På det personliga planet så håller min arbetsgivare på att försöka hitta en annan sysselsättning för mig att tillbringa arbetstiden med. Jag har i mer än 20, ja snart 25 år jobbat med tekniska dilemman, främst it-mässiga och hur dem dessa ställer tillvardagen för användare runt om för de som nyttjar tjänsterna jag supporterar.
Sedan 2019 har Regionen på Ö användare varit mitt fokus då kopplat till att möta användarna på telefon och då försöka avhjälpa de fel som anmäls. Till lika har min arbetsgivare haft kännedom om att jag inte lyckats komma tillbaka till full styrka i den roll jag haft hittills i snart 18 månader av denna tid. Äntligen börjar det formeras någon form av plan om att mina arbetsdagar ska ägnas så snarlikt arbete om än i en helt annan kontext. Dock inte varaktigt utan på utlåning under en begränsad period.
Lite på samma sätt känns det idag när jag tittar på vagnparken ute i trafiken. Hustrun och jag brukar åka och handla en eftermiddag någon gång mitt i veckan. Döm om min förvåning när jag noterar att Elbilarna utgör en substantiell del av vagnparken hos dem som samtidigt handlar. Visst det är inte merparten, men så pass många att det inte bara handlar om de flamboyanta Tesla-ägarna som kör på el. Nej nu är det verkligen var och varannan på Maxi’s parkering, någon gång tidig eftermiddag mitt i veckan. Visst då när dem som har sådana tjänster att man kan disponera tiden efter eget huvud och kalender kan handla. Rimligen borde det vara lite annorlunda eller normal balans om man så vill en sen fredagseftermiddag eller under helgen när alla kollektivanställda behöver proviantera.
Att vinden var på väg att börja blåsa i denna riktning stod klart när vår närmaste Cirkle K-station valde att skala ned från Sex tappar med flytande drivmedel till ynka två vid senaste renoveringen för just ett år sedan. Bara en sån sak att ta bort 67 % av möjligheten att få bränsle, det är en stor sak enligt min mening.
Här någonstans känns det som om man kan skönja den där vändningen i vagnparks-Sverige. När det nya är på väg att bli något helt annat än vad som indirekt varit norm i snart 140 år, ja allt sedan Benz patentvagn satte standarden 1886. På lika vis känns det som om min specialgenre i form av att hitta guldkort i vagnparken med låt säga 17 till 25 år på nacken är ett vågspel. Kommer dessa vagnar ha någon framtid ens som entusiastbilar när 2030 står i kalendern? Blir förbränningsmotorvagnarna något som kommer anhopa sig för materialåtervinning och snart vara värdelösa? Kommer alla vi med ett fordonsintresse nu börja leta hybridfarkoster och försöka hålla liv i döende batterieer, elektronik och styrprogram med varierat resultat? Eller finns det enklaver där en rotigt vridmomentstinn Diesel med påställd pump och tillhörande sotsvart rökkvast hängande ur avgasröret alltjämt kommer (få) förekomma?
Hur som haver, både mitt yrkesvärv och mitt bilintresse känns som det kommer utmanas av en bortre parentes – ja lite som att verka på lånad tid.