I onsdagsmorse drabbades jag av ånger. Två dagar tidigare hade jag nåtts av beskedet att bilen som upptagit min mentala sfär, i princip på dagen i ett helt års tid, inte skulle bli min. Någon teknikalitet om att motorn inte mådde vidare värst bra och att verkstaden sagt att det skulle bli på tok för dyrt att fixa, men man erbjöd sig att köpa den för 5000:- vilket väl säljaren accepterat.
Tilläggas kan så fick jag samma erbjudande men kände att aldrig känns bra att vara andrahandsvalet. Lite på samma sätt som när Opel’n Sixten mötte sitt öde på bilfirman i Akalla och bara blev ett inlösenärende. På samma sätt så triggade det där nesliga nederlaget en revanschlusta. Inte ska väl någon annan bara avfärda och döma ut, eller rent av tjäna massa pengar på den där bilen som jag lyckats nosa upp efter otaliga timmars jagande…
Eftertankes kranka blekhet
Nåväl, i onsdags slängde jag iväg ett trevande SMS till säljaren för att kolla om verkstaden gjort slag i sak och fullföljt affären. Svaret var kort – Nej dem hade inte betalt, ville jag nu köpa? Ett par trevade sms fram och åter – och ett besked om att verkstaden var nog ingen riktig verkstad utan en skruvarkunnig herre som minsann berättat utförligt och i skrämmande ordalag meddelat att bilen väl bara var att sända till de sällare jaktmarkerna.
Jag, som givetvis satt på jobbet, började dra i trådarna. Här behövdes en undsättningsauktion snabbt arrangeras. SMS sändes till ”verkstadsherren” med besked om att jag nu minsann köpt bilen av säljaren och att jag avsåg att avhämta den senare samma kväll troligen kl 19. I ärlighetens namn får jag väl tillstå att jag inte fick ett klart ”ja det går bra att hämta” utan något svävande svar om att han nog inte allt kunde säga att han skulle vara på plats vid 19 som jag angett och samtidigt framfördes ett krav på felsökningsersättning osv. Men sånt får ju liksom inte hindra den lavin av impulser som far igenom sinnet hos mig.
Åtta minuter senare så har jag lyckats boka den perfekta biltransportkärran på Trailercentralen här i stan – DD( Diesel-Doris) får dra 1500 och dem har en kärra som väger 1500 och som får lasta 1100. Som klippt och skuret för projekt fiat-undsättning.
Minuttiming av lunchrast ger utdelning
Lunchrasten detaljplaneras, snabb hemcykling för upphämtning av DD, sedan iväg ut ur stan och ned till Marieberg för hyra av kärra, hem igen, snabblunch med kaffe och macka för att åter ta plats på jobbet.
Kl 16:30 utstämpling och hemfärd för att mötas av hustrun som fixat markservice med kaffe vatten och bananer. Rask färd norröver, sänder för säkerhets skull meddelande till ”verkstadsnissen” om att jag rullar från Örebro och norröver – svaret uteblir…. Gör ett försök att ringa karln när jag passerat Lindesberg…. Lika tyst. Stannar söder om Kopparberg – skickar nytt meddelande om att jag blivit lite tidig – tvär tyst. Ringer säljaren för att få lite mer vägledning om var bilen möjligen finns. Svaret, har ingen aning. Bilen hämtades förra veckan och nu vet säljare inte vart den kördes.
Ringer igen – inget svar… Suck – nu har jag alltså hyrt kärra och åkt 10 mil och nu vill fanskapet inte svara. Hur stursk ska han vara.?! Skickar SMS och undrar var bilen finns…. Inget svar. ringer – lika tyst…. Ringer säljaren och säger att jag får kasta in handduken och hoppa över att göra affär. Som av en händelse så får jag samtidigt som jag pratar med säljaren ett sms från ”nissen” om att det kommer inte gå att avhämta bilen den dagen alls….
Nu är det svettigt, jag skriver ett bönande sms, men snälla, jag står ju här med Transport, var finns bilen? Tyst som i graven, ett par minuter senare kommer ett sms med en adress någonstans mitt ute i tomma intet. Jag kastar mig iväg, GPS’en vägleder över tomma industriområden och allt ensligare vägar. Till slut når jag adressen men nu stoppas av en massiv grind med en minst lika massiv kätting och tillhörande lås. Ridå!
Jag har alltså nu hyrt kärra, kört hela vägen och nu står jag utlåst av ett stort jävla staket!… Ringer igen och se på farfar, någon svarar i andra änden – beskedet löd, det kommer någon och öppnar och jag får betala ”felsökningspengarna” till denne…
Javisst, med lite tur, en massa flax, lite jämmer och böna och be så har jag till slut kommit fram och kan börja lasta den lilla på fiaten som upptagit en massa av min tid och tankar….
De bulgariska bil-likens förlovade trakter
Resten av avhämtningen, vilken involverade att slutligen betala för bilen till ägaren och skriva papperna löpte på i bara farten. Även om en del av de vägar jag färdades på mellan avhämtningsplatsen och sommarboendet där ägaren huserade gick över vägar som jag helst aldrig vill beträda igen. Någonstans där längs de kringliga enfiliga stråken kom jag fram mellan ett par dungar där ett gäng sydöst-europeer såg ut att göra sitt bästa för att tjuvkoppla en bil som stod och larmade och längs samma väg låg en handfull avlagda bilvrak med bulgariska registreringsskyltar…