Redan på torsdag kväll började packandet. Han visste inte om det kom sig av rastlöshet eller om det berodde på någon latent anspänning. Hans hustru, som vid det här laget, alltså 17 år och inköpandet av 51 bilar senare, visste med ens att något var i görningen.
Med hennes unika insikter, som bara en närstående till någon som lider av tvättäkta automani, fanns inte en gnutta av tvivel. Ännu ett bilköpsprojekt var på väg att få sin upplösning. Om det sedan skulle utmynna att en vagn verkligen landade på uppfarten eller inte, ja det var något som endast framtiden skulle kunna utvisa.
Just där och då, denna torsdag innan midsommarhelgen, fanns mer en viljeriktning än just en fastslagen planering klar likt korvspad. Klart var att ägaren till vagnen hört av sig i början av veckan för att sondera om det fanns en lämplig tidpunkt.
Att just ägaren troligt skulle höra av sig hade stått rimligt klart. Om detta hade parten som råkade upplåta garaget där nämnda vagn nu stått skvallrat om. Exakt hur länge vagnen huserat just där ja det fanns det olika bud om, lite beroende på vem man frågat. Åtta, tio eller rent av tjugo år?
Ungefär lika korvspadsklart var vem som egentligen initierat detta sammanträffande de tre parterna emellan.
Hyresvärden hade indirekt ställt på bilägaren att komma med plan. Spekulanten hade jagat rätt på bilägaren när denne varit utlandsposterad under fjolåret för att uttrycka sin fascination för bilmodellen i allmänhet och efter att fått höra bilens historik, objektet i synnerhet. Att spekulanten som i ett led i efterforskningarna om bilen lyckat nosa upp hyresvärden gav den ny dimension. Ja något som liknande ett triangeldrama rent av.
Bilägaren hade, om nu vår spekulant tolkat allt rätt, kommit till insikt om att det var läge att konsolidera vagnparken. Ja här någonstans tar denna historieskrivning avstamp.