Jo jag vet, det har varit lite tyst på bilfronten en tid nu. Jag tror det nära på passerat ett helt år sedan senaste förvärvet i form av Trikålåren var ett faktum. Jag vet inte om jag ska skylla på att det är en materialsport eller helt sonika citera den store filosofen Pölsa i filmen ”Smala Sussies” smått geniala konstaterade ”jävla oflyt hele ti’n”.

Möjligen är det sviterna av att inte ha varit riktigt i takt med min samtid som fått mig att tveka och indirekt komma än längre från samtidens prisbild och värderingshets. Kanske även frukten av att nu ha jobbat på sånt sätt att behöva ta med bilen till jobbet mest varit en belastning. Aningen då i form av bristen på parkeringsmöjligheter. Eller som idag, kostnaden för att få parkera vara så på pass ansenlig att det är svårt att motivera de extra hundralappar varje vecka det nu kostar.

Uppslagen har funnits men det har alltid kommit något emellan. Här senast var det en Renault Safrane som kom på fall av vädrets makter. Utsikterna att försöka felsöka en stendöd fransyska i -20° ja det var inte att tänka på. När säljaren dessutom råkade inflika att vagnen dött under en provtur och varnat för att något ”securité” deklamerats i kupén. Ja då kändes steget så pass stort att det blev oöverstigligt.

I andra fall har allt liksom runnit ut i sanden oftast på grund av allt praktiskt. Omöjligt att få till ett lämpligt datum för hämning som passar säljare och köpare. Här för leden föll det på att säljaren fått bege sig till andra landsänden för att utbilda och förväntades vara borta all överskådlig tid.

Tid ger perspektiv

Nej, i brist på roliga uppslag så har det blivit naturligt att fokusera på andra spännande saker och företeelser som fått mig att reflektera. Lite som en teaser så får jag flagga för att det kommer komma något på ämnet ”Portföljer”. Ja minns ni dessa dokumentväskor som fanns överallt under 1980 & -90-talen. Ja de var till och med så vanliga att Lasse Åberg lyckades få i referensen i Sällskapsresan. Ja den om båtsporten, SOS hette den om jag inte helt missminner mig. Där travesterad i form av en referens till den polska attachéväskan mer känd som plastkassen.

Här någonstans fastnar jag i en känsla av portföljens inbyggda tyngd, värdighet och seriositet jag känner svår att applicera på tillvaron och yrkesvärvet av idag. Möjligen är attachéväskan att betrakta med samma burgna men möjligt utdaterade blick som att få en retroaktiv prenumeration på inkomstmiljonärernas husorgan Connoisseur utan att riktigt ha monetära muskler att matcha livsstilen.