för en tid sedan skrev jag lite om bilaffärer med förhinder, https://www.niskakoski.net/2017/01/13/langsam-affar-uppskattas/
Efter sju bedrövelser och åtta bakslag så, eller nära fyra år så
råkade jag ha vägarna förbi Alfta. Eller mer ärligt,vägarna förbi det var det väl inte, jag åkte dit enkom för att få titta på Leif’s underbara Nissan Bluebird.
Precis som jag mindes det så var denna härliga vagn fylld av tidstypiska eftermarknadsdetaljer som verkligen gav den där extra feelingen av 1980-tal, tilläggsreflexerna på bakstammen. Klist
erdekoren på sidorna, överdragsklädseln som verkligen ser som gjuten ut på stolarna.
En annan väldigt viktig detalj, i alla för mig, är den där känslan av att ägaren verkligen bryr sig om sin bil, jag säger bara uppallning inför varje avställning….
Ja det är lätt att glömma att den här bilen faktiskt har varit Leifs bruksbil i 20000 mil och 25 av dess snart 30-åriga liv. Jag var mållös när jag var där och hade äran att få se denna underbara tidsmarkör i livs levande skick. Men minst lika viktigt var att få se att det fortfarande finns eldsjälar som vårdar bilar som till synes kans
ke inte är de mest Automanistiska av vagnar.
Som jag förstod Leif så är det snart dags för bilen att åter bli till salu,, vi har dock inte pratat några summor än men jag vill nog tro att det lär handla om lite mer än räknefels-pengar för att få bli ägare till den. Jag skulle nog sträcka mig till att tro att han även gärna vill få igen en större del av de garagekostnader som den kostat honom.
Om det möjligen fanns något som gjorde mig en smula besviken, eller besviken det är alldeles för stora ord, så var det l
ite tråkigt att denna inte är byggd i Sunderland, England, utan en tvättäkta Nippon-produkt med chassinummer som börjar med JN1….
och att däcken var av lite varierande fabrikat, men det går ju snabbt och enkelt att rätta till.