Ja så var man där igen, ja alltså utan riktig bil att våga åka med.
Det är ju bara att erkänna, att vara utan bil är för mig som att vara halv eller kanske avklädd på nått sätt… Utlämnad åt tillvaron och elementen, förvisad till den passiva skaran människor på avbytarbänken eller den där soffan längst bak i bussen, där de var så häftigt att sitta när man var 12 och åkte med klassen till badhuset, men nu när man är 30-ish ett pinsamt nederlag att behöva entra…
När man är 30 så borde man ju vara stadgad och belevad på nått sätt, kommit till klarhet vad man ska leva av och för. Kanske rent av bitit i gräset och skaffat den där japanska familjebilen på någon slavkredit till XZY-finans. Ty vem vill att ens familj ska behöva åka just den där bussen så fort man ska in till stan….
Nej fy *fnutt* för bussar, billöshet och ångest över att vara degraderad till ett liv i kollektivistisk tanke