Det finns vissa sanningar som jag har svårt att acceptera – en av dem är att det råder platsbrist i min källare.

Minnesgoda läsare har kunnat följa hur exkursion efter annan gått för att undsätta kompletterande tidningssamlingar. Någonstans måste ju även bredden vara fylld. I dagarna råkade jag dock på vad som annonsen beskriver som ”Teknikens värld inbunden från 1946 tom 1998” på Tradera. Utropet var väl inte ohemult och fördelen med höga utrop är att budgivningen tenderar till att bli kort, om ens någon om man nu lyckats lägga utgångsbudet det vill säga.

Ett snabbt överslag i huvudet och insikten att 50 årgångar med TV bör väga in i häradet 180-250 kg och mäta ca 6 löpmeter. Dock rang en och annan varningsklocka ty Teknikens Värld brukar sägas vara utgiven från 1948, men visst tidningen Flyg kom väl ut redan tidigare?!

Här är vi nu – auktionen löpte ut för 30 minuter sedan och det verkar inte bättre än att jag var den enda som kände sig manad. Nu återstår mest att avhämta och se vad i helsefyr jag lagt bud på. PS – nämn inte för min hustru att ännu en uppsättning Teknikens Värld är i antågande, redan den tredje var svårsmält för henne och den här blir nummer fyra. Tilläggas bör väl att sommarens stora MC-relaterade samling alltjämt väntar på att lust och ambition ska sammanfalla.

 

I veckan som gått har jag fått vatten på min kvarn…

Det är mycket möjligt att jag letar tecken som styrker mina funderingar, det ska ju i transparensen tillstås. Men efter att ha haft maildialog dels med en vd för ett förlagshus med en handfull titlar i fordonsbranschen. Dels en redaktör på en etablerad tidskrift med i alla fall 60 utgivningsår under hatten.

I det första fallet så framförde jag min förhoppning om att man borde nyttja en arkivarie som skulle kunna bistå redaktionen med uppslag från arkivet men även underbygga artiklar med referenser till tidigare artiklar dels som referensmaterial men även för att bygga renommé och historisk relevans med att påvisa sin egen historik.

Jag lyfte även tankar om varför i hela friden förlagets volympublikation väljer att spoila kommande nummer via att publicera artiklarna online innan de aktuellt nummer nått prenumeranten – det bör väl rimligen vara dem som betalar för kalaset?  Svaret väljer jag att citera för det kändes lite uppgivet för den som är betalande prenumerant på tidningen ”Många väljer att läsa det senaste på hemsidan medan andra väntar tills tidningen kommer i brevlådan och läser allt då i stället. Konsumtionsmönstren hos våra prenumeranter har förändrats under senare år och vi försöker anpassa oss så att alla kan ta del av innehållet på det sätt som de själva önskar.” 

Läst mellan raderna säger det hela väl att vi printälskare ska betala för något som andra får på köpet och det innan jag får tagit del av det hela.

I det andra fallet, med redaktören för klubbtidningen så dryftade snarlika frågor, för klubbtidningen i fråga har gjort tafatta försök att redovisa sin tidigare utgivning via att publicera bilder på innehållssammanstöllningar från tidigare nummer. Visst det är manuellt sökbart via att titta på 20-talet bilder men ingen indexering eller liknande.

Här kom vi in på att prata om grundförutsättningen för en medlemstidning, dvs att det finns en medlem som dels betalar för kalaset och i en del fall väljer att vara skribent i nämnda medlemsskrift.

På samma sätt som jag hört från fler föreningar,  jag råkar utgöra undantaget – dvs bara vara halvvägs i förvärvsarbetet. Jo jag känner mig som ett undantag och väldigt lillgammal. Idag lär visst väckelsen att organisera sig inträffa först på andra sidan halv-hundra…. Och det verkar bli allt ovanliga dessvärre…

Jag råkade kolla lite med lite bekanta och idag verkar man mest tro att att ett medlemskap i en en intresseorganisation består i att vara med i dess Facebookgrupp, eller följa dem på Instagram.

Skulle jag ha en egen teori så beror detta ointresse på att vi var med i ungdomens föreningar som mest präglades av minskande medlemstal och de akuta problemen man fick hantera var att upprätthålla formella krav och få ihop den där styrelsen och upprätthålla styrelsemöten och vikande intresse att upprätthålla verksamheten….

Sammanfattningsvis

#varharstolthetenöverprinttagitvägen?

När dessa rader skrivs har en arbetsvecka sedan återstarten efter semestern förflutit. Det är på sin plats att summera sommaren 2021.

Om vi tittar på ägarlängden så har det hänt en smula. Ryggraden, eller ska vi säga hyllvärmarna finns alltjämt på uppfarten. Skodan Uncle Ben som i somras fick en ny ac-kondensor i förhoppning att gasen ska stanna på rätt ställe. Diesel-Doris som som vanligt fått ta de där tunga lassen under sommaren i form av flyttlass och tidningar. samt lilla Jimmy som fortfarande känns bräcklig. Den underbara DKW’n har dock ägarlängdsmässigt bytt ägare även om den står kvar i garaget. Logistiken är lite prövande men jag tror att Rikki-Tikki-Tavi kommer lastas på en transport inom kort. Jag är övertygad om att den kommer till ett engagerat hem som har planer och förhoppningar.

Ska jag hoppas och tro så kommer beståndet vara tämligen konstant med de tre hyllvärmarna även om jag börjar hysa vissa tvivel om Jimmy’s grundkondition.  Besiktningsmässigt så var det inget att anmärka på, men…. Ja ja, kanske behöver även Jimmy flytta hemifrån.

Nu står dock garagerenovering och omdisposition av dubbletterna av tidningarna på tur när Rikke-Tikke-Tavi flyttar söderut under september. Jag kunde notera en ny fuktfläck på garageväggen i somras. Så jag vill gärna öppna upp och kolla över väggen och takets standard innan snön gör sig påmind. Det finns inte så många felkällor mer än att vattnet borde komma uppifrån eller från sidan. Kapillärverkan på gips borde inte göra att det blir mögel 150 cm upp på väggen, men osvuret är ju bäst….

Därefter borde dubbletterna kunna få en hylla i garaget i väntan på om någon behöver lite Teknikens Värld, eller Motor, eller rent av Vi bilägare?!

Det är nog likaså bäst att räta ut och adressera det där med min slumpvisa OCD.

Det sägs ju att det är viktigt med sjukdomsinsikt. I mitt fall så är det bara att krypa till korset. Saker som bör/kan/ska/borde sorteras i någon viss ordning, SKA förvaras så. I mitt fall är nog tidningar i samlingen bästa exemplet. Dem ska ligga i nummerordning – punkt. I övrigt har jag inte fullt lika hårda krav. Mitt skrivbord ser ofta ut som sju svåra. Arbetsbänken i garaget som ett minne från en krigszon och min garderob påminner mer om ett logistiskt missfoster än klädförvaring.

just det där med att arbetsbänken påminner om en krigszon gör ju tillvaron, låt säga svår. Mitt sätt att hantera den oordning som fluktuerar har jag hittat en strategi för. Det kallas referensverktygslådan. I mitt fall kröp jag till korset och köpte Biltemas största verktygssats för ett par år sedan. Även om jag redan ägde i princip alla motsvarande verktyg. Dock inköpta i omgångar och i olika utföranden sedan tidigare. Så fick denna sats snart benämningen referensverktygslådan. Syftet lika snuttefiltsaktigt som osäkerhetsreducande – det skulle alltid finnas ännu ett likadant verktyg att tillgå. Eller för den del – ta med om nöden så kräver.

Nu ska jag väl inte säga att jag som person blivit lyckliga av att ha verktygssatsen i fråga – men jag är trygg i min förvissning om att jag i alla fall har ett verktyg att hämta i källaren om nöden så kräver…. Frustrerande nog har Biltema nu bytt verktygsserie så min låda verkar vara ersatt av någon helt annan produktlinje. Möjligen är det dags att börja om på nytt

Ska jag påpeka hur ofta jag nu vaknar kallsvettig och undrar om jag lagt tillbaka verktygen jag lånat ur referensverktygslådan?

Just an update – my attempts to sell my Munga has come to a halt. Many thanks to all that has shown an interest.

Due to a bit of hesitation from certain parts I was forced to abort this project at this time. As mentioned I needed to rent a second car park and since these leases run for the whole winter season where’s no need to let it go.

Thanks once again for your interest.

Som antytt i en tidigare post – allt på grund av…så är det ett par dagar efter hemkomst från en bilresa till den tyska huvudstaden. I sinnet snurrar en massa uppslag såväl nya som gamla. Uppdelat i fyra grupper så snurrar just. Uppslagen just ny är att:

skaffa den där Saaben som doldes av den uppväxta häcken.
skaffa en Citroën ZX av senare snitt
försöka lokalisera en BMW ägare i Berlin som bevisligen inte behövt sin bil sedan 2012.
låta Mungan hitta ny förvaltare.

Rent kliniskt får jag erkänna att jag faktiskt jobbar på alla fyra fronterna samtidigt. Men uppenbarligen så verkar alla uppslag ha lie förhinder att övervinna. Saaben har jag försökt köpa i ett år, BMW’n vet nog inte om att jag är spekulant, Mungan är inte den enklaste av vagnar att adoptera bort och Citroën ja vad säger man…

Jag lovar att hålla er informerade om det blir något av endera av egenheterna. Vis av tidigare projekt så skulle jag säga att det är låg sannolikhet att något realiseras i närtid.

Upp och iväg som Roald Dahl skrev.

Fördelen med att åka till samma trakter flera år i rad är att man kan se utvecklingen. Här bäst skådat genom en stilstudie av en fascinerade BMW 3-serie Cab i Berlin. Låt säga att ha-begäret kvarstår….

En SEAT Marbella Colors Special i härlig ”mitten av nitti”-kulör! Här skådad sommaren 2021 på Liesenstrasse i dåtidens Västberlin. Registreringsskyltens begynnelsebokstav  – F säger att bilen är hemmahörande i Frankfurt am Main. Och just det Frankfurt ligger en bra bit från Berlin.