Då var det dags att summera mitt liv som Opel-ägare.
Och konklusionen kan nog kokas ned i ett sammanfattande ”ganska tråkigt”.
Bilen i sig var ju ett unikum av om omvårdnad bortsett från reporna i lacken. Inte ett märke under den, bultarna i framvagnen bar fortfarande elförzinkningen med en sån glans jag svårligen trodde kunna vara möjlig. Men bilen hade ju levt ett liv i samma garage fram till min avhämtning i oktober i fjol.
Ägandet i sig bjöd inte på några överraskningar alls, vilket kändes lite konstlat tråkigt, inte minsta hostning, eller ens glapp i någon kabel.
Mitt underhåll inskränktes till att jag bytte torkarblad på strålkastarna—-
Så när väl den lycklige köparen väl kom och hämtade vagnen – internt kallad sixten, så var det inte utan att jag funderade på vad jag gjort…. en sån bil lär jag svårligen finna igen… men ACK va tråkig den var….
Ekonomiskt sett så var det väl ett nollsummespel på sista raden, inköp, frakter och besiktningen kostade i runda slängar vad jag fick tillbaka. Men vinsten för mig var väl att slippa en bil som jag faktiskt inte kände mig hemma i