Ja då närmar sig nyårsstrecket med stormsteg och den traditionsbundna numera obligatoriska summeringen av året som gått står för dörren.
Möjligen får jag konstatera att det inte alls blev som jag trodde. Långt framskridna planer på att förvärva en vagn som funnits på min radar i mer än 10 år föll på målsnöret. För att man ska förstå lite mer om orsaken bakom att det blev just så. Så behöver jag rekapitulera lite från min vardag.
2020 blev jag sjukskriven för utbrändhet. Det har varit en långdragen process att komma tillbaka till fullo till hundra procent i tjänst. Lagom som det var dags att just lämna deltidssjukskrivningen fick jag ett kort återfall. Eller i liknelser kopplat till bilen, alla varnningslampor lös men jag lyckades köra in till kanten och starta om. Just i samma veva skulle förvärvet bli av, men jag fick snabbt skrinlägga det hela.
Såhär med facit i hand var det möjligen tur i oturen. Föga anade jag att en nära släktning skulle gå ur tiden och efterlämna en annan vagn som nu istället får räknas som samlarbil.
Men åter till historieskrivningen. Släktingen efterlämnade även en trött och fläckvis rostig Volvo 245. Ja ni vet exakt hur en matt en röd 245 från 1980-talet bara kan vara. Just sån var ”Släng-förtifemman”. En del skruvande senare och vips var det bil även av denna. I praktiken den första och hillills enda bil jag sålt på tradera.
Den andra bilen, också det en röd Volvo var allt annat än matt. Nej den var mer av kalibern att det verkligen sken om den, speciellt med lite daggdroppar för det extra djupet i den otvättade lacken. Att det nog var bättre att spara på 940n stod ganska snart klart. Förhopningsvis får jag köra den lite mer nästa sommar nu när Entusiastförsäkringen är klar och skattefriheten är ett faktum.
Som om det nu inte skulle räcka med en lågmilad 940 i välvårdat skick så föll frestelsen på en Harley Davidson 883 från 1990, Nu har jag dessbättre eller värre hur man nu väljer att se på det hela, inget körkort för härligheten. Men mitt intresse är nog mer akademiskt än att få köra eländet. Jag är nog lite för bekväm för att vibrera runt i tillvaron på en HD, så jag får vika min tid på att återuppväcka härligheten efter 20 års stillestånd istället.
Ja det var väl vad som faktiskt passerat mitt garage under 2024. Och den där som det inte blev av med i våras, ja vem vet, har jag tur får jag nya chanser någon annan gång i tillvaron. Platsmässigt gråter jag inte direkt. Men som bilgalning så finns det givet ett visst sting av att inte fått äga just en #€%&/( 🙂