Frågan kanske ter sig patetiskt. Vän av ordboksdefinitioner skulle möjligen recitera något i stil med ”värdet på en produkt sätts på en marknad där säljare och köpare möts och gemensamt sätter priset i samband med en transaktion”.
Strikt akademiskt sett har är det helt korrekt och rätt. Värdet för en vara eller tjänst uppkommer först när överlåtelsen av dem samma väl utfaller. Sedan finns givetvis en högst teoretisk värdering som kan präglas av ytterligt personliga utgångspunkter.
Jag brukar lite smått förfasas över värderingarna på exempelvis vissa östeuropeiska bilar i allmänhet och Skodas modeller med motorn bak i synnerhet.
I min mentala värderingstabell så kostar en sån vagn under 5000 kr. Intuitivt vet jag att det är omöjligt idag. Men när min priskompass sattes där under tidigt 1990-tal så var det gängse standard. På samma sätt har prisbilden från när det begav sig sagt en stark prägel på min uppfattning som än i dag färgar man tankebanor. En ny Trabant kostade mindre än 15000 kronor i bilhallen i Budapest sommaren 1988 när jag var där. Och en fläng ny Lada Niva gick att köpa på 1990-talet för runt 30000 i Sverige om än utan några garantier eller åtaganden från importörens sida.
Prisbilden har ingen bäring på vad man möter i bilannonser av idag, men lever starkt i mitt undermedvetna när jag tittar på annonserna i fråga. Samma problematik lever i viss mån kvar i allmänhetens kollektiva uppfattning och utgör stundom ett ganska stort mått av glastak för värdeutvecklingen hos vissa saker.
På samma sätt präglar förförståelsen åt det andra hållet – en bil från Crewe tycks alltid värderas högre än en från Browns Lane i Coventry? Visst den förstnämnda hade ett betydligt högre salupris från början. men rimligen borde väl en Jaguar/Daimler vara minst lita kompetent som en Bentley eller Rolls-Royce? Solklart är väl att restaurering av de senare kostar påtagligt mer än hos dem förstnämnda men körupplevelsen bör sig väl kunna stå i paritet?
På liknande vis ligger möjligen hämskon som en black om foten för de olika London-taxis som nått våra breddgrader. Merparten av vagnarna startade sina karriärer som taxis i London och när regelverken regelbundet avpolletterade vagnar så såldes dessa för spottstyvrar. Rådiga intressenter kunde så enkelt och prisvärt bli ägare till vagnar med ett förflutet i taxitjänst och möjligen bortåt 300000 Miles (50000 mil) på samvetet och tillika mätaren.
Just denna prispress ligger möjligen de fåtal privatägda motsvarande vagnarna i fatet. För gemene man är sinnebilden ständigt etsad av dessa långmilare, för hur ställer man en välskött bil med 50000 mil mot en motsvarande med 6000 mil på mätaren men helt utan spårbar servicehistorik?!