Ett av de mer lästa inläggen här är just nu är om fd Motormännen, numera Riksförbundet M Sverige. Frågan jag ställer mig där är om det är värt medlemsavgiften på strax under 600 om året.

Frågan känns kanske mer aktuell nu än någonsin. Även jag tvivlar och det allt oftare. I bakhuvudet bör man ha att M Sverige är en intresseorganisation och ska ta tillvara bilisternas intressen i smått som stort. Historiskt fanns man representerade via lokala föreningar runt om i landet. Men över tid har det blivit glesare i klubbfloran.

Nämnas kan att i min trakt fanns det ingen verksamhet sedan 2000-talets början när lokalföreningen lade ned. Vad jag hört lades den ned i samband med att ekonomiska oegentligheter uppdagades, som man då valde att inte polisanmäla. Något som fick dåvarande styrelsen att avveckla sina engagemang för verksamheten.

Verksamheten av idag vilar på tre ben, ett; opinionsbildning, avtalsupphandlingar, rådgivning och remissvar som sköts från kansliet. två; försäkringsverksamhet och klubbshopp som sköts från servicekontoret i norra Sverige och sedan det tredje i form av lokalklubbarna och sin verksamhet.

Del ett och två servar alla medlemmar och är på så sätt gemensam och lika för alla, men i och med att det tredje benet baseras på att ett lokalt engagemang så möter man olikheter i utbud och verksamhet.

När jag lite längre fram på sensommaren kommer ställas just inför frågan om det är läge att betala in och förlänga ännu ett år så är tvivlet större än någonsin. Jag har hittills urskuldat det hela med att jag i alla fall får medlemstidningen i brevlåda och lägga till samlingen. Men numera har utgivningen krympt till endast 6 nummer om året. Det gör att kostnaden för tidningen i sig snuddar på 100-lappen per nummer. Det är den inte värd bara för att få fortsätta att arkivera.

En av de synbart jobbiga bitarna av att vara bilintresserad modell de luxe är möjligen egenheten att gärna förirra sig. i mitt fall har jag en fäbless att gärna hoppas på kommande inköp. När man då läser på om typfel. Ja då är det enkelt att hamstra delar. Delar til bilar som ännu inte är mitt bekymmer.

Erkännas bör väl att de stundom kommit till nytta. Ja nytta för någon annan än just mig.

I denna iver att vara förberedd så ligger nu tändsystemet till en LondonTaxi och inväntar förtullning. Ja du anar rätt, det är inte gratis att hamstra delar speciellt från utanför EU. Att du delarna teoretiskt har en avsättning det är jag säker på. Ty jag vet i alla fall ett objekt som formligen skriker efter nämnda kit. Återstår väl mest att övertyga ägaren till nämnda taxi om förträffligheten att skaffa delarna, det ohemula priset till trots. Jag anar dock att det är en bråkdel av vad de lagt hitintills på att få bilen i fråga att gå rätt och riktigt. Så Anders – det är bara att du hör av dig:-)

Eller rättare sagt, vad ska man tolka in in i att ens namn saknas på kontorsdörren?

Under kalla kriget var det lite av en sport att försöka tolka ut skeenden i korridorerna på högsta Sovjets verksamhet i Kreml. Kännare gjorde gärna gällande att man kunde utläsa sakernas natur via att titta på vilka dörrar som möjligen var öppna och/eller stängda samtidigt. Läran gavs med tiden epitetet Kremlologi.

I mitt dagliga värv kopplat till it-grenen av Regionens verksamhet här i länet så har jag haft min hemvist i typ fyra månader. Lokalmässigt samhuseras jag med tjugotalet andra tekniker i en flygel. Vid ingången till nämnda uthuggning i tillvaron finns ett anslag med namnen på dem som förväntats boa in sig i nämnda lokal. I och med att hela havet stormar rent organisatoriskt så har det funnits en viss fluktuation i rummet. Över tid ändras anslaget för att spegla konstellationen på andra sidan dörren. Döm om min förvåning när nu det tredje reviderade anslaget kommit på plats och alltjämt mitt namn saknas! Noterbart är att min nya kollega som började idag redan varit skyltad i alla fall i ett par veckor.

Vore jag aningen mer lättstött skulle jag möjligen ta det som en skymf. Vore jag smart kunde jag likaledes tolka det som om att min närvaro inte förväntades. Även skulle man kunna tro att min närvaro är så pass kritisk att den inte ens bör störas av besökare eller rent av hålla mig undan illasinnade utsocknes med ruskig agenda. Men som den Kremlolog på hobbybasis jag tycker jag mig kunna vara så tolkar jag det mer som att jag inte kommer få bli allt för långrandig i lokalen. Frågan jag ställer mig nu är om det är en undermedveten push att ta steget bort från verksamheten. Eller om verksamheten möjligen tror att mina arbetsinsatser gör sig bättre annorstädes?