Som den som råkat följa mitt orerande över tid möjligen noterat – Fordar och jag är inte så kompatibla.
Det mest slående exemplet må vara saligt insomnade P(j)uck, den fullspecade Fiestan i härligt lila som dog redan på vägen hem från lärdomsstaden i öster. Ett förbisett faktum att olja kräves från min sida – till min ursäkt vill jag nog hävda att man hinner inte allt på den dryga timme jag ägt bilen.
Den andra var en urtvättad Mondeo i väloxiderad röd kulör. Här höll det mesta ihop men nerven av att sammanbrottet stod på tur var ständigt närvarande. Jaja en och annan fönsterhiss får man väl acceptera att de säger upp sig – lagom som regnet är i annalkande.
Om det möjligen är någon Ford som varit lätt kompatibel med mig i stort, med ryggen undantagen så är Flexitauren Rex det troliga exemplet. Här var det möjligen ledan och tristessen som var faktorn som fick bägaren att rinna över.
Till listan får jag idag lägga en svart Escort. Såld under devisen i behov av nytt batteri. Sanningsenligt så ja batteriet var sopslut. men trots nytt sådant så snurrande motorn utan att tända. En halvtimme senare och jag kastade in handduken. Så av Forrrden bidde det intet.