Möjligen starstruck?

Allt sedan barnsben har jag haft tillgång till en god dos dagdrömmeri. Visst ”då” i betydligt större omfattning än nu på senare år.

Om det i barndomen handlade som långt mer visionära utvikelser. Har dagens tankeexperiment, något mer av av målbildsvision som form. Exempelvis är det inte ovanligt att något spännande bilobjekt från blocket med kända tillkortakommanden och fel upptar ’visionerandet’. Då blir felavhjälpningen i fokus, ja rent av ned på ”så skruvar man isär och dessa reservdelar går åt. Delarna kostar si eller så och beställs från dessa firmor”. Många gånger är det just den fasen av förberedelser som ger en massa roliga kunskaper och insikter. Men minst lika ofta, en tanke om att det där var kul i teorin och affären uteblir.

Ungdomliga visioner

Tidigare dagdrömmeri, i senare delen av tonåren, rörde ofta att få testa vingarna som generalagent och importera spännande bilmärken. För spännande bilmärken fanns i överflöd. Speciellt i det forna östblocket som där och då gjorde trevande försök att bli mer ’västfäiga’. Ett av märkena som jag hade ganska långdragen dialog med var den tjeckiska pamp-limousinen Tatra. Det hela kulminerade sommaren 1996 när jag var på fabriksbesök i Koprivnice och fick se fabriker och tillverkning under ledning av någon uppgiven exportchef.

Någonstans där så landade min hopfantiserade bild av hur allt borde förlöpt och falla ut fick sig en stor törn. Av den grandiosa visionen återstod mest en tumme, eller kanske fallen som en pannkaka. Inte för att jag klandrar någon för slutresultatet. Men när jag tänkt, fantiserat och sett fram emot något i två år så var det mycket som inte motsvarande mina för högt ställda förväntningar. Om det var något jag tog med mig så var det en viss rädsla för att faktiskt genomföra sådant jag drömt om. Drömmar är bra att ha, men då bäst just som drömmar.

Att göra något 7 år senare

När jag idag blickar tillbaka på fjolårets bilprojekt ’Rikki-Tikki-Tavi’ så finns likheterna med Tatra-drömmen. Rikki hade ju funnits i mitt medvetande i många år och ett par ägarbyten innan det blev min tur. Givetvis ringer funderingen kvar i bakhuvudet, ska man verkligen göra slag i saken och köpa de där bilarna man nån gång drömde om?! Kanske lite som att bli starstruck…

Där någonstans fastnar tanken och gör en loop. För vad vore livet utan att få drömma. Det kan väl inte vara fel att förverkliga sina drömmar emellanåt i alla falI. För mitt inre ringer mitt eviga mantra ”Om hjärta och hjärna inte kan komma överens så är det plånboken som får ta smällen”. Den som lever som får se…

Purpose-built

Jag får tillstå att senaste tidens fokus på FX4’ans (London taxin) existens fick mig att fundera på vad an mitt intresse. För att snabbt rekapitulera den oinvigde. Under 1950-talet så fanns en handfull modeller av bilar som byggdes men en ganska nischad marknad i fokus, den klassiska svarta Londontaxin. Även Den minst lika ikoniska gula taxin i New York. Båda utgjorde ett närvarande inslag i trafikbilden på respektive plats i världen.

Dessa två var säkert ytterligheten i sin genre. Anpassningar har förekommit så länge som biltillverkare ägnat sig åt att sälja bilar på ’fleet-level’. Vare sig det kommit av skatteteknik eller direkta behov exempelvis begravningsvagnar, limousiner, militärfordon eller bilar för lagens långa armar.

Allt för en bra tv-produktion

Söker man på Google så kan en och annan iögonfallande kreation fladdra förbi ofta då kopplat till mediabranschen. Man kan ana att behovet av inspelningsriggar till tv-kameror fått en och annan bil att sätta livet till i adaptionerna. Dessa vagnar tenderar nog mer till att bli specialbyggda one-offs. Men även vårt stolta Televerk var inte helt obenägen att få sin vilja fram. I slutet av 1990-talet så hade jag långt gångna planer på att skaffa en Ford Transit från 1985 i förhöjt och framför allt fyrhjulsdrivet utförande. Hela byggnationen visade sig vara hopsnickrad i Tyskland med rattar och mojjar som var långt ifrån Fords ordinära regal.

Vän av ordning kommer säkert knyta näven i fickan och mumla något om att i princip varje tungt fordon är ”built for purpose”. Då av regionala påbyggare som tar fram fordonet som ska matcha åkarens behov och eller plånbok. Jo visst så är det, och dessa är härligt specialiserade ner på millimeternivå.

Taxibilen i särställning

Jag tror dock att Checker-bilarna i New York och fx4:orna i London har en särställning i och med att de var lokala giganter och blev ikoner för respektive metropol. Då på ett sätt som inte en Nilsson-Ambulans lör komma i närheten av. Udda nog så tror jag att firmans Volvo limousiner möjligen hade snarlik status i Östtyskland. Inte för de fanns i så stora mängder men för att deras närvaro kontrasterade så stort och medvetenheten hos gemene man om att dessa tillhörde någon i toppskiktet av den politiska sfären.

 

 

Where to, Guvnor?

Möjligen lite ur synk med utbudet så har vårens försök att hitta ett kul projekt inför sommaren 2022 liksom gått i stå.

Inte på något sätt som så att min engagemang och tankeverksamhet skulle varit på halvfart eller så. Men jag tror lite smått att Ukrainakriget satt världsliga mönster i rubbning. Kanske därmed även fått alla att hålla andan och låta allt man kan påverka för egen del bestå som det är.

Bilprisernas Silly season

Å andra sidan har ju bilutbudet mest liknat silly season där mången vardagsbilist inte önskat bli sittande med svarte petter. Då i mest i form av bränsleslukande sexor oavsett drivmedel. Ty Dieseln har haft det tungt, vare sig det handlat om drivmedelspriser som eventuella prisökning på reningsvätskan Add-Blue. Motsatt effekt verkar dock nybilsbristen fått. Effekten är att begagnatmarknaden att knepigt nog ha märkt av frysta eller rent av stigande priser.

Här någonstans står vi nu vårmånaden april 2022. En begbilsmarknad där hälften av bilarna ökar i pris. De andra, ”de där v6:orna” köps av klippare som är övertygade om att det är bara är att sälja samma eländes vagn med den gamla ansatsen; det är ju en top-of-the-line vagn som ska vara ännu dyrare än den mer ekonomiska bilen som redan ökat i pris….

Att fynda på annonspris – omöjligt

Som budget-bilköpare så finns det idag inget spännande att lyckas bli köpare till. De få gånger som man råkar på ett bra objekt med prisbild à là 2019 så är man rökt så vida man inte lägger dubbla bud osett. Ja – det är helt klart säljaren tider.

Det är inte utan att man undrar varthän det är på väg – where to, Gunvor?

 

I dagar av hotande Dieselbrist och skenande AddBlue-kostnad

Kvällstidningarna var inte sena med att basunera ut meddelandet om en potentiellt annalkande brist på diesel. Upprinnelsen skulle bara att eventuellt Ryssland, som vedergällning för omvärldens sanktioner i för invasionen av Ukraina. Då stoppa exporten av olja i allmänhet men dieseldito i synnerhet.

Någon dag senare kavlades nyheten om  prisökningen på AddBlue. Detta gör nu gör att kostnaderna rakar i höjden för transportsektorn. Priset ska enligt samma källa har mer än dubblerats sedan hösten 2021. Om brist dessutom skulle uppstå så. Ja då skulle även transportsektorn lamslås. Ett modernt dieseldrivet fordon som har tomt på nämnda reningsvätska går ned i serviceläge och då bara har reducerad kapacitet.

Ja utmaningarna är många såhär i Ukraina-apokalypsens kölvatten.

Det är inte utan att jag tycker att Diesel-Doris inte är helt utan förtjänster, sin slitna uppsyn till trots. Behöver ag tillägga att Doris är så pass omodern att Partikelfilter och AddBlue-rening är synnerligen okända faktum.:-)

Årets evenemangskalender

Det finns många uppsidor av att vara en föreningsengagerad själ. Inte minst möjligheten att få socialisera sig med likasinnade.

En smärre nackdel av nämnda engagemang tycks vara att hitta plats i filofaxen. Eller ”the social calander”, som min gode vän ambassadören skulle kalla den. har en tendens att bli ytterligt belamrad vissa veckor med snarlika event.

I dagarna inser jag att första veckan i maj är en logistisk utmaning. Inte på något sätt att jag skulle vilja vara utan så som ledigheten första maj. Eller  deklarationsinlämningen, OK’s medlemsmöte eller Riksförbundets M Sveriges kongress. Det fascinerade är dock att allt lyckas landa i samma korta tidsspann.

När jag läste kulturgeografi så bar detta visa snarlikheter med teorin om agglomerationslära. Alltså att snarlika entiteter har en viss benägenhet att ansamlas i grupper. Inte heller jag är mindre smart än att jag inser att lagar som styr.  Olika organisationsformer kräver att stämmor och möten ska hållas en viss tid efter bokslut osv. Men borde inte räkenskapsåret kunna ha en annan brytpunkt än nyår. Möjligen förskjutet till augusti precis  som i näringslivet?

Mitt polycykliska bilintresse

Jag ska låta det vara osagt om det beror på bristande fantasi. Eller om det möjligen kanske kommer an på att det är lättare att titta bakåt än framåt. Resultatet är alltjämt dock det samma. På vårkanten så väcks intresset för att hitta en Londontaxi. Om sommaren när jag drömmen om en riktig GT-vagn för sensommarens kontinenten-kryssande. Om vintern.. osv

Återfallen gör det hela lite småtråkigt om jag ska vara ärlig. I dagarna så har London taxis varit på näthinnan och upptagit en hel del av min tid. Den största förleden med denna repetioner, är möjligen att det är påtagligt ekonomiskt. Böckerna i ämnet är redan inköpta. Kontaktnätet i klubb-Sverige  upparbetat. Möjligen blir det läge en liten revision av läget och ännu en koll på vad som finns reservdelsmässigt att jaga rätt på om nu rätt objekt skulle göra att undertecknad gör slag i saken…. Hittills har det varit lite tunt på köpimpulsfronten ska tilläggas. Eller ska jag säga, mest i det lilla. Här illustrerat av senaste årets förvärv;

En studie i grått

Efter några minuter i arkivet var min farhåga besannad. Aleron var knappt värd att skriva hem om. Och följaktligen hade nog ingen utsänd till landet i väster valt att offra spaltmillimetrar på en så beige produkt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnarna stod och väntade i frihamnen med målet satt på 40+ i medelchefsträsket. GM’s kampanjstab gjorde nog allt för att hitta avsättning för de 350 vagnar som räknenissarnas prognoser förmanade.

Chefredaktör Carlquist hade nog större förhoppningar än vad nämnda vagn kunde infria. Texten andas möjligen en smula besvikelse, brustna förhoppningar och en aning vemod. Även jag har lite svårt att förstå hur räknenissarna i Detroit fått för sig att det skulle vara en god inropare på europeisk marknad.

Själv blir jag en smula brydd av prisbilden idag. Ty dagspriset såhär 22 år senare, tangerar 12,5 procent av ursprungspriset. Vid det här laget brukar det snarast vara några få procent.

 

Att äta från menyn

Att leva i nuet, laga efter läge, äta från menyn.

Jag får tillstå, det är inte helt enkelt att vara undertecknad. I alla fall inte när det gäller att välja ben att stå på i hänseende att vara fordonssamlare.

Här hemma har diskussionerna stundom gått varma, i alla fall utifrån vad jag suktat efter att äga. Hustrun, som har en mer realpolitiskt nykter syn på fordonsinnehav. Hon hävdar ofta att jag borde välja realistiska bilar. Ur hennes perspektiv så är det inte rimligt att lägga flerfallt mer på en kul entusiastvagn kontra pengarna som lagts på min dagliga transport.

Billiga vagnar inte helt fel

Det är givet ett resonemang jag kunde köpa om jag hade ett realt behov av en vardagsbil. Men när det är mindre än 10 min på cykel till jobbet och parkeringen småningom kommer börja kosta pengar igen, ja då är det inte värt att lägga fyra fem skattade månadslöner på en bättre bil än Doris, eller Jimmy eller Bhzzzz osv.

Nu har abstinensen efter att inte ha något kul att förkovra sig i börjat bli jobbig. Dock är utbudet av spännande moderat prissatta kandidater inget att skriva hem om. Men i dagarna fann jag en sån där särling av amerikansk härkomst – en enägarvagn från millennieskiftet. Priset var inte billigt men inte heller uppe i inkomstklass a la fem månader, snarast en och en halv.

Här någonstans stöter det hela på lite patrull. För gör jag slag i saken och köper 1 1/2 månads bilen så har jag inte 4-5 månaders nivån kvar på kontot. Skulle exempelvis något bättre dyka upp så kommer jag nog ha svårt att kunna köpa den där rätta vagnen istället. Jag tvivlar stort på att jag skulle komma ur 1,5 vagnen utan en rejäl förlust vid snabb affär.

Handla idag – eller sitta och vänta

Kärnfunderingen blir alltså; jag jag sitta och hoppas på att någon av mina ”spana på-vagnar” kommer bli till salu i närtid. Eller borde jag leva i nuet och satsa på det som finns till salu idag, liksom äta från menyn?

Vän av ordning skulle säkert inflika att även om jag väljer en ”5-löningsvagn” från spaningslistan så är nog inte den heller så lätt att realisera i pengar den dag som så skulle krävas.

Så snälla publikum; gör slag i saken och köp den där röda Chevrolet Aleron på blocket snarast – så jag slipper fatta egna beslut.

Tänk att få 90-tals pimpa bilen med lite klistermärken

Nittiotalet var troligen den tid när bakrutestreamers och kampanjdekaler hade sina sista dödsryck. Bakrutedekalen som informationsbärare hade som jag ser det 1980-talet som sitt gyllene decennium, så var och vart annat arrangemang med självaktning givet tog fram en streamer till bakrutan eller bakstöten på div lastbilar. Lägg sedan till alla de mer eller mindre fantasifulla och ofta provocerande dekalerna som fanns i Hobbex sortiment.

1990-talets kampanj-plattform

Den mest framstående kampanjinsatsen höll bensinstationskedjan Statoil i, då i samarbete med det hippa Bingolotto. Här gällde det att dekorera bilen med en kampanjdekal i bakrutan. Budskapet var i stil med ”Vinn med oss”, ”Lugn du vinner”, ”Satsa på en vinnare” och ”Jag kör prisvärt”. Tävlingsmomentet kallades Dekaljakten och hölls åren 1992-1994.

I samma veva så var det dags för folkomröstning rörande om Sverige skulle gå med i dåvarande Europeiska Gemenskapen, numera EU. Här syntes det budskap för eller emot på var eller varannan bil. Valresultatet var väl tämligen tu-delande men det verkar vi ha kommit förbi såhär med mer än 25 års medlemskap i bagaget.