I det dagsfärska numret av tidningen Klassiker får vi som läsare möta cred. Legelius egna Ford Granada. En stolt kupémodell i härligt mellangrön metalliclack alltsammans osande samtid sent 1970-tal.
För dem likt mig som lyssnar på tidningens egna redaktionspodd så berättelsen om inköpet utspelats för våra öron. Kanske inte i direkt realtid. Men väl som följetong från det att tips och budgivning inföll sig i höstas, sedermera att budet de facto var vinnande och resumé över avhämtandet.
Jag nämnde i ett tidigare inlägg Vem är att tacka för… att jag uppskattar att få bilden av bilens tidigare liv, innan den stolte ägaren av idag möjligen får posera i ett hörn i artikeln. Min infallsvinkel är att ägaren idag sällan eller nära på aldrig är att tacka för att en 30/40/50 år gammal bil finns kvar idag. Möjligen har ägaren av idag sett till att någon annan kunnat kapitalisera på vagnen i fråga när den bytte ägare. Även det en förutsättning för att hobbyn ska fortsätta existera i sig…
I artikeln här ligger fokus helt rätt i min smak. Chefredaktören har borrat sig ned i historien bakom bilens öde och beskriver ägarfamiljens vedermödor och hittar även orsaken bakom att bilen blev kvar i änkans ägo även om körkort inte fanns. Ett ytterst smakfullt porträtt i min smak, bara en sådan sak att lägga upp alla kvarlämnade artefakter som fanns i bilen vid hämtningstillfället ger ytterligare en dimension till just det här exemplarets historia och proveniens. Det är inte utan att jag kan känna igen och dra paralleller till min farfar och farmors bilhistoria, när de som arbetskraftsinvandrade från Finland gör bilkarriär till släkten där hemmavid förtret och avundsjuka.
Ett underbart reportage och ett underbart exempel på där inte bara bilen i sig utan dess historia får stå i fokus.