En snabb koll på listan över vagnar jag har lite koll på finns en handfull poster.

Förvånande nog så är årgång 1998 överrepresenterad. Så här i efterhand har jag funderat mycket kring hur det kan komma sig att vagnarna just från det år etsat sig fast. Kanske var det just där och då, 22 år och med fast inkomst som det helt plötsligt var möjligt att sondera bilmarknaden.

Eller så var det dejt faktum att jag då flyttat så pass längt hemifrån att var bara att klara sig själv som gällde.

Just nu finns följande härligheter, Ford Escort, Seat Arosa, Saab 9-3 och en Mercedes w210 inkvalade på listan. Allesammans 1998:or!

Ingen regel utan undantag

Givet så är det inte fullt så enkelspårigt att endast 98or skulle finna på listan. Även en 2006 års Hyundai Matrix, någon sen Chrysler Pt. Cruiser och en Toyota Camry från 1993. Samt en och annan 80-talare i form av Ascona och London Taxi om jag nu kisar hårt för mitt inre.

Statiskt må det icke vara

Denna ”spana efter-lista” är i mångt och mycket en dynamisk sammanställning där vagnarna utifrån dagsformen ibland kvalar in. Eller för den delen lika ofta ut.

Favoritexemplet är nog fjol sommars stora fynd, en röd VW Passat dokumenterad på Willys-parkeringen här i grannskapet. Då hade vagnen en ursprunglig ägare. När nu nämnda pärla verkat byta brukare i det tysta, den nya verkar finnas inte allt för långt från där jag huserar, ja då straffade den ut sig från listningen.

Inklämda poster i ägarlängden

Mycket kopplat till att det ofta handlar om bilar med en brukare sedan ny. Hinner någon emellan i ägarlängden, ja då är det ju inte fullt lika intressant.

Vårsol, torgdag och ännu en överlevare! Väl mött bästa Golf från 1990-talets mitt. Förvånande nog var de så lätt flagande vita plastskyltarna var som nya…. Kanske är det jordmånen där ute på västgöta-schlätta som räddat kvar denna tidskapsel? Ägarlängden skvallrar om ett sentida ägarbyte även om föraren såg ut att kunnat vara den ursprunglige som för 30 år sedan klev in hos den lokale volkswagenhandlaren.

1972 var uppenbarligen ett motorår som präglar oss än idag, 50 år senare.

-Det nya körkortet i plast! -Ölandsbron invigs. -Det nya trafikregistret med nationella registreringsnummer såg dagens ljus 1972.

Om något så är väl möjligen det ny körkortet det som lämnat minst står i tillvaron. Vän av ordning skulle nog haja till om vi idag skulle ha ett litet häfte med en fastklistrad bild och en öljett för att indikera att det var äkta. Nej det skulle väl kännas som upplagt för ”anpassning” av den som hade såna ambitioner.

Ölandsbron togs i bruk hösten 1972. Prislappen lär ha landat i häradet just 100 miljoner med tillfartsvägar och lite anpassning. Ölandsbron  i sig har dessutom varit ett objekt som gärna förevigats som glaskonst. Hemma hos mig finns inte mindre än 4 olika glasblock med koppling till bron.

Det kanske viktigaste för motorbranschen det nya centrala bilregistret. Nyheten var att registreringsnumret skulle bli nationellt och följa med bilen. Tidigare så fick bilar bytte ägare utanför landskapsgränsen fått ansöka om ny registreringskombination i det nya hemlänet. Det gamla systemet var uppbyggt kring en landskapskod. I Örebros fall T följt av siffror. I takt med att vagnparken växte så fick storstäderna två bokstäver följt med siffror. Exempelvis Lill-Babs gamla Mercedes 190 SL lystrade till BA36444. När svärfar Walter gjorde slag i saken och köpte bilen till Örebro så blev det istället T38800.

Nya registreringsnumren som infördes i etapper från 1972 och framåt. Det byggde på en kombination bestående av tre bokstäver och tre siffror. Den tilldelade kombinationen kom att följa bilen hela dess livslängd.

Ambitionen är att skriva lite mer om respektive begivenhet i kommande inlägg – stay tuned!

 

Att det finns en smärtgräns för det mesta är väl allmänt känt. Att gränsen är möjligt en smula elastisk ska tillstås dock. Jag menar, vore det 25 grader kallt så skulle det vara lättare att acceptera kostnaden för att ta sig till jobbet med bil. Men nu, med kvicksilvret runt 0:an och 7-8 minuters cykling på snöfria gator… Ja då är den i mitt fall definitivt passerad.

Smärtgränsen jag pratar om är förstås om det är värt att offra 23,32 litern för diesel för att ta sig till jobbet. Kontra, som i mitt fall, ta den sedan 1990-talet slutbetalda cykeln och på kuppen bränna några överskottskalorier upplagrade just för framtida kroppsövningar.

Nu tror ju inte jag att soppapriset kommer falla inom överskådlig tid. Eller rättare sagt råoljepriset lär vara fastnaglat över 100-dollars strecket. Möjligen kan statens skatter falla en smula speciellt ett valår som detta. Kanske rent av troligare eftersom en skattesänkning på bränsle kanske är lättare att smälta än exempelvis att gå med i Nato. Och då kan det vara mer lättsmält att bjussa på skatteintäkter istället för att surra sig vid masten för en förändring av vår säkerhetspolitiska doktrin sedan anno dazumal.

Ja 2022 lär visa prov på mången utmaning!