I någon förtvivlad desperation över att Mungan går utmärkt i typ 5-10 minuter för att sedan bara vara allmänt slö och 4-taktandes så har veckan som gått bestått av allmänt skruvarbete. Men först så dekorerades grillen med Seniormärket i försvarsmaktsutförande, ja menar det gäller ju att prioritera skönhet före funktion.

Föga hjälpte det den oroliga motorgången så mer drastiska övningar var givet påkallade. Med i den kasse med delar som jag fick med vid köpet av bilen fanns inte en, inte två eller tre utan FYRA topplockspackningar. Minnesgoda läsare minns säkert att jag gjorde en kompressionsmätning som visade att en cylinder hade sämre komp än dem andra två. Till saken är ju den att en tvåtaktsmotor inte är direkt svår att plocka isär, speciellt inte topplocket som bara är just ett lock utan ventiler och liknande. I DKW’s fall fastsatt med 8 stycken m10 förband som ska dras med 65nm. På ren svenska en baggis att byta så varför tveka?!

Ut med 8 liter kylarvatten, lossa generatorn – den enorma, lossa fläktrem och kylarfläkt ”and you’re good to goe” som de skulle sagt därborta i Yankee-land. Sagt och gjort, hur svårt kunde det vara, två 19-muttrar till fläkten, en 14-bult till generatorn och 8 muttrar strl 17 och två skruv senare och saken var biff. Eller ska jag säga fait a complai?!

Behöver jag poängtera att det inte ska se ut om ett månlandskap? Och föga förvånande var detta på den cylinder som inte riktigt hade samma kompression som resten. Undra varför?! det verkar ju ha varit varmt något som den, frågan är om det sotat så pass att aluminiumen smält? Nåväl, nya kolvar lär väl inte vara så svårt att uppbringa, men man får ju fundera på om det är läge att byta ut hela speleverket istället.

Inget att hänga allt för mycket läpp över, det var ju bara att skruva ihop härligheten igen och se om det kanske blivit någon förbättring.

Som nämnt ovan så är det ganska rättframt att lyfta toppen på en Deka – tråkigt nog så gav det inte så mycket förbättring, ja faktiskt ingen om jag ska vara helt ärlig mer än att den inte bubblar i kylaren längre. Och det är ju en vinst i sig.

I en svag förhoppning om att det i alla fall möjligen skulle kunna röra sig om en defekt tändspole så hade jag beställt hem tre nya av originalutförandet. Visst, inte billigt men väl så man kan utesluta orsaken till varför den går sämre efter en stund. Och här började ett gammat mantra ringa i öronen. Ty efter bytet till dessa dyra men fina spolar så gick bileländet bara på en! (1) cylinder…. Mantrat – ”bara för att det är nytt innebär det inte att det funkar”…. lite svettigt kändes det allt, för de borde ju inte vara kaputt från fabrik i Tyskland tänker jag….

Här en bild tagen när jag hittat min eget fel – ser du varför en av spolarna inte lirar?

I felsökningssyfte så var jag tvungen att även kolla övar kabelordningen från brytarspetsarna – DKW’n har ju egenheten av att det är tre separata tändsystem, ett för var cylinder och det innebär tre spolar, tre kondensatorer och tre brytarspetsar. även om min bil begåvats med tre extra kondensatorer av eftermarknadstyp uppe vid tändspolarna – något som ser för bedrövligt ut, visst säkert ett par hundralappar billigare än originalutförandet.

Nu var det ju inte det som var kruxet. Utan som någon jurist skulle kunna konstatera – på grund av brott mot Ohms lag så hade jag i praktiken kortslutet två av spolarna via att lägga den oskärmade kabelskon till kondensatorerna uppe vid spolarna underst som därmed jordade direkt mot tändspolens chassi så bidde inga gnistor… på bilden strax här ovan så kan man se att den vänstra spolens kablage har den skärmade kabelanslutningen överst av de två och därmed är den oskärmade i direkt kontakt mot godset i spolen…. ack va pinsamt… men lärorikt!

 

 

DKW Munga – en vagn att räkna med

att vara förvaltare till en Munga är en en ständig matematisk upplevelse. Permanent fyrhjulsdrift blir ju 4×4. Motorn är av samma snitt som i klassiska Sonderklasse som kallades 3=6 och det skulle ju då vara det trecylindriga i tvåtaktstappning som upplevs som en 6:a. En mindre känd egenhet hos Mungan i militärutförande är att elsystemet är 24 volt för allt utom tändkretsen som är 12 volt, ja förutom vid startögonblicket då det är 24 volt?!

Att växellådan även har en lågfartskrets som funkar på alla växlar gör ju att det blir 2 x (4 + 1)

Att Mungan sedan gjordes i 3 olika karossalternativ för massorna, dvs som 4-6-8 sitsig gör det hela än mer sifferorieterat. Vågar jag nämna även att det blev en treaxlad variant med 6 hjul men bara två sitsar?

Väntan på delar till Mungan från firman i Tyskland kändes olidlig. Ja få saker som insikten om att något dyrk man köpt inte funkar är stressande. Ja så pass stressande att jag gått i spinn på att försöka fixa eländet utan delarna som behagade skaka fram genom ett mindre öppet covid-prövat  Europa.

Som lök på den omskrivna laxen så råkade leveransen, som anlände för några dagar sedan, innehålla allt jag beställt. Eller allt sånär som på korrekt fästplatta till förgasaren. I kartongen fanns en väldigt fin NOS original detalj, men spegelvänd för den mindre motorn. Alltså snygg så det förslår men väldigt fel och totalt omöjlig att nyttja. Nu var ju detaljen inte det dyraste av saker, ja faktiskt så pass irriterande prissatt att returfrakten kostar lika lite /mycket som delen i sig så det lär innebära ännu en väntan på en kommande order.

Just rastlösheten över att inte kunna lura ut vad om fått bileländet att inte gilla läget vände jag till något konstruktivt. Förebyggande underhåll är ju aldrig fel, vare sig för fordonet i sig eller kunskapen om konstruktion och funktion. I fallet med Tikki-Tikki-Tavi så innebär att göra FU att jaga en massa smörjpunkter som behöver fettas. För den om inte varit med om smörjnipplar och fettsprutor så kan det hela te sig omständligt. Men jag får nog erkänna att jag saknat att bilar som kräver att man krälar runt och kollar läget regelbundet. De senaste vagnarna som hade rundsmörjningsschema i min ägo var min Amazon från 1965 och ett knippe Skoda från 70/80-talet. Just dessa var roliga för där fanns smörjkopp på vattenpumpen. Men visst Pontiacen Black Thunder hade ett par smörjnipplar i framvagnen så helt bortglömd har inte smörjsprutan varit.

Den förlorade kompressionsmätaren gör sin återkomst

Döm om min förvåning när den notoriskt svårfunna kompressionsmätaren helt plötsligt uppdagade sig, på en totalt ologisk plats om än i garaget… Lika otippat så var resultatet av den snabbt genomförda mätningen inte lika stabil, två av tre visade i alla fall kompression i klass med vad 7:1 borde landa i, men sorgebarnet, cylinder 1 haltade betänkligt och ligger väl närmare 5.5

 

Som jag antyder i rubriken, det har funnits små framsteg trots bristen på delar. Ett, jag hittade en packningssats till förgasaren i grejorna som jag fick med till bilen. Så den har jag gjort grundlig demontering och rengöring av. Dock kom bakslaget i form av ännu sämre motorgång och frekventa avgassmällar…. Ett snabbt överslag på tankningskontot kontra körda mil gav förhållandet 6:1 dvs 24 liter soppa på 4 mil! Redan det borde varit en vägledning om att något stod riktigt fel. Och här, vill jag likt Erik den XIV skylla på dåliga rådgivare. i Eriks fall vet jag inte vem eller vilka, men i mitt fall Teknos för handbok för motorfordon som klart säger att inskruvad blandningsskruv ger mindre bränsle. På Mungan har jag nu insett att det är tvärt om….

När väl blandningsskruvens funktion stod klar så var det lättare att få bilen att gå – i alla fall i varmt tillstånd. Dock var den där rena tvåtaktssången inte lika markant. Test med att rycka tändkablarna uppdagade att cylinder nummer två verkar strunta i att bidra till något realt, även test  med tändstiftet utanför cylinder gav väldigt svag gnista så tändkretsen för cylinder två är nu starkt misstänkt. Om det handlar om brytarkontakten, kondensator eller möjligen spole med tillhörande strömmatning återstår dock att kartlägga. Men okulärt kan jag konstatera att tändspolen till cylinder 2 är kletig av olja så skulle jag tro något är det att den gott varm och givit upp. Nya spole finns alltjämt men kostar en slant – men på det hela så kanske det är läge att skaffa tre nya för att kunna utesluta det felet. Sen så kan man ju kolla över brytarspetsarna och ställa tändpunkten om nu tändverktyget från Polen behagar dimpa ned i lådan någon gång….

Summerat så ser det väl lite kämpigt ut för den lilla rovan – dålig komp på cyl 1, ingen tändning på cyl 2 och trean, ja där vågar jag inte peta så mycket mer just nu. Men på det hela taget – det lär väl behövas lite nya saker att skruva dit…. Nämnde jag möjligen att det fanns med tre topplockspackningar med bilen? Vågar jag anta att det är fler än jag som funderat på status på speleverket?!

Charmen med att skaffa sig ny bil är ju att få utforska och kanske själv få uppleva det som andra redan känner till och beskrivit.

I mitt fall gjordes köpet av Mungan under mindre än optimala förutsättningar. Dels hann jag aldrig provköra fordonet innan köp, dels hade säljaren ingen möjlighet att vara med och reda ut kända eller okända egenheter. Hade jag någongång tidigare närmat mig en Munga i synnerhet eller dkw i allmänhet så hade nog mycket varit solklart. Men i mitt fall, som förstagångs ägare till en flercylindig tvåtaktare någanstans i mitten av livet så är det att lära mycket nytt och i viss mån återupptäcka ungdomsårens härliga tid på en Victoria Vicky MS51.

Vissa saker är ju lättare att ta ställning till än det rent mekaniska, karossen verkade rimligt rak och utan synliga genomrostningar. Kapellet och dörrar, om man nu kan kalla dem det, fanns om än i mer sentida vinyl med ett par revor vid vindrutan och i bakkant, på det hela taget lagom bra för att vara ett gott objekt att börja sin DKW-bana med.

Nåväl min munga verkar inte ha rullat nämnvärt de senaste decenniet, och skulle jag chansa så har nog mina provturer a 6 mil utgjort 25 % av det totala som den fått rulla sedan millenieskiftet. Ganska snabbt kunde jag konstatera att tomgången i bästa fall kunde kallas nyckfull men allt som oftast obefintlig. Jag bor ganska centralt inne i Örebro så det blir mest stadstrafik som den rullat. Försatt om möjligt hålla liv i motorgången så har jag fått öva tå-häl övningar med högerfoten för att traktera broms och gas, samtidigt. På samma sätt kunde jag ana att kraften och den stabilare motorgången var som bortblåst efter några kilometer i trafik. Inte förarens vid tredje provturer trillade polletten ned och insikten om att den riviga tvåtaktssången i schottistakt förbytts till försvårande sävlig foxtrot i fyrtakt.

Precis som i de flesta projekt så påkallade detta mankemang ett familjeråd, turliges bara mellan höger och väster hjärnhalva. Riva allt i form av förgasare, tändning och topp? Insikten att kalendern sade april månad och hela sommarsäsongens finturer stod på spel… snabb överläggning på ’huvudkontoret’ och beslut fattades, – riv möjligen förgasaren. Kolla tändningen efter överslag, men rör för guds skull inget… och leta fram den där borttappade kompressionsmätaren….

Resultatet av förgasaröversynen var inte helt solklar, lite skit och beläggningar i förgasarhuset, men inget uppenbart. Återmontering och nytt provkörning efter  grovjustering enligt film från youtube. Resultatet var nedslående, nu var tomgången obefintlig och startförsöken ackompanjerades av härliga avgassmällar som fick grannarna att ta betäckning och tänka på förorten.

I min ungdom någon  gång på slutet av 1980-talet så var standardlösningen för att lösa packningsproblem i förgasarna på mopeden att knacka ut egna ur gamla mjölkkartonger. Det ska erkännas att jag övervägde den genvägen för att komma vidare. Men efter lite sökning på nätet så stod det klart att Matz Autoteilie i Flensburg sannolikt var en långt bättre utväg även om det innebär en massa dagars tråkig väntan. I sann effektivitets anda så passade jag även på att beställa en komplett packningsats om nu jag skulle kunna hitta på den missplacerade kompressionsmätaren i garaget.

Nå för att ge lite utbroderad insikt om förutsättningarna, så är det tre saker jag tror du som läsare kan behöva veta;
Ett; jag har listor över spännande objekt som jag regelbundet håller koll på, oftast någon bil jag aldrig kom mig för att köpa när den fanns utannonserad.
Två; jag gillar saker som är omständliga. Hade jag varit intresserad av sportskytte så tror jag att svartkrut varit min grej tack vare alla handgrepp inför att avlossa en ynka kula. Likaledes tror jag att piprökning varit något som passat med sin långsamma procedurer inför ett stillande bloss. Nu sänder jag dock en tacksamhetens tanke till min saliga mamma som främjade mig från båda, för vapen det är då inget att stå efter och jag såg hur hennes liv gick till spillo, taget av tobakens röda prins på tok för tidigt.
Tre; jag har länge önskat en bil med mer av entusiastkaraktär, ja något med Citroën 2 CV’s genialitet, Trabantens godmodighet och charm, Krigs-Jeepens basala rustikhet och helst något med västtysk grundlighet.

Det var en gång en annons

För en god portion år sedan fanns det en annons på blocket. Ja åren var väl sju och antalet annonser som fångat min uppmärksamhet sedan dess har har varit oräkneliga. Här det kanske läge att förklara lite hur jag går tillväga när jag kollar upp bilar av intresse. Dels registerkoll, har det varit en bra ägarlängd? Historiken i övrigt, är det något speciellt med modellen eller exemplaret i sig? Känns säljaren som någon jag vill göra affär med? Tror jag att bilen kan lära mig något nytt? Finns det möjligen något jag vill bevisa med att ha en sån? Ja du förstår det är inte bara att åka och shoppa, så vida det inte handlar om ett transportköp – en bil att förflytta ett bohag, eller en ändalykt till punkt B, eller om priset är så attraktivt att jag bara kan köpa för att sälja vidare. Det senare har blivit allt knepigare eftersom det verkar vara huggsexa på bilar i 2000-kronorsklassen numera.

Ja när något objekt klarat all denna skärskådning och jag känner mig redo, ja då har oftast objektet i fråga sålts långt tidigare eller så är budgivningen igång eller så har det uppdagats att eländet är totalt upprostat eller är extremt komplext att få från platsen utan att kalla in hemvärnet, rekvirera en av Marinens Vertol-helikoptrar eller bygga ny väg 6 kilometer i obanad terräng, typ…

Just bilen i fråga som jag tänker på, där slutade det med att en lokal kille lyckades knipa den tack vare att han kunde hämta upp den utan samma långplanering som jag behövde få till med att boka transporter och se till att ta mig 40 mil till en plats för att möta säljaren som bodde 30 mil från upphämtningsplatsen…

Tiden har sin gilla gång

Nu sju år senare så gjorde jag en liten registerkoll, regnumret fanns kvar, dock hade fordonet bytt ägare ännu en gång sedan jag var spekulant. En googling på ägarens namn gav den mailardress och rester väl vad man kan säga historia. För låt mig presentera

DKW MUNGA 1960 – ett av få objekt som kombinerar de sakerna jag räknade upp ovan.

Sedan jag blev tillsammans med min kära hustru för snart 15 år sedan så har svärfars gamla Mercedes varit ett, låt säga, känsligt ämne.

Känsligt till sin natur som de flesta andra historier om gamla bilar i allmänhet och idag mer attraktiva Mercedes vagnar i synnerhet. Det är ju inte utan att hissna man ibland läser prisnoteringar om gamla Mercedes cabbar. Just i det här fallet så var det en 190 SL, alltså den mindre varianten av gamla klassiska måsvingen.

Oräkneliga försök att nysta i historien har visat sig lika snedspårande som återvändsgränder. Visst det fanns bild på bilen, men givetvis i en sån vinkel att de gamla landskapsskyltarna inte gick att utläsa mer än kombinationen T3. Mina försök att söka efter Lill-Babs och Mercedes ja de visade sig lika svårtydda och framkomliga som att köra huvudet i väggen. Att hon verkligen ägt en vit 190 SL med röd inredningen, det avslöjade hon i en intervju i Aftonbladet 2004

För ett halvår sedan så hittade jag äntligen en bild hos en norsk bilbyrå där man kan se Lill-Babs sittande på baklyckan till just en vit 190 SL med Stockholms-skyltar. Än bättre var ju att regnumret faktiskt gick utmärkt att läsa BA36444. En snabb koll Stockholm stads arkiv spottade raskt ut ett registerutdrag på nämnda registreringsnummer där en Barbro Svensson på Rosenhillsvägen i Sollentuna mycket riktigt stod som ägare. från juni 1963.

Samma registerkort meddelade att bilen sålts via Philipssons/Svenska Bilfabriken i Nacka och att fordonet flyttat till Örebro län våren 1964…

Ny kontakt, denna gång med Landsarkivet i Uppsala, det är dem som hanterar Örebro läns gamla arkiv.  Ännu en väntan på att någon vänlig själ skulle gräva i arkivet…. Nått meddelande om att det nu skulle finnas en fil att tanka ned.

Trumvirvel – Fordonet som tidigare hetat BA36444 var nu överflyttad till Örebro och bar registreringsnumret T38800, registrerad ägare; min svärfar!

Så ja, min hustru är visst uppvuxen i baksätet på Lill-Babs gamla Mercedes 190SL anno 1961.

Historien hade ju kunnat vara slut här – grunduppdraget att kartlägga om släktskrönan var sann var ju liksom utfört. Men i min värld kändes ju det som att det bara var halva historien.

Det var ju liksom läge att spinna vidare på denna silkestråd kände jag. 1971 byter svärfar in bilen på Lundborgs Bil i Örebro. Jag vet sedan tidigare att runt 1970 så huserar nämnde bilhandlare på Krämaren i Örebro och representerar Peugeot. Just en Peugeot är vad som blir ersättaren till nämnda SL – och jag kan tänka mig att kontrasten är milsvida, från milslukande ”vind i håret”-kryssare till fryntlig fransk kombi?! Det skulle inte heller förvåna mig det minsta om det dessutom blev en Diesel…

Mercans vidare öden har låtit vänta på sig.

Ty nästa ägare som tar vid lär ha varit en järnverksarbetare i norra länsdelen. Dock verkar lyckan ha blivit kortvarig så till vida att bilen placeras i så kallat reservregister vilket motsvarar avställd med dagens terminologi redan efter några månaders ägande. I och med att den står avställd i samband med övergången till moderna registreringssystemet tre bokstäver tre siffror. Därmed fick den inget nytt nummer när dem tilldelas 1972, i alla fall inte som skrivs in på det gamla registreringskortet.

Här blir det lite stiltje i min efterforskning och jag får vända mig till arkivgänget ännu en gång. Med anledning av en rådande pandemi så tar allt betydligt mycket längre tid nu och ett eftersök via arkivet tar sin tid. Efter någon månad så får jag i alla fall uppgiften om att fordonet sedermera fått nya skyltar och bär det stolta namnet CGZ570. En snabb slagning i transportstyrelsens rullor säger att CGZ570 är en moped! Kanske inte fullt så träffande, i alla fall inte kopplat till nämnda Mercedes.

Riksarkiven levererar – så småningom

Ny beställning från Riksarkivet i Ramsele den här gången för att få alla tillgängliga kopior dem har på CGZ570 får åren 1972-1994. Det är här det verkligen går i stå. 16-20 veckors väntetid gör att man kan skynda långsamt…

Till saken hör att jag har ganska många parallella undersökningar igång och att objekten kanske faller ut mitt intresse. Så när det trillade ned ett kuvert från Ramsele här för leden trodde jag bergfast på att det var pappren på Mercedesen, men blev lätt förbryllad då de visade sig bestå av registreringsunderlaget på en Chevrolet jag haft span på ett antal år nu…

Ännu längre väntan och slutligen kom rätt papper i lådan i dagarna. Nu skulle det väl gå att få klarhet i vad som hänt?!

Klara papper?

Nja – Klart är att, köparen som tog över efter svärfar, höll vid vid bilen fram till hösten 1982. Något förbryllande är att han aldrig verkar ha kört med bilen för den är avställd i princip hela tiden. Köparen var en man i Brämhult som verkar leva och ha hälsa än i dag. Efter ett år så byter den ägare till en man i Värnamo som kämpar på mellan 1983 till 1991. Därefter tar en bilhandlare vid, och eftersom det inte finns några fler händelser registrerade så är han ägare minst fram till 1994 då arkiveringen via riksarkivet har som sitt scope.

Eftersom vi vet att registreringsnumret numera tillhör en moped så har jag lyckats få fram att Lill-Babs Mercedesen försvinner från Sverige sommaren 1997. Det görs en exportanmälan som diarieförs 1997.07.17 medan affären verkar ha skett redan 1995.06.03. Enligt nämnda  handling ska bilen ha gått till Norge.

Jag har stämt av med det norska vägverket och dessvärre har man ingen uppgift om att någon Mercedes med chassinummer 121042-10-025083 ska ha registrerats in i Norge.

Även Norska Mercedes-Benz klubben har tillfrågats och även sms sänts till en person som bär samma namn som köparen uppgivet. Så är får jag tillstå att här slutar spåren efter Lill-Babs Mercedes 190 SL.

Drömresa med bil i Sverige?
Tänk att få göra ”brovarvet i sommar,

Då jag bor som jag gör, dvs i den där stan på Ö och som slutar med bro så har ju broar sin naturliga position i medvetandet. Nu är väl dock Storbron utanför slottet inte riktigt tillgänglig med bil så, den är väl inte den mest naturliga av start- eller slutpunkter.

Min imaginära rundresa skulle börja med Stallbackebron i Trollhättan. Därefter gena till Svinesund, sedan över Tjörnboarna, sedan Älvborgsbron, söder över mot Öresundsbron, via Ölandsbron till Guldbron vid slussen. Ställa kosan dörr över via Sundsvallsbron, över Höga kusten, upp mot Umeå, Bergnäsbron i Luleå för att avsluta via Haparanda för att åka hem via inlandsvägen E45an ned till Karlstad och åter till gnällbältet…

En lättare höftning på Google Maps skvallrar dock om att det blir 425 mil, minst… frågan är hur många gram koldioxid det skulle bli? I mitt bakhuvud hör jag min farsas ständiga inflikning mot att resa norröver i Sverige -Har du tänkt på hur långt du kommer söderut på samma körsträcka?! Svaret är ju att det lika gärna räcker till Nantes på franska Atlantkusten eller kroatiska Pula vid Medelhavet… Men med covid och påbjuden hemester så kan, jag säger kan kanske vara något att hitta på i sommar….