missförstå mig rätt, det finns massor av reseguider. Fler blir de uppenbarligen hela tiden, men fråga är hur i hela friden de tänkt att man ska ha nytta av dem. Vi har ett knippe av dem som handlar om Budapest – och där kan jag förstå att det finns en viss logik i att redovisa massa fakta och långa utläggningar om ”taken på hus si eller så” osv, men för bilturisten?!
När jag växte upp så hade vi EN reseguide som täckte in HELA Europa, praktverket heter Europavägboken och sista revideringen gavs ut i mitten av 1980-talet. Rune Lagerqvist (1921-2011) verkar ha varit en riktig eldsjäl som sammanställt det hela. Visst – nu var väl informationen ganska rudimentär men konstigt nog fantastiskt träffsäker. Hela beskrivningen av hemorten sammanfattas på fem träffsäkra rader; där allt från folkmängd, sevärdheter, stadsbildningens karaktär och kända byggnadsminnen finns med. Perfekt för bilturisten på genomfart mellan G och S som dels får reda på att de kända landmärkena finns antingen vid norra infarten eller i centrum.
Det som väl är ganska speciellt med sättet de lagt upp boken är att man utgår från en vägs sträckning, i hemstadens fall en resa mellan städerna G och S och där betas platserna av i turordning med en och annan hänvisning till platser i anslutning till allfartsvägens meandrande lopp. Här för leden, ja någon gång i våras, råkade jag på ännu ett verk av nämnde skriftställare, den här gången Nya Svenska Vägboken från 1988, jag kan tänka mig att den kommer vara den sista av sitt slag för jag tror svårligen att någon mer kommer ha ansatsen att göra en sådan kartering av hela vårt avlånga land. Här får beskrivningen av Ö än mer plats, ja faktiskt nära på en helsida med stadskartan inräknad. Nu ska det väl tillstås att det kan ha funnits ett eller annat faktafel för kexfabriken nämns som en av industrierna i stan men mig veterligen var dess saga all redan decenniet innan utgivningen av boken. Det verkar som Rune hade den goda smaken att kalla förlaget som stod bakom dessa klenoder, Förlaget Vägböckerna – ett minst lika fantasieggande som förpliktigande namn.
Döm dock om min förvåning när jag i dagarna råkade springa på Christina Falkengårds Inlandsboken som, likt herr Lagerqvist, attackerar en livsnerv, i det här fallet klassiska Inlandsbanan & Inlandsvägen med samma metodik men än mer grundläggande, här finns hänvisningar till allt från natthärbärgen och museer till badplatser längs vägen. Imponerande, och än mer förvånande, hon verkar alltjämt revidera sin utgåva regelbundet, senast 2005! Nu återstår väl bara att försöka förstå hur man ett får idén två lyckas sammanställa ett sånt material, tre drivkraften bakom….