hoppas jag dock innerligen ingen så pass illa, att dem ska behöva ens försöka byta hjul med det medskickade i ett skapt läge men ändå. Folk verkar tro att bilar är så väldigt komplexa. Jag vill hävda motsatsen, i alla fall så länge som vi pratar bil med förbränningsmotor.
Annars kan nu meddelas att Uncle Ben, Diesel-Doris, Jimmy och Pelle numera rullar på friktionshjul. Vän av ordning frågar sig säkert om det är tillräckligt. Frågan har även rådbråkat mig hjärna mer än en gång. Svarat är; hittills JA. Vår vagnpark rullar inte nämnvärt utanför stan. När den gör det så är det uteslutande till andra storstäder längs motortrafiklederna. Det bästa, om jag själv får säga, är den lättare friheten att faktiskt få rulla söder över. Om nu Covid-19 nån gång gör att vi får lämna jämmerdalen…. Erkännas bör väl att jag varit fler gånger i Berlin än jag besökt en svensk fjällanläggning. ja faktorn är väl typ 1200% fler Berlinbesök. skulle det räknas besök i Tyskland pratar vi säkert 6000-6500% 🙂
Jo just så är det. I alla fall i min värld. Ty I takt med att folk byter jobb, eller e-postlösningar, bredbandsleverantör eller bara för att man vill förnya sig så verkar i alla fall jag ha svårt att få kontakt med människor som tidigare haft saker till försäljning. Ja det var ju inte så länge sedan blocket friskt skickade vidare mailadress till annonsör eller intressent åt höger och vänster. Och idag är känslan att merparten även passar på att nyttja anonymiserade telefonnummer så väl hos köpare och säljare.
Nu ska jag väl inte sätta mig på högre hästar, jag är nog inte bättre alls. Men jag har i alla fall kvar mina två privata telefonnummer som jag haft sedan mitten av 1990-talet och en e-post sedan jag blev stolt ägare till domännamnet där du ni läser dessa rader. Så jag inbillar mig att om någon som varit i kontakt med undertecknad och sparat uppgifterna alltjämt faktiskt kan nå fram. Men erkännas bör att det figurerat minst fem andra telefonnummer och minst lika många mailadresser kopplade till min tjänsteutövning under dessa år.
Nåväl under det senaste två åren så har jag istället börjat sända vykort till personer som jag velat komma i kontakt med. Jo jag vet, det känns ju lite bakåtsträvandes men det är rimligt effektivt. Svarsfrekvensen ligger väl runt 50 procentstrecket. Minnesgoda läsare har säkert noterat att jag stundom orerat om utfallen av dessa hälsningar.
Min personliga favorit hände i somras. Jag hade råkat få korn på ett udda sovjetiskt objekt i form av Moskvitch Pickup från mitten av 1980-talet. Ägaren var enligt Transportstyrelsen en gentleman i Skåne med ett förflutet i gestaltningens konster. So svar på min lilla hälsning kom ett synnerligen färgglatt brev med en förklarande text om bilens dråpligt korta sejour i dennes ägo. Vagnens vidare existens var långt bortom den registrerade ägarens horisont. Det mest frapperande var dock att postsverige lyckats hitta min adress utifrån namn och telefonnummer!
I dagarna kommer ännu ett kort att dimpa ned någonstans på ostkusten. Kortet föreställer för undertecknad hemtama trakter i form av Nora stad och kyrkan sedd från Plaskus. Frimärket påvisar allt annat än mina takter då Zlatan och fotboll verkar stå i fokus. Adressaten, en dam i 60-års åldern står som ägare till en av de mer udda fåglarna i den svenska faunan. Och ja den har förekommit bland inläggen här på sidan om än inte i närtid. Men mer om det om jag får någon respons i ärendet.
Jo jag erkänner utan omsvep. Det finns ett antal bilmodeller som i sig är så fel att dem blir älskvärda och åtråliga.
Ofta är det dem modeller som inte riktigt passar in i sinnebilden av bilmärket. Jag menar säger jag amerikansk Chevrolet så går ju associationerna till stora bilar med stor motor. Minst V6-motor eller allra helst V8 och en trevlig automatlåda. Just den bilden av varumärket Chevrolet måste väl ha varit på näthinnan för dem flesta. Ja i alla fall sedan slutet 1950-talet och en lång bit fram till 2000-talet.
Att GM sedan valde att döpa om produkterna från deras koreanska varumärke Daewoo till Chevrolet. Då var det i bjärt kontrast till gemene mans illusion av vad märket stod för. Men att märket redan runt 1990 valde att försöka göra samma resa här i Sverige verkar inte riktigt ha fastnar i medvetandet. 1990 så tog importören hem en handfull små Amerika-byggda med 4-cylindrig motor på 97 hk(!) och manuell växellåda. Att det blev manuell det kan jag förstå. En automatlåda kopplat till ett sånt undermotoriserat kraftpaket det borde ju ha varit synonymt med att backa sig in i framtiden. Ja om jag skulle tänka lite på det så är väl en 4-cylindrig lite Chevrolet lite som rönnbär i förhållande till vindruvor, båda växer på växter och innehåller fruktsyra och frön. Dem senare smakar dock mycket bättre enligt mitt tycke….
Vagnen i fråga – lystrar till det europeiskklingande namnet Corsica. Senast jag nu tittade i Transportstyrelsens rullor så skulle hela FEM sådana härliga tingestar återstå. Jag råkade på en av dem när den var tillsalu för lika många år sedan, dvs fem. Och, ja den har, på något sätt positionerat sig i sinnet. Ja inte helt olikt historien bakom min stackars Pellefant. Den upptog dock måååååånga timmar av tankeverksamhet innan den till slut landade i mitt garage.
Här för leden så råkade jag gå igenom lite gamla mail och hittade konversationen jag försökte hålla liv i med säljaren – men det hela verkar bara ha runnit ut i sanden. Dessvärre så har jag lyckas tappa bort regnumret – bilderna finns fortfarande tillgängliga via bildsidan så nu återstår väl att försöka läsa åter en gammal backup från mailservern. Med lite tur kanske jag kan hitta igen regnumret för att se om den fortfarande finns i registret….
2023-03-25 – för formsakens skulle – jag är alltjämt medlem och en ganska engagerad sådan i Riksförbundet M Sverige. Texten nedan var och är en lite resonerade post om hur mitt resonemang gick där och då. Idag har jag en mer fasetterad bild av förbundets verksamhet – men för att komma till den insikten krävdes ett stort engagemang hos undertecknad och öppenhet för att söka svar.
Förbundet har kommit en god bit på väg i transformeringen, VD och styrelse har hittat nya former att verka. Nu inne på sitt 101 verksamhetsår så har man vässat retoriken, jobbar med opinionsbildning som många faktiskt märker av. Mycket av man man tycker och jobbar för landar i sociala medier. Som alltid när det gäller algoritmstyrd kommunikation. den siktar in sig på målgrupper och alla får inte allt serverat i sitt medieflöde. Med den insyn bakom kulissen jag har idag så känner jag att medlemsavgiften på strax under 600 kronor är lättare att motivera.
Här är mina tankar från 2020;
Då var mitt påköpet-medlemskap i Riksförbundet M Sverige till ända. 365 dagar går uppenbarligen snabbare än vad man tror.
Nu när räkenskapens tid ät inne så står det och väger. Medlemsskapets vara eller icke vara ligger i vågskålarna. Och det lutar väl emot att det inte blir någon förlängning. Det hade sannolikt vara en helt annan situation om jag inte hade bott har i västra Mälardalen. Här upphörde lokalföreningen någongån på 1990-talet om jag inte är felinformerad. Så medlemsskapet blir ju mest en möjlig dyr prenumeration på en ganska allmän men publiktillvänd tidning i form Motor. Numera ingår inte heller så mycket som ett klistermärke för att dekorera bil. Eller för den delen låta stoltheten över sitt vägmannaskap och medlems-dito lysa upp tillvaron för medtrafikanterna.
Jag bör ju även tillstyrka att jag gjort tappra försök att få bli mer engagerad. Min vana trogen så skrev jag brev till den då nyligen tillträdda VD’n för att veta hur. Men jag tror vi talade förbi varandra för från förbundets sida så verkar man nöjd med hur allt funkar, medan jag efterlyser handling, engagemang och en annan retorik som matchar en medlemsdriven intresseorganisation. Nåväl, nu låter jag mina 540 kr landa i något annat. Men det är ju inte utan att jag knyter näven i fickan och undrar om jag inte kunnat spela mina kort bättre
Här en bild tagen dagarna innan när de två torkararmarna behagade stå åt samma håll…
Lilla Jimmy gillar att testa mitt tålamod – härom aftonen så behagade den lilla Seaten får för sig att man inte behöver två torkare, det räcker gott med en enda. Å visst när värsta BTCC och DTM-stämningen rådde i runt 1995 så var ju var Singeltorkare på var och varannan bil med stylingambitioner…. Nu känns det väl lite väl 1990-tal för att vara vägen framåt. Ny reservdel gick förvånansvärd enkelt att matcha – nu återstår dock väntan på att den ska materialisera sig från Tyskland.
I övrigt så har jag tillbringat lite kvalitetstid i garaget. Om än i syfte att skrota ned en handfull cyklar jag råkade köpa under förra året. Nu blev det dock inget av dessa tre DBS-maskiner jag släpade hem. När nu vaktmästaren i mig fick tummen ur så blev det kvalitativ nedskrotning. Allt i ambitionen att skapa en bra cykel av allt detta – i städivern så fick även ett par andra objekt chans till att återfödas i någon ny konstellation.
I övrigt så har det varit lite stiltje på bilfronten – kanske är det som alltid -det klassiska lugnet före stormen. Ja det tär – men tålamod är ju en dygd.
This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.