Att hela vår tillvaro kretsar kring de olika möten som händer i tillvaron som kan kallas livet. Ja det det torde vara känd.
Inte heller att alla vagnar jag mött för evigt skulle snurra runt i det universum som utgör min tillvaro. Ja även det får anses vara fullt normalt.
I dagarna trodde jag dock att allt hängde på gärdesgården för en av dem. Den stackars Diesel-Doris – DD, nu inne på sitt 25 år och fyrtioförsta tusentalet mil nu var en given kandidat att få lämna in. Besiktningen behagade löpa ut i månadsskiftet, och dessvärre sammanföll det hela med att även svärfar Walter bytte spelhalva. Inte heller där var nog oddsen till hans favör, 87 och med diagnoskort långt som när jag besiktade en Saab en gång. Anmärkningarna tog två sidor av protokollförarens insatser i anspråk. Tilläggas bör att det här var på den bruna tiden. Nej inte politiskt, jag menar förstås när Svensk Bilprovning med sitt monopol regerade och hade bruna protokoll-set med karbonpapper emellan.
Men när nöden är som störst, ja då får man gå ut i garaget och skaka liv i Diesel-liket, för det är den enda med dragkrok. En blixtinkallad sejour hos Carspect och bara en par krämpor som påpekande med en styrled som värsta plump i protokollet. Så vips var DD fit for service i sitt specialgebit – släpa och agera flyttbil.
Så nej – utsikterna för DD ser ut som om hon/den/det får förlängt förordnande med ännu ett år. Eller i praktiken, till 2025 lär det ju bli?!
Men Pelle då? Ja Pelle – Dotterns lilla Twingo har kämpat emot fordonskontrollen. ett bromsrör och en styrled vållade återbesök gånger två?! Som tekniskt ansvarig är jag synnerligen brydd över hur bromsarna på den sida jag inte rört kunde bli sämre av att jag donade på andra hjulet övergår min tekniska kompetens. Men nu ska nålsögat vara passerat, så även en inte helt försumbar mängd bromsvätska.
Så då var det bara att se till att någon annan spekulant möjligen får chansen att åka Twingo. Erkännas kan att jag kommer sakna den agila lilla rackaren – även om jag inte helt gillade sittställningen.