En insikt som kommit med åren är vetskapen om min förmåga att ”go all in” när jag väl fattar tycke och intresse för ett ämne.
Det kan ta sig allsköns former, allt från intresset för ett bilfabrikat eller modellserie. Tidningsarkiverandet är kanske det mest handfasta, där det först är klart när alla utgåvor finns katalogiserade och insorterade i kronologisk ordning.
Även så kortlivade intresseobjekt som minibussen som fanns i mitt medvetande lade grunden till en diger lista över potentiella saker att skaffa. Dessbättre inskränkte sig anskaffningen till att få hem ett knippe broschyrer och diverse arkivmaterial från transportstyrelsen.
Men när jag nu i natt vaknade med ett ryck, djupt engagerad i någon form av mentalt letande efter reservdelar i drömmarnas värld. Detta då till ett imaginärt objekt av någon halvt ovanlig vagn. Just det där när sinnet spinner vidare och uppenbarligen låter det omedvetna hålla fast i tanken även när den rimligen borde kunna läggas åt sidan. Ja sånt känns alarmerade om än också lite fascinerande.
Det sägs på samma sätt att vi inte kan ändra det som vi inte kan förutse. Om nu insikten finns att det är möjligen aningen ohälsosamt att fortsätta på inslagen linje – borde jag då hitta andra områden att fokusera mitt intresse på. Eller kommer möjligen nästa intresse spinna vidare och omedvetet kidnappa sinnet likaså?
Jag får erkänna, säker är jag inte. Men min egen teori är att det där stora engagemanget i sig är frukten av att det kanske saknas något annat i tillvaron att nyttja intellektets kapacitet. Frågan är väl snarast, ska jag sitta på läktaren och vänta som värsta panelhönan. Eller är det läge att göra något åt det hela.
Sannolikt är det inte läge att fatta beslut en sen fredagseftermiddag.