I lappkastens tidevarv

Summerar utrustningslistans priser.

Med ett så rastlöst sinne som bevisligen mitt är, så är svängningarna frekventa. För typ tre veckor sedan kämpades med att få hem en förbedad Ford. Ett auktionsfynd(?) från bilias outlet-cirkus. Sedan dess har turerna varit flera. Eller ska jag säga lappkasten?

Kollegorna tipsar

Bara någon dag efter att Forden stod på gården, ja då fick jag via en kollega nys om en annan sjuklig patient. I praktiken faktiskt årsbarn med eländet jag just hämtat med. Men väsensskild till sin natur. Tipset var på en flakbil och därmed mer av arbetshäst. Lägg då till att den dessutom var med en på pappret undermotoriserad Dieselrova. Nu har dock den inte blivit till salu. En trasslig historia i form av att den drabbats av ohälsa utlånad till någon i en helt annan del i landet gör det liksom lite strandad här. Utsikterna att boka in den på verkstad för en kostsam diagnos ser väl inte allt för godartade ut. Men det är där det står och faller nu. Kommer man bärga hem bilen till Västergötland, en nätt sträcka på 18 mil. Eller kommer man kasta in handduken och låta någon annan ta vid?

Jag har vän av ordning fråga, ja om det blir det sistnämnda är jag kandidat? Magkänslan säger som mannen i duetten i Nile City ”-Ja för skråen”. Logikkretsen i skallen säger att jag redan har för många leksaker och inte får plats med ännu ett plåtschabrak.

Hundpromenader ger uppslag

Men på tal om det där med logik eller magkänsla. Tror nu inte att flakbilen varit enda saken som passerat mitt medvetande. Nej, och här håller jag det faktum att jag alternerar som hundvakt om dagarna. Ty hade jag inte fått spankulera fritt i området hade jag aldrig sett att det stod en välmotoriserad leksak på en av uppfarterna.

När jag efter lite funderande insåg, den verkar stå långtidsparkerad. Ja då var missionen ett faktum. Här måste bara undersökas. En kortare hälsning på papper, ett par dagar av väntan och historien började klarna. Ägaren hade bytt biltyp och valt det moderna i att åka Elbil. Ja när jag tänker efter inte omöjligt att jag nog råkat se bilen och rent av skrivit något här. Nu har ett par tre år passerat. Bilen blir väl inte bättre av att bara stå. Men beroende på marknad och modellen tror jag inte den ryms i leksaksbudgeten direkt. Men att fönstershoppa har ju sin charm, Speciellt nu när jag summerar ihop posterna i utrustningslistan landar prislappen ny närmare halvmiljon-vallen.

Uppslag och lappkast

Nu var dessa två snedsprång på intet sätt unika. Hustrun skulle nog säga att det snarast är så varje vecka. Jag själv märker väl möjligen inte alla utsvävningar. För för mig så är det ju bara att utforska vardagens små förunderligheter.

 

Åh så var det den där förbenade Forden

Någon gång för sådär en vecka sedan fastnade blicken på en sån där grå mus i trafikvimlet. Det var liksom som om blicken fastnade utan att direkt jag kunde säga varför. Ja hade bilen stått i en trädgård, lätt nedsjunken i mossan. Ja då hade det varit naturligt. I alla fall för mig. Ty bilar som står och väntar på nästa anhalt i tillvaron, dem noterar jag. Men här var det ”bara” en vanlig Fiesta.
I trafiken.
Inte i någon poppig metallic-kulör.
Inga tidstypiska ”förstora” alufälgar för karossen.
Inte ens något kul spoilerbehängt sportutförande.
Nej allt annat än sånt man borde notera per automatisk det vill säga.

Det första jag såg var att;
gaveln på ljuddämparen som skymtades under stötfångaren osade nyskick.
de korrekta plastkapslarna till 14-tums hjulen.
En välpolerad solid-röd lack.
Och helt tidstypisk men idag ovanlig 3-dörrars kaross.

Långt senare insåg jag att vagnen borde ha fastnat på min näthinna för länge sedan, ja om jag nu rent statistiskt skulle lyckats befinna mig på vägen längs de 40 talet mil bilen verkar snurra i trakten varje år…. Givet ska ägaren få månadens hälsning och mitt varmaste tack.

Ännu ett vykort – ännu en brusten förhoppning?

I mina dagar har det sänts en och annan postal hälsning till potentiella fordonssäljare runtom i landet. Nu senast ägaren till en importerad Ford/Mercury som tydligen verkar ha upphört kolla annonssvaren på blockets meddelandetjänst.

Om vederbörande möjligen inte huserat typ 4 timmar i bil bort så kanske, jag istället svängt förbi enkom för att lägga min hälsning i brevinkastet. Men nu får det bli PostNord som får träda i tjänst. Fingers crossed att säljaren behagar svara.

Möjligen ska detta inlägg och intressskiftning ses som ett smärre hälsotecken och att min gasserade sjuka av ”morbus London-Taxinum” få vara på avklingande.

Nästan som Amen i kyrkan – Freestar hittar nytt hem

Så har den gäckande amerikanska minibussen fått ny ägare. Hatten av till den som gjorde slag i saken och blev ny förvaltare av härligheten.

I samma anda, nu har jag ”bara” brittiska egenheter på min hjärna. Nu senast – jakten på delarna till mitt imaginära objekt. Frågan är väl, hur i hela friden ska jag få tag på den där tryckplattan och urtrampningslagret som utgått ur ruljansen sedan länge….?!

Om inte Om vore?

För transparens och ärlighet bör erkännas, jag har skambudat på en udda amerikan…

Nu får väl även tilläggas att jag inte direkt tror på att nämnda bud kommer falla i god dager hos mottagaren.

Men vad ska man göra när man ser att en vagn varit till salu i över ett år. Utsikterna att nämnda vagn ska finna en ny vårdare i närtid kan antas vara små. ja vad är det då för fel att uttrycka intresse. Att då samtidigt meddela vilka monetära premisser jag jobbar under?!

Låt mig i samma anda av öppenhet även meddela vilken av blockets alla erbjudanden som fastnat på min näthinna https://www.blocket.se/annons/alvsborg/ford_freestar/103731654 om inte annat för så snart jag delger vad jag visat intresse för ja då gör någon vänlig själ slag i saken och köper nämnda vagn:-)

Ska jag tillägga att det är en Ford?! Om än med Detroit som hemstad och inte Köln, Saarlouis, Valencia eller Genk… vågar jag tillägga att den är tillverkad i Kanada?!

*Update* två veckor senare var bilen i alla fall på väg till ett nytt hem. Tilläggas bör, inte mitt

Nygamla insikter från att skruva gamla nybilar…

Inget är så trevligt son när saker sitter där dem ska, speciellt på bilar på från 1990-talets senare hälft och framåt.

Redan för typ två år sedan så kom jag till insikten om att nyare gammelbilar har en tendens att falla isär. Indirekt då för att någon tidigare part varit framme och skruvat och inte fått ihop allt som det var från början. Patienten Roffe är nog inte allt för sönderskruvad, men väl så har mycket lossnat för det vibrerat loss. Nu senast ett par udda plastclips som ska hålla fast luftstyrningen till kylaren.

Visst det kan tyckas som en skitsak och jag minns att äldre konstruktioner ofta hade bättre, mer återanvändningsbara fästelement. Nu tillhör väl Fordar från 1990-talets slut inte gräddan av konstruktionsmässiga högvattenmärken. Dock känns det viktigt för bilens fortsatta existens att jag lyckas få lite bättre fason på Roffe. Just nu står ju skicket och väger mellan skroten, en slit och släng-bil eller möjligen blivande samlarbil.

Få saker verkar vara dokumenterade som just vilka plastclips som hör till vad. I viss mån förståeligt när detaljerna ofta är så pass små att gjutmärkning med artikelnummer oftast bara är att glömma. Jakten på vilken variant som jag behöver går vidare. Jag har hittat en firma i England som kanske kan leverera. Jag har för säkerhets skull även kontaktat en stor tillverkare i Asien för att få en produktkatalog för framtiden. Kanske en ny spinn-off i sikte, kränga plastclips till bilar vore något?

Det mesta rår nog xxxxx för

Våren övergick snabbt till försommar. Lika snabbt gick inte bilsökandet. Om maj möjligen präglades av en kvarhängande släng av LondonTaxi-sjuka. Så har symtombilden övergått i att mer handla om mindre bilrelaterat och mer trädgårds dito. Även detta år huserar ett antal förvirrade Gräsänder i villaträdgården.

Nu har väl inte allt trädgårdsanknytning, senast förra veckan så gjordes försök att införliva en Ford Escort av senare snitt. Jag vet inte om det är fel på mig eller fel på bilmärket för Ford har en väldig egenhet att inte vara en bil som funkar för mig. Summerat har ingen av Fordarna av europeiskt snitt fungerat för mig. Den nämnda behagade inte vilja starta trots upprepade försök.

 

Möjligen så har de två amerikanska fungerat bättre…

Nu sätter jag mina förhoppningar till att inspirationen ska landa i att jag hittar något annat spännande att förkovra sig inom… Framtiden får utvisa om min förhoppning infrias…

Ännu en Ford som inte gillar mig

Som den som råkat följa mitt orerande över tid möjligen noterat – Fordar och jag är inte så kompatibla.

Det mest slående exemplet må vara saligt insomnade P(j)uck, den fullspecade Fiestan i härligt lila som dog redan på vägen hem från lärdomsstaden i öster. Ett förbisett faktum att olja kräves från min sida – till min ursäkt vill jag nog hävda att man hinner inte allt på den dryga timme jag ägt bilen.

Den andra var en urtvättad Mondeo i väloxiderad röd kulör. Här höll det mesta ihop men nerven av att sammanbrottet stod på tur var ständigt närvarande. Jaja en och annan fönsterhiss får man väl acceptera att de säger upp sig – lagom som regnet är i annalkande.

Om det möjligen är någon Ford som varit lätt kompatibel med mig i stort, med ryggen undantagen så är Flexitauren Rex det troliga exemplet. Här var det möjligen ledan och tristessen som var faktorn som fick bägaren att rinna över.

Den trötta men inte enda felande länken

Till listan får jag idag lägga en svart Escort. Såld under devisen i behov av nytt batteri. Sanningsenligt så ja batteriet var sopslut. men trots nytt sådant så snurrande motorn utan att tända. En halvtimme senare och jag kastade in handduken. Så av Forrrden bidde det intet.