Att undertecknad stundom besitter en oförvitlig förmåga att kontakta stackars bilägare om deras vagnar. Det torde vara ställt bortom tvivel för den som råkat följa den här bloggen. Otaliga har breven blivit som sänts till höger och vänster.
En del, till bilar jag endast fått kännedom om dess blotta existens via registersökningar. Andra, vagnar som setts i trafikvimlet stundom på rull, stundom på någon uppfart. Just dem som setts i trafiken har varit fall där det varit ganska lätt att sända hälsningen. Ofta formulerade i stil med, jag råkade på din bil härom veckan i stadsdelen osv.
De andra, registerfynden kräver lite mer förklaring och kanske bakgrund om undertecknad. Jag kan tänka mig att en och annan ägare av en gammal uddavagn hoppar till när en vilt främmande hör av sig. Speciellt om det där objektet råkar står längst in i något uthus eller loge. –Han kanske rent av har smugit runt i buskaget, hör jag skrämda tankar gnaga. Ja bättre förklara en gång för mycket och hoppas på turen att det är en glad entusiast.
Men hur gör man med de där vagnarna som jag råkade se i trafik för 7-8 år sedan. Där ägaren rent av råkar bo på så sätt att någon närstående kan känna till mig via närståendes närstående? Är det OK att skicka en fråga om vad det blev av vagnen som man inte sett på år och dag? Eller borde man, göra som i en linjeorganisation? Väcka frågan med sin närstående som får tala med sin närstående som i sin tur pratar med den bekant vars närstående vet mer eftersom bilen ägs av ytterligare någon närstående? Eller har man rent av försuttit chansen? Har det passerat för lång tid sedan bäst för att fråga och fårgan borde kommit tidigare inpå?
Ja en vacker dag kanske jag kan avslöja vilken väg jag valde. Men för stunden så gäller det väl mest att komma till skott och få ett svar. Bilar blir ju sällan bättre av att vila sig i form i fuktiga garage. Linje eller stabsvägen? det är frågan