Familjen ha varit i Motormännen i omgångar, ja det började väl med att farsan gick med någon gång på 1980-talet. Det låg ju liksom för sig när vi åkte i Östeuropa vareviga sommar och Motormännen hade ett kontor i Örebro. Där kunde man skaffa internationellt körkort och internationellt campingkort. De sålde även färjebiljetter till klubbpris och stundom kunde man även begåvas med lite klistermärken och vagnmärke i plast vilka givetvis skulle dekorera bil och husvagn.
I takt med Europas ”sammanväxt” så försvann väl incitamentet att vara med, internationella körkort behövdes inte längre och det där Campingkortet ja det gick ju att lösa på plats till minst lika konkurrenskraftigt pris.
För några år sedan, ja 4-5 skulle jag tro så blev hustrun medlem. Orsaken var, om jag minns rätt att svärmor sett att man fick en hotellweekend på köpet och det var ju ett skäl så gott som något. Och i takt med att även vi började återupptäcka Centraleuropa med bil så var ju medlemskapet naturligt. Speciellt med drivmedelsrabatten hos Preem och bokningsrabatten på färjetrafiken. Att vi dessutom fick ett års fritt abonnemang på BroBizz över Öresund ja då var det ju liksom ”kostnadsfritt” att vara med. Speciellt eftersom man dessutom fick tidningen Motor i brevlådan typ 6-7 ggr på ett år.
I år var det återigen dags att förnya medlemskapet men för de där 540 kr de vill ha så får jag liksom inget jag har nytta av. Preemmacken vi tankat på revs i mars och nu finns närmaste Preem någon mil utanför stan. BroBizzen får jag betala för och de där färjorna från Sverige ja de hoppar vi numera över. Men spiken i kistan var att tidning Motor numera ska läsas ”online” som standard för den slutade komma redan i höstas. Så det blev inget förnyat förtroende.
Att föreningen nu bytt namn till M Sverige, ja det gör väl inget på totalen. Men som bindgalen bilnörd så slås jag av hur lite en så stor förening gör för att vårda sitt eget renommé och minne. Under lång tid gav man ut vagnmärken i parti och minut i olika utföranden beroende på ett eller annat. Men internt verkar de vara väldigt dåliga på att veta om att dessa funnits i organisationen. Hörde av en Traderasäljare att han försökt få klarhet i dessa märkes historia men de visste inte något alls. Turligen kunde jag fylla i och förklara vad han försökte sälja och hur dessa märken kom medlemmarna tillhanda. Men jag blir beklämd helt klart.
En vacker dag ska jag skriva ned vad jag har lärt mig om M’s Vagnmärken bara för att få det nedtecknat någon gång…
på en loppis och det var ett kärt och väldigt hemtamt återseende. När jag idag tittar på de rika illustrationerna så slås jag av hur många brittiska vagnar som fått stå modell för allsköns av ingreppen, rostlagning av framskärmar på en Morris Minor, eller påfyllning av Bromsvätska i en Cortina med bromscylinder på vänster sida om motorn sett framifrån, eller som när proceduren för att byta hjul ska visas, ja visst då är det på en Morris 1300. När vi väl kommit fram till stycket om att spraymåla bilen, ja då finner man det fullt normalt att det hela givet bäst görs på en Triumph Herald med sitt speciella huvlåset på framskärmens nederkant. Aningen subtila anspelningar, ja visst, och på samma sätt nått som än i dag gjort att jag inte är helt främmande för nått gjort på de galna öarna där ute i väster.
Men skulle det dyka upp en Rover 213 (SD3) från mitten av 1980-talet, derivatet av Honda Ballade, så skulle det vara svårt att stå emot, här till vänster hämtad från kultserien Skenet bedrar. Sannolikheten är väl ganska låg att en sådan skulle ramla förbi för de åren så hade vi inte någon regelrätt import av personbilarna och inte heller frågan om generalagent här i Sverige verkar varit helt klar även om Harry Karlsson bil tog in en och annan Land Rover och Range Rover…